ÅSIKT

Skjut inte på Piratförlaget

Gunnar Ohrlander om en avreglerad bokmarknad och nyttiga idioter som angriper fel motståndare

1 av 6
Björn Ranelid, storsäljare på Bonniers, gick i en intervju till angrepp mot Liza Marklund: ”En miljon kan skriva som hon”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Varför så arga? Piratförlaget kommer nästa budgetår att omsätta mellan 50 och 70 miljoner. Det är visserligen mycket för ett förlag med fem anställda, men ser man till hela branschens omsättning på 6 125 miljoner är det som myggpink i havet.

Ilskan gäller alltså inte ett omedelbart hot från piraterna. Däremot finns det en laddning i konceptet. Sprängkraften pekar mot en ny bokmarknad och en delvis ny litteraturpolitik. När Marianne Fredriksson lämnade sitt gamla förlag, Wahlström och Widstrand, blev det en symbol för att den gamla förläggartraditionen går mot sitt slut.

Praktiskt taget varenda författare kände i den stunden sympati för Marianne Fredriksson. Många anser sig misshandlade och drömmer om ett förlag som lägger sig vinn om författarna och inte bara vill trycka deras böcker utan också sälja dem.

Det är i sådana stunder som Liza Marklund story blir oemotståndlig. Den handlar om Askungen som gråtande fick uppleva att Bonnier Alba strök bort hennes namn på omslaget till den bok hon hade skrivit. I dag har Piratförlaget sålt 400 000 av just den boken. Den heter Gömda.

Piratförlaget spränger det gamla finrummet och ger sig ut i vardagsrummet där det inte finns några gränser för framgångarna. Det lilla förlaget toppar alla boklistor och upplagorna är enorma med Liza Marklund, Jan Guillou och Anne Holt.

Sålunda förefaller de bada i pengar vilket förstås väcker avundsjuka. Liza Marklund har nu sålt drygt 1,6 miljoner böcker på två år. Den senaste, Paradiset, har sålt 170 000 inbundna ex.

Marianne Fredrikssons avhopp och piraternas framgångar ledde till ett omkok av gamla okvädningsord. Guillou är förlagsvärldens överräknenisse ( Peter Luthersson), en miljon kan skriva som Liza ( Björn Ranelid) och piraterna står för råkall kommersialism ( Per Gedin).

Utsvultna och svagsäljande författare hurrade förstås. Piratförlaget har formligen bombarderats av nya manus (400, säger förlagets upphovsman, Sigge Sigfridsson). Äntligen ett förlag som tar hand om sina författare. Många blev skadeglada för att Bonniers får på nöten av uppstickaren.

Om det nu är så man ska avläsa den här historien. Noteras bör att strategerna på Bonniers, Per-Olov Atle och Jonas Modig, inte har sagt ett pip i frågan.

I själva verket är Piratförlaget resultatet av en fortlöpande liberalisering och avreglering av bokmarknaden, en politik som har drivits stenhårt av just Bonniers i trettio år. De fasta bokpriserna försvann 1970 och Bonniers kunde äntligen förverkliga sin bokklubb som hade stått stand by. I dag har man åtta bokklubbar. 1992 var Bonniers drivande i att avskaffa fackbokhandelsavtalet (alltså ett pliktex till varje bokhandel) och nu förvägras författarna ett nytt avtal.

 Avregleringen har sålunda drivits fram av framförallt Bonniers i förhoppningen att koncernen fullt ut ska kunna utnyttja sin styrka i ett tillstånd där djungelns lag råder.

Nu är vi där och det skulle alltså vara förklaringen till Bonniersstrategernas tystnad. Det faktum att Piratförlagets överskott går till författarna och inte till en massa förlagsdirektörer, kan man säkert överse med. Eller som Per Gedin förutspådde: "Jag tror inte att Piratförlaget finns om fem år /.../ vad händer när de börjar sälja sämre?"

Då Peter Luthersson och Björn Ranelid förtalar Piratförlaget uppträder de som nyttiga idioter. Detta gäller också Norstedts Svante Weyler som i stället för att skälla ut piraterna för "författarstöld" borde utnyttja KF-medias makt om han vill återskapa den traditionella förläggarrollen. Folk i branschen anser sig nämligen ana en spricka mellan Bonniers strateger (Atle och Modig) och traditionalisterna.

De gamla förläggarna vill till exempel ha ett avtal med författarna och slippa sitta med kontrakt tjocka som telefonkataloger och med jurister och agenter inblandade för varje bokutgivning.

Det är ju inte Piratförlagets fel att marknaden är på väg åt det hållet.

De gamla förlagens försvarslinje är att några storsäljande författare subventionerar de svagsäljande. Men med hårdare kommersiellt tryck har detta blivit allt mindre typiskt. Torgny Lindgren som skrev en hel massa romaner före genombrottet med Ormens väg på hälleberget hade väl knappast haft en chans i dag.

Bokbranschen är extremt lönsam för några förlag på toppen. Men för Bonnierkoncernen går det inte att få reda på vinsterna för varje förlag. De är inte vanliga aktiebolag och vinsterna myllas ner i koncernen.

För mindre förlag är marknaden extremt knackig. Nu undrar man förstås hur det kommer att bli. Kommer den smala litteraturen att spolas när varje titel ska bära sina egna kostnader?

Förlagen gör ingenting alls för de svagt säljande och ingen skulle drömma om att lansera en okänd författare. Man trycker författaren och väntar på att han/hon ska bli upptäckt. Ett sådant exempel är årets Augustvinnare Mikael Niemi. Han trycktes i några tusen ex och sedan satt förlaget med armarna i kors.

Otåligheten med de författare som inte säljer växer och marknadsavdelningarna tar över allt mer. Deras uppgift är att registrera trender, övertyga bokhandelskedjorna (Akademibokhandeln, Bokia och Julbocken) och de unga bokhandlare som inte vet så mycket om litteratur. Frågan är om de ens är intresserade. Många ser sig i dag uteslutande som köpmän som lika gärna kunde sälja fiskpinnar.

Branschen får alltmer karaktären av en Vinnaren tar allt-kultur. Två författare kan vara lika bra, men över den som lyckas regnar det guld.

Vi har alltså att göra med en falsk motsättning, när Piratförlaget utnämns till "the bad guy". Förlaget uppstod ju på sätt och vis av en slump. Sigge Sigfridsson: "Först ringde Lasse Anrell om Sportgrodor, sen ringde Liza och därefter Guillou."

I botten låg missnöje med traditionella förläggare som inte längre lyckas upprätthålla den förläggarroll de så tårdrypande brukar hylla. Marknaden var fri, inga avtal gäller och det var bara att

casha in framgången. Inte minst tack vare Ann-Marie Skarp, en av branschens bästa bokförläggare.

Piratförlaget delar fifty-fifty när kostnaderna är betalda. För en mindre lyckosam författare innebär det förstås att han går miste om det traditionella förlagets garantihonorar. Dessutom är det kanske inte så kul om boken går dåligt. Ska man dela fifty-fifty på förlusten? Sigge Sigfridsson hävdar dock med kraft att alla kommer att få bättre villkor än på andra förlag och att fifty-fifty-regeln inte ska läsas bokstavligt.

Debutanterna brukar framhållas som de gamla förlagens existensberättigande. Piratförlaget kommer för sin del med två debutanter nästa år. Norstedts har ryckt upp sig. Efter att förra året inte ha givit ut en enda ny författare kommer man med fem.

Piratförlaget står förvisso mot de traditionella förlagen när det gäller betalning, men i ett strategiskt sammanhang är förlaget spjutspetsen på en avreglerad bokmarknad och spelar inte MOT utan MED dem som så länge verkat för avreglering. Det är här sprängkraften ligger. Ingen tror väl att piraterna kommer att få vara herre på bestsellertäppan så länge till.

Marianne Fredriksson lämnade Wahlström och Widstrand, besviken på förlagets brist på marknadsföring och försäljning. En ironi i sammanhanget är väl att det är just W&W som genom avtal åtagit sig att sköta Piratförlagets försäljning på bokhandel och i varuhus.

Gunnar Ohrlander