Aftonbladet
Dagens namn: Brynolf
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Disney- koden

MARGARETA NORLIN om det amerikanska hyckleriet som kan hota svensk barnkultur
Foto: TV4

   För ungefär tio år sedan hade Gävle barnteaterfestival besök av en kvinnlig regissör från USA, jag har tyvärr glömt hennes namn. Hon var särskilt intresserad av barnteater, men tyckte att de jobbade i motvind.

Nästan ingenting som de satte upp gick att spela i skolorna. Det fanns så många tabun inom den amerikanska barnteatern, och när man hade strukit allt som skolorna ville ha bort blev det ingenting intressant kvar.

Det fanns ett slags ”spelregler”. Hon nämnde ett exempel: begreppet skilsmässa. Ordet skilsmässa fick aldrig användas i teater för barn. Det ansågs skadligt.

– Och hur skulle vi då kunna sätta upp en pjäs som har skilsmässa som sitt grundtema? frågade hon.

De hade arbetat

fram en uppsättning av Suzanne Ostens Medeas barn, och ingen ville ha föreställningen. Till slut spelade de upp den gratis för de familjer som vågade komma. Det hör till saken att 80 procent av barnen i deras område levde i skilsmässohem. Barnen hade upplevt skilsmässa, men de skulle alltså inte få bearbeta det inom kulturens ram.

Jag kom att tänka på det när jag besökte Svens-ka Filminstitutets seminarium om tecknad film nyligen. I en av programpunkterna berättade den hårt prövade Stina Mansfeld om hur det är att utveckla manus i en internationell miljö. Mansfeld är kreativ producent med inriktning på barnfilm. För att överleva i en tuff bransch är det ofta viktigt att hitta internationell finansiering. Det var i det sammanhanget Mansfeld stötte på vad som kallas The Disney code – inte i USA, utan i Tyskland! Tyskarna vill ju kunna exportera sina samproduktioner också till USA ? Därför kräver tyska filmproducenter att Disney-koden ska följas.

Vad går då

Disneykoden ut på? Mansfeld hade många konkreta exempel.

Inget barn i barnfilmer får exempelvis använda orden ”död” eller ”naken”. Det får inte heller finnas något våld över huvud taget. Barn får givetvis inte slå till varandra, inte minsta lilla snyting. De får inte heller använda några svordomar. Än mindre får det naturligtvis finnas inslag i handlingen med någon som är naken eller död.

Men inte nog med det. Det får inte heller förekomma inslag med något som kan kallas mönsterbildande, det vill säga någonting som barnen kan ta efter. Mansfeld hade fått plocka bort en scen med ungar som klättrar i träd och en scen där barnen plockade upp ett äpple från gräsmattan. Det var snuskigt.

I en annan scen

hade tvålen kommit bort och mamman i filmen letade överallt i badrummet, bland annat i toaletten. Det fick de också ta bort, det var äckligt. För att inte tala om det inslag där en liten flicka sitter med en fisk i knät. Det tyckte de tyska producenterna var ”kinky”. De kunde heller inte acceptera att barn som gjorde ett fel inte blev straffade i samma avsnitt.

Stina Mansfeld berättade hur uppfinningsrika manusförfattarna måste vara: ersatte de frågan ”Är hon naken?” med ”Är hon påklädd?” gick det bra. Någon fick ”gå bort” i stället för att ”dö”, och så vidare. Men allt går ju inte att fixa så enkelt.

Och denna amerikanska

Disney-kod kommer alltså från ett land där sjuåriga barn har sett fler mord på tv än i något annat land i världen, ett land där livsfarliga vapen förekommer i många skolor och barnen i vissa områden måste passera metalldetektorer vid skolporten för att vapen ska upptäckas. Våldet mellan barn är vanligare än i andra delar av världen. Men alla ämnen som kan påminna ens avlägset om den verklighet där dessa barn lever är tabu att skildra i den seriösa barnkulturen. Det är verkligen hyckleriets tyranni!

Jag har länge levt i den föreställningen att det mest säregna som hänt i den vägen var när norsk tv censurerade scenen där Emil hissade upp lilla Ida i flaggstången, eftersom det kunde tänkas mana till efterföljd. Det såg jag endast som ett utslag av en enskild beslutsfattares trångsyn. På något sätt hade jag föreställt mig att den svenska – ja generellt sett den nordiska – synen på barnkultur med tiden skulle vinna terräng i världen. Att andra länder skulle ta efter vår frihetliga och respektfulla hållning vilket man har gjort exempelvis när det gäller barnaga (många som skrattade åt Sverige när den lagen infördes på 80-talet, men nu är det flera länder som följer efter).

När det gäller

den nordiska barnkulturen är det litet 50-tal över många av de senaste årens storsatsningar för barn – och jag funderar på om det inte är Disney-koden som ligger bakom. Att de internationella samproduktionerna skulle leda till att Norden i stället började anpassa sig till det amerikanska hyckleriet kunde jag faktiskt inte föreställa mig.

Barnböcker, barndramatik och barnfilm har ju ändå varit framgångsrika svenska exportvaror under många decennier. Inte till USA i särskilt hög utsträckning förvisso, men ändå. Barnkulturen har i hög grad varit vår andes stämma i världen. Det finns kanske anledning att klämta i varningsklockan?

 

Margareta Norlin

Barnfilmkonsulent på

Svenska Filminstitutet

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet