ÅSIKT

Ta ansvar, vänstern

Malcom Kyeyune om en politik som fastnat i en idéstrid mellan gott och ont

Vänstern har svängt från en missionerande religion till en mysteriekult för helgon, skriver Malcom Kyeyune.
Vänstern har svängt från en missionerande religion till en mysteriekult för helgon, skriver Malcom Kyeyune.Foto: Robin Lorentz-Allard
KULTUR
Detta är en kulturartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT: VÄNSTERNS VÄG. En gång i tiden så var det mycket vanligt att se på politik som en kamp mellan olika intressen. En jordägare antogs således vara ute efter en politik som premierade saker som var viktiga för jordägare, medan en arbetare antogs vara ute efter bättre arbetsvillkor, högre löner, och mindre utsugning. ”Politik” var den arena där olika intressen kunde mötas och (förhoppningsvis) resultera i kompromisser där ingen sida kände sig manad att ta till våld.

Denna syn på vad politik handlade om hade redan tusentals år på nacken när det vi i dag kallar för vänstern tog sig an sina första strider. Idén om att olika människor har olika materiella intressen var ingenting som Marx kom på, men en materialistisk syn på politik är något som av olika historiska anledningar kommit att starkt förknippas med vänstern de senaste århundradena.

Således kunde socialdemokrater och bolsjeviker tvista om både mål och medel och kalla varandra för allsköns öknamn, men på denna punkt – att politik handlar om intressen, och att intressen springer ur människans levda verklighet – så var man fortfarande eniga.

Vi lever inte längre i en tid där denna syn fortfarande dominerar. Debatten under flyktingkrisen handlade till exempel aldrig om ettor och nollor, om budgetar och ”volymer”. Sådana frågor ansågs som vulgära i en tid där människor drunknade i Medelhavet, och debatten vek i stället in på vilken sorts människor vi svenskar ville vara, vilket sorts moraliskt exempel vi måste sätta, och så vidare.

Detta var ett politiskt samtal där idén om att prioritera plötsligt hade blivit politiskt oacceptabel. Detta är i sig fascinerande, med tanke på att politik i en värld med begränsade resurser de facto ”handlar om” att prioritera, men det rådde liksom en stämning där den som förde detta på tal raskt kunde misstänkliggöras som någon sorts smygrasist.

Bara vi var goda nog, bara vi själva var rätt sorts människor, då skulle allting lösa sig, och implementering och budgetering (och andra tråkiga och jobbiga saker som slutar med -ing) kunde gott lämnas åt någon tråkig byråkrat någonstans.

Materiell politik är något rent av smutsigt, något fult och primitivt som riktiga människor inte kan sänka sig till att handskas med, något som likt avloppsrengöring bör lämnas till din lokala moderat. Problemet är dock att den som inte är beredd att prioritera i slutändan inte heller är beredd att ta ansvar för sina idéer eller se till att de faktiskt blir verklighet. Debatten om flyktingmottagandet är i dag de facto överspelad: ”trollen” (för att låna vår kära ärkebiskops bevingade ord) vann på walkover.

Idén om politik har i dag blivit kamp mellan det ”rena förnuftet” och orena, dåliga idéer såsom rasism, sexism, diverse fobier, där de som står på ”rätt” sida av barrikaderna kan kosta på sig oändligt ryggdunk över sin egna förträfflighet samtidigt som de förnekar sina motståndare både intelligens och grundläggande människovärde. I takt med att andelen av politiska spetälska växer – SD är numera störst parti i vissa mätningar – så blir sprickan inom vänstern mer och mer uttalad.

När blev det egentligen acceptabelt att skrika ”det är inte mitt jobb att utbilda dig” eller ”skaffa en analys!” åt människor som inte håller med? Eller, för att ställa saken på sin spets: när var det egentligen som vi började tro att folk som inte automatiskt höll med var dåliga eller värdelösa, människor som inte förtjänade bättre än förnedring och förakt? När gick vänstern från att vara en missionerande religion till en mysteriekult där enbart helgonen är goda nog att förtjäna frälsning?

Låt mig komma med min egen teori. Globalisering, precis som invandring, skär igenom länder och fungerar som en sorts lösningsmedel på tidigare ekonomiska och sociala uppdelningar. Länder är inte längre någon sorts homogena sfärer där invånarna kan förväntas tas på allvar bara för att de råkar vara medborgare.

I stället så är människor numera användbara eller inte användbara, viktiga eller inte viktiga, efter en måttstock och i en produktionsordning som numera är global. Stockholm blomstrar, samtidigt som Sveriges inland ruttnar bort. San Franciscos huspriser är i dag så höga så att lärare som ändå jobbar i San Francisco inte längre har råd att bo i staden, samtidigt som städer såsom Flint, Michigan, numera inte längre ens har fungerande vattensystem och fattiga amerikaner börjar att dö i sjukdomar som tidigare bara ertappades i tredje världen.

Detta är den värld vi lever i i dag – lika uppdelad och splittrad som tidigare, men där splittringen mer och mer sker inom snarare än mellan länder. I en sådan värld skapas nya vinnare och nya förlorare, människor som har allt att tjäna på en mer globaliserad värld och människor som sett sina liv och sina bygder undergå ekonomisk och social kollaps.

På vilken sida av denna djupa ravin har mycket av dagens vänster egentligen hamnat? Hur många debattörer och revolutionärer hör till dessa växande samhällsskikt som förlorar på utvecklingen, och hur många hör till de lager som trots allt har tjänat på att Stockholm, Göteborg och Uppsala blomstrar medan resten av landet ruttnar bort?

En gång i tiden så kunde förekomsten av gigantiska ojämlikheter skyllas på att ”dom där” borta i Afrika var ”primitiva” eller ”lata”, men nu, när systemets förlorare helt plötsligt börjar bo på samma breddgrader som dess vinnare, så går det inte längre att förklara och rättfärdiga sociala och ekonomiska hierarkier på samma sätt som förut. Ett nytt narrativ behövs.

Varför har vänstern egentligen blivit så förtjust i talet om ”Vita kränkta män”, i att håna bondläppar, epa-traktorer, chavs, och annat patrask? Så länge vi blundar för de sociala konflikter vi själva är en del av så kommer svaret att undgå oss, men kanske så går ändå mycket av det vi ser i dag att förklara bara vi kommer ihåg följande: vi hatar alltid dem vi gör illa. Det är ju trots allt den mänskligaste reaktionen som finns.

Malcom Kyeyune

Debattör