ÅSIKT

Boris bilder vill ingen se

1 av 3
Boris Mikhailov: ”I am not I”, 1992.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

BORIS MIKHAILOV tar bilderna ingen vill se.

Mannen och kvinnan på bilden nedan är hemlösa. Vem vill se dem? Nergångna, nersupna, halvt avklädda. De kommer från Charkov i Ukraina. De ingår i en serie bilder från 1998 som Mikhailov har kallat Case History. I förtid åldrade människor som befinner sig på noll, slitna, utan hopp, barn som själ och sniffar thinner. De måste klara sig själva, det finns ingen hjälp att få.

Boris Mikhailov har fått kritik för de där bilderna, många har reagerat över att han arrangerat och betalat personerna på bilderna. Att han använde dem som ”fotomodeller”.

Själv säger Boris Mikhailov att det var självklart för honom att betala. En journalism i meningen att ta snapshots, utan att personerna på bilderna var medvetna om att de blev fotograferade, hade varit en förolämpning, en kränkning. I stället samtalade han länge med dem, bjöd dem hem till sig.

– Jag ville göra ett jobb. De behövde pengar. De tiggde inte pengar, de är inga svältande människor. De var inte beroende av mig, de hade överlevt ändå.

– Jag berättade för dem vad jag höll på med. Att bilderna skulle visas både hemma i Ukraina och utomlands. Tryckas i böcker och tidningar.

När det stora Sovjetriket föll samman uppstod en ny frihet för konstnärerna. Decennier av förbud och förtryck födde en flod av provokationer och obsceniteter. Olig Kulik – mest känd som ”galningen” som bet en galleriföreståndare i Stockholm, och som också gav sin publik det oemotståndliga erbjudandet att sticka in sina huvuden i arslet på en uppstoppad ko och där se amatörfilmer av tidelag på ryska landsbygden – är en bra exponent för denna frihet. Men hans provokationer var inte riktade till publiken i Ryssland, utan anpassade för att ”gå hem” i väst. Han gjorde precis som en uttråkad konstpublik i västeuropa förväntar sig att en ”rysk, vild och farlig konstnär” skulle göra.

Det är annorlunda med Boris Mikhailov. Hans sätt att provocera är djupare och allvarligare eftersom han visar just bilder som ingen vill se, från ett land som heller inte många vill ”se”, ett land med så många och så stora problem att de flesta väljer att förtränga att de finns.

Länderna i det forna Sovjet har genomgått tio år av svikna löften, och folkets lidande har återigen ”ikoniserats” kring ett lyckorike, den här gången bestående av marknadsekonomi och konsumtion. Men länderna befinner sig i ett ekonomiskt och ideologiskt vakuum där de nya furstarna roffar åt sig. Det stora flertalet människor blir lidande, många slås ut och dör; det finns aktuella demografiska undersökningar som visar att över en miljon människor har dött en ”onormal död” under denna nya era.

Det är i denna kontext man kan se Boris Mikhailovs fotografier. Då blir hans bilder av de hemlösa, utslagna människorna i Charkov ”läsbara”.

Mikhailov, som är årets Hasselbladspristagare, har en väldig produktion bakom sig. Han har skildrat det stora väldiga landet under två sinsemellan olika, men likväl totalitära system. Det gör honom obekväm och svår att ringa in, såväl politiskt som konstnärligt. Han byter ”stil” och metod oupphörligen.

På den stora utställningen i Göteborg kan vi se nästan allt, från hans första lekfulla och konceptuella bilder från sextiotalet, Private Series och Red Series, över de semidokumentära By the Ground och At the Ground som associerar till olika krigstillstånd, fram till den parodiska, och problematiskt humoristiska, serien I am not I, där Boris Mikhailov poserar naken med olika manliga attribut.

I de bilderna leker han med det förra sekelskiftets salongskonst. Han föreställer en grekisk gud med en jättedildo i näven, en galen general, eller en kejsare utan kläder.

Till slut, efter alla bilder från ett halvsekels olika helveten, återstår så bara den nakna, mänskliga kroppen, tillståndet där vi alla – på något egendomligt djävla vis – är lika mycket

värda.

Om vi vill se det?

foto

Anders Paulrud