ÅSIKT

Styckmord, sadism, nazism… feminism

GUNDER ANDERSSON djupdyker i floden av kvinnliga deckare

1 av 3
I Aino Trosells ”Om hjärtat ännu slår” är nazismen ett bärande tema.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vad är egentligen en deckare? Räcker det att det handlar om mord och ond bråd död? I dag kan det verka så – fast lustigt nog har igen kommit på tanken att kalla Sofokles Kung Oidipus eller Shakespeares Hamlet ”deckardramer'' eller Dostojevskijs Brott och straff eller Hjalmar Söderbergs Doktor Glas för ”psykologisk thriller”. Jean i Fröken Julie är nästintill en mördare, han sätter ju rakkniven i offrets hand. Strindberg, en deckarkung?

Därför är jag tveksam att alls räkna Inger Frimanssons i och för sig spännande och välskrivna Katten som inte dog till deckar- eller ens thrillergenren. Det är en bra roman om ett äktenskap i kris, och våld som utlöses av oro, rädsla och ett psykiskt spänningstillstånd. Men varför behövs etiketten ”psykologisk thriller”?

Och hur kan man kalla Lotta Landerholms Fall i mörka vatten för kriminalroman? Detta pladdriga och osammanhängande hopkok om personalproblemen på en psykinstitution visar sig handla om två självmord.

Senare års hypande av deckargenren är helt enkelt ett led i en utgivnings- och marknadsföringsstrategi. Deckare antas sälja lättare än vanliga romaner. Där finns sannolikt en av förklaringarna till den explosiva tillväxten av kvinnliga deckarförfattare. Annat har säkert spelat in. Kvinnans förändrade ställning i samhället. Behovet att erövra en tidigare rätt mansdominerad, litterär domän, och förse den med kvinnliga hjältar och huvudpersoner. Exemplet Liza Marklund.

Är det något som skiljer deckare skrivna av kvinnor från dem skrivna av män? Ja, åtminstone inte graden av blodigt våld. Det finns en skillnad mellan gårdagens deckare och dagens, slår det mig efter att ha läst tjugo deckarböcker av kvinnliga författare (varav två, Barbara Voors Sömnlös och Liza Marklunds Paradiset recenserats tidigare). Förr var mordgåtan det viktiga, nu står ofta de vidriga detaljerna i fokus. Det blaskas på rejält med blod och hjärnsubstans. Ofta står ett sensationellt löpsedelsstoff i centrum för handingen: styckmord, pedofili, sadism, homosex och nynazism. Hos vissa av de kvinnliga deckarförfattarna tillkommer en uttalat feministisk hållning.

Just nazismen, ny och gammal, är ett bärande tema i Aino Trosells Om hjärtat ännu slår, årets bästa deckare enligt Svenska deckarakademin. Det befriande ovanliga med den är att den har en rätt vanlig människa i huvudrollen. Hon heter Siv och jobbar från början inom åldringsvården i Göteborg. När mannen, den präktige fackkämpen, bedrar henne faller hennes värld i stycken. Hon lämnar Sveriges framsida och flyttar till Dalarna. Ur askan i elden, visar det sig.

I Siv har Aino Trosell skapat en trovärdig kvinnokaraktär: medelålders, försmådd, oklar status på arbetsmarknaden. Lite smånaiv, pratsam, ömhets- och trygghetstörstande. Mycket mänskliga egenskaper som lätt gör henne till ett offer för ondskefullare krafter. När hon intuitivt kommer en nazistisk sammansvärjning på spåren avfärdas det som hjärnspöken och fantasier. Polisen vill ha fakta, teorier hör hemma i tv-serier.

Vid sidan av spänningen imponerar Trosells skildringar av åldringsvårdens vardag och den fysiskt påträngande, delvis farliga arbetsmiljön på det skinngarveri där Siv senare får jobb. Arbetarförfattaren Trosell har sadlat om till deckargenren, men behållit fotfästet i vardagen. Den politiska tendensen är given: nazismen måste bekämpas.

Annars är det två yrkesgrupper som dominerar som huvudpersoner hos årets kvinnliga deckarförfattare: kvinnliga poliser (fem stycken) och kvinnliga journalister (fyra).

Tyskan Sabine Deitmar tar i Kalla kyssar upp två populära ämnen för året: incest och styckmord. Hjältinnan, kriminalkommissarien Beate Stein, är närmast en parodi på kvinna i mansyrke: singel, mycket för one-night-stands, ful i käften, allmänt osympatisk. Hård feministvinkel: männen betraktas överlag som vilddjur och vart tredje barn sägs vara hotat av incest. Man undrar var sådana siffror kommer ifrån.

Den norska supersnuten Hanne Wilhelmsen återkommer i en ny roman av Anne Holt: Död joker. Hjältinnan är lesbisk, kör HD och har en sambo, döende i cancer. Den här gången har Holt snott ihop en intrikat historia med flera styckmord (halshuggning), pedofilhärva (inom polisen!) och ekonomisk brottslighet. Det kan tyckas mycket på en gång, men Holt lyckas till slut få ihop alla spänningsmomenten till en fungerande helhet.

Och så blir det styckmord igen! I Helene Turstens Tatuerad torso. Författarinnan uppvisar en närmast kväljande kunnighet om kroppens sköra innanmäte. Kanske inte så konstigt, eftersom hon arbetat som sjuksköterska. Kriminalinspektören Irene Huss, en riktig karatetuffing, har att lösa mysteriet med en huvudlös, urkråmad torso. Inte den sista, ska det visa sig. Det mördas, våldtas och styckas så det står härliga till, omväxlande i Göteborg och Köpenhamn. Psykopatiska bögar filmar sina blodiga excesser, och fyller på sina samlingar med snuffmovies. Den här mördarjakten hör till de makabrare i genren. Inget för den mörkrädde att läsa i en stuga på landet.

Det är lugnare i psykiatern Åsa Nilsonnes Kyskhetsbältet. Det är hennes tredje bok om polisinspektör Monika Pedersen, och frågan är om inte Pedersen borde ta en time out. Tröttare polis får man leta efter. I varenda kapitel är hon trött och blir bara tröttare. Bitter och utbränd därtill. Det gäller också mördaren, som tagit en känd skådespelerska av daga. Temat utbränd yrkeskvinna slår ihjäl temat mördarjakt.

En från mönstret avvikande, mjukare kvinnlig polis finns i Birgitta Edlunds deckardebut Den ammande polisen. Kriminalinspektör Maria Lindh är expert på miljöbrott men för tillfället mammaledig.

När hon besöker svärföräldrarna i Filipstad är det slut med friden. Ett barn har dött sedan hon badat i en tjärn med stark koncentration råttgift. Boven i dramat är stadens starka kvinna (bara en sån sak!), företagare och kommunfullmäktigeordförande, som dumpat miljögift i naturen. Straffet blir förhållandevis milt, vilket får den sörjande och rasande fadern att iscensätta en hämndaktion.

Edlunds bok sticker av från mängden. Tät och välskriven har den ett tydligt politiskt budskap: miljöbrott nonchaleras, trots gällande lagstiftning. I förbifarten hamnar Filipstad på den litterära kartan.

Manliga poliser kan ha huvudrollen även hos kvinnliga deckarförfattare. I Bodil Mårtenssons Beckmörker, som utspelar sig i Helsingborg, har utredningsduon att ta tag i två saker: mord på en fager älskarinna (förgiftad choklad) och spökerier på Kärnan. En inbrottstjuv skrämmer upp personalen med hjälp av hologram och en bandspelare för att komma åt ett ovärderligt smycke. Gissningsvis ett av deckarlitteraturens märkligare brott. ”Snuttugget” på stationen är väl fångat, och Helsingborg lever upp i texten. De mordiska neuroserna bakom det övre samhällsskiktets polerade yta gestaltas effektfullt.

Också i norskan Karin Fossums När djävulen håller ljuset möter vi en manlig polisduo. De har att leta efter en försvunnen tonårsgrabb men oroas inte särskilt. De har fel, visar det sig. Att Fossum räknas till Nordens deckardrottningar förvånar inte. Hos henne är mycket lite förväntat. Det irrationella har stor plats. Slumpen ställer till det, människorna gör det de inte menat, eller trott sig om. Hos Karin Fossum styrs människors handlande av nycker, oväntade infall, undermedvetna drifter. Så kan till exempel en gammal kvinna plötsligt förvandlas till ett sadistiskt och mordiskt monster. En av höstens höjdare.

Catharina Kjellbergs Mördande makt borde kanske förbigås med barmhärtig tystnad. Den får komma med för att vi här möter bokhöstens enda kvinnliga privatdeckare. Hennes uppdrag är att hitta en försvunnen man. Det gör hon inte.

Det finns några andra bottennapp. Pseudonymen Helena Brinks 542 sidor långa Ur dunkla djup, utspelande sig på skånska slätten, stupar på ett outhärdligt pekoralistiskt språk. (”Hade mat och dryck hunnit lägga sig som ett läkande omslag kring hans sårade själ” och liknande). Gunilla O Wahlströms Där din skatt är handlar om intriger i forskarvärlden, men känns nästan skrattretande konstruerad. Och i Ann Wallanders Lindholmsmorden hittar man en sorts frivillig privatdeckare (institutionssekreterare och trebarnsmor) som ska lösa morden på sin arbetsplats, en högskolefilial. Hela historien mördas av en massa ovidkommande prat om allt möjligt. Stadsmiljöer och arbetsrutiner är dock väl fångade.

Liza Marklunds journalist Annika Bengtzon har fått efterföljare. Agneta Henriksson i Inger Jalakas Krokodilens leende arbetar med ett undersökande reportage om pedofiler, barnprostitution och sexturism (Jalakas har tidigare skrivit fackböcker i ämnet). I detta ärende reser hon till Thailand. Där hamnar hon i en sorts katt-och-råttalek med Hasse, som hon känner sedan förr och som är gravt misstänkt för ett sexmord på en tolvårig flicka i Göteborg. Ännu ett offer skördas innan ”krokodilen” (gatubarnens namn på pedofiler) får sitt straff, pedagogiskt nog iscensatt av barnen själva. Allt är så rätt tänkt och i sak initierat – men ack så litterärt valhänt och språkligt träigt.

Betydligt tyngre specifik vikt har Marianne Jeffmars Mannen som ville vara Simenon, tredje boken om Suzanne de Decker, reporter på Brysseltidningen Le Soir. Hennes uppdrag är att åka till Paris och skriva om mordet på journalisten Bernard Wouters, mannen som ville bli en ny Simenon. En besatthet som gör att han går i samma horkvarter, äter samma mat etcetera. Han går bokstavligt talat över lik i sin monomana besatthet, vilket straffar sig. Jeffmars roman är den mest litterära av de deckare jag läst i höst, psykologiskt trovärdig och med vältecknade Parismiljöer och en elegant intrig. Läses med fördel även av icke-deckardiggare.

Den fjärde deckarjournalisten är Amanda Rönn i författarkollektivet Emma Valls Vänskapspakt. Även här är temat, precis som hos Trosell, gammal och ny nazism. Det finns två tidsplan: år 2 000 och år 1942. Amanda Rönn inleder i nuet ett kärleksförhållande med en norsk journalist som söker sanningen bakom mordet på två landsflyktiga motståndsmän under kriget. I krigsavsnitten får vi veta vad som faktiskt hände: att en tredje motståndsman var infiltratör – men också en vådlig kvinnokarl. Det fick konsekvenser både på hemmafronten och på bortaplan. När alla skelett har vädrats ur garderoben visar sig de kärlekskranka journalisterna ha en gemensam morfar – gissa vem? Bra lokalfärg (Sundsvall) och personteckning, men författarinnorna bör nog sluta titta på såpor.

Till sist en mycket annorlunda huvudperson i en av höstens absolut bästa deckare: bagladyn Sibylla i Karin Alvtegens Saknad. Det sociala utanförskapet är självvalt efter en vedervärdig uppväxt i en överklassmiljö. Hennes goda uppfostran gör att hon kan tillskansa sig fördelar, till exempel en övernattning på Grand Hotel. Den natten begås ett bestialiskt mord, och ”den okända kvinnan” blir misstänkt och jagad. Fler mord begås, lika bestialiska. Den komplicerade intrigen lämnar jag därhän, men Alvtegen ska ha mycket beröm för sin gestaltning av en kvinna som förlorat allt utom sin heder. Och inte minst för att ha gjort något mycket annorlunda av de rätt slitna storheterna styckmord och homosexualitet.

Finns då något särdrag som kan betecknas som speciellt kvinnligt i alla dessa böcker? En sak skiljer definitivt: det sups betydligt mindre. Ingen Wallander-noja, just ingen bakfylla. Hos Tursten har dock en manlig polis akuta spritproblem. Det är förhållandevis lite action – även om ingen kan klaga på det rafflande snöskoterracet hos Trosell. Det pratas en hel del om allt möjligt, från kakrecept och krokitekniker till karlar och livmoder- och mensproblem. Ofta läggs stor vikt vid det vardagliga, vid intimsfären och heminredningsdetaljer. Känslor är ett kärt samtalsämne, och hos Birgitta Edlund får barnen större plats än jag någonsin sett hos någon manlig deckarförfattare.

Det finns alltså skillnader. Och nivån är som framgått högst skiftande. I så måtto är kvinnliga och manliga deckarförfattare jämställda.

deckare

Gunder Andersson