ÅSIKT

Morot eller piska

ANN CHARLOTT ALTSTADT om ojämlikhetens nya kultur

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är de skilda världarnas topografi som skildras i tankesmedjan Agoras årsbok Den glömda krisen – Om ett Sverige som går isär. Bidragen i antologin pekar ut den växande klyftan som håller på att dela vårt land, som skär mellan klasser, etniska grupper, mellan dem med och utan fast arbete, mellan villabebyggelsen och miljonprogrammens hyresrätter, mellan dem med och utan barn.

Villkoren bakom inkomstdecilernas torra siffror belyses exempelvis i den outtröttlige LO-utredaren Sven Nelanders bidrag. Klassamhället lever inte bara i löneskillnader utan också i anställningsförhållanden, arbetsvillkor, fritidsvanor, bostadsutrymme, kulturkonsumtion? Det abstrakta ordet arbetarklass betyder faktiskt något så förskräckande påtagligt som större ohälsa och för tidig död.

Ett Sverige som går isär är en välkommen debatt- och larmrapport även om ett av dess grundackord – att Sverige är det land, näst Storbritannien, där inkomstklyftorna växer snabbast – har kritiserats. Enligt bland andra Joakim Palme, en av forskarna bakom Kommittén Välfärdsbokslut, så beror den uppgiften på mätfel i den officiella statistiken. Lönespridningen ökar men omfördelningspolitiken mildrar fortfarande effekterna. Avståndet har växt men inte i en sådan takt.

Det finns något politiskt lockande i att oreflekterat hävda att inkomstklyftorna ökar världen över. Det tillfredsställer både högerns självkänsla och vänsterns hotbild – men kan samtidigt innebära en fatalism som riskerar att frysa ner de politiska visionerna till nollpunkten, det största hotet mot demokratin i dag.

Ett av de intressantaste bidragen i antologin är därför ekonomiprofessor A B Atkinsons kritik av vad han kallar det ”transatlantiska samförståndet”, tron att växande inkomstskillnader är oundvikliga. Sant är att inkomstskillnaderna har ökat i alla OECD-länderna men samtidigt som ökningen är stor i USA är den mycket mindre i Kanada, trots att länderna har integrerade ekonomier. Det finns inget dominerande mönster från 1990-talets första hälft. I vissa länder ökade skillnaderna, i några var de oförändrade eller minskade något.

Enligt den vedertagna bilden beror klyftorna på att teknikutvecklingen och konkurrensen från tredje världen sänker efterfrågan på okvalificerad arbetskraft, vilket bland annat betyder att deras löner sänks. Men Atkinson pekar på att sprickan inte så mycket beror på vad som händer på lönebotten utan, tvärtom, vad som sker i toppen. I USA har lönerna för okvalificerade arbetare faktiskt stigit något i förhållande till lönemedianen men gapet består i att den översta inkomstdecilen stuckit iväg. Varför det har skett förklaras bortom de enkla ekonomiska modellerna av utbud och efterfrågan. I stället handlar det om samhälleliga normer och sociala koder, menar Atkinson. Det är inte hotet om direktörernas massflykt utan underliggande värderingar som har gjort deras lönekonton så feta.

I Sverige började ojämlikheten accelerera några år in på 80-talet. Samtidigt har också en ny kultur växt fram: incitamenten för att sätta människor i arbete heter morot för eliten och piska för de längre ner på klasstrappan. Några måste ha tryggheten av fallskärmar, pensions- och optionsavtal plus enorma löner för att förmås kliva upp ur sängen på morgonen medan andra måste skrämmas till arbete, hotade av en låg a-kassa och lång karens.

Det har skett en värdeförskjutning i samhället där eliten är överens om att stora löneskillnader är något nödvändigt – samtidigt som facket och löntagarkollektivet försvagats ner till en reträttposition: det är viktigt att hålla igen lönekraven. Vi kan bara vädja i motvind till toppdecilen att för samhällsmoralens skull minska sin girighet.

Jag antar att den så kallade globaliseringen spelar en viss roll för den utvecklingen – mer på grund av de ideologiska transaktionerna än de ekonomiska. EU-anslutningen innebär exempelvis att vi importerar värderingar som gör en sådan elitkultur legitim. Men Atkinsons poäng är att normer kan förändras och skatter och transfereringar har under olika perioder framgångsrikt stävjat marknadsmekanismernas effekter. Det är värderingar som styr även politikernas handlande, därmed skulle politik åter kunna definieras som – att vilja.

Ann Charlott Altstadt ( )