ÅSIKT

Vem spelar någon roll?

1 av 2
Ett tvillingpar läser halva orden var ur en roman i Andreas Gedins verk "Gemini"
KULTUR

ULRIKA STAHRE ser Andreas Gedin ta över

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Efter ett tag öppnar det ut sig, Andreas Gedins konstprojekt/utställning Taking Over på Bildmuseet i Umeå. Ingen grupputställning i egentlig mening utan en hybrid, ett tvehövdat koncept som gör Gedin till både konstnär och curator samtidigt. Titeln Taking Over syftar dels på denna dubbla roll, dels på temat för de enskilda konstverken, som alla på olika sätt handlar om att ta över, att erövra och tillskansa sig. Det kan vara europeiska huvudstäder, färgkombinationen gult och svart, en Bergmanfilm eller hela världen i ett hus. Andreas Gedin, Leif Elggren, Joseph Beuys och Hreinn Fridfinsson, som är några av de medverkande, arbetar samtliga i en konceptuell tradition och deras verk innehåller både humor och en uppkäftighet som konstnärsrollen aldrig skulle eller borde klara sig utan.

Platser och

begrepp approprieras sålunda, liksom tid och språk. Andreas Gedin lyckas blott alltför väl med en in- och anpassning av verken. Så trots att alla konstnärer tar över och storhetsvansinnigt skapar eller kontrollerar sina världar, är det en enda som i sin tur snor dem alla: Gedin. Han tar den avgjort största platsen själv och använder den väl.

Verket Gemini befinner sig i utställningens mitt och fyller den med det litterära språk som blir resultatet då ett tvillingpar ur minnet läser halva orden var ur en roman av

Michel Tournier

(som dessutom handlar om ett tvillingpar). Orden som formas av paret blir fullt begripliga, inte desto mindre betyder den halverade och dubblerade läsningen att betydelser förskjuts. Tillsammans med Christophe & Christophe, som även det innehåller en sorts läsning men där orden tvärtom tvingas sakna all betydelse, blir Gemini sällsamt kompakt. Språket dekonstrueras och rekonstrueras men förblir - begripligt, gutturalt och meningslöst.

Dubbelheten i Andreas Gedins medverkande betyder i förlängningen att utställningen också utgör en övergripande diskussion av de roller som finns tillgängliga i konstvärlden - curator, konstnär, gallerist, kritiker, publik. Det är då symptomatiskt att även könsstrukturer blir tydliga. Inte är det någon slump att elva män och en kvinna medverkar. Som i alla sociala sammanhang väljer man utifrån sina förutsättningar, kunskaper och sympatier. Män väljer oftast andra män - en skevhet som tycks naturgiven - och så är fallet även här.

Det finns en ådra i Taking Over som utgörs av samlande och kontroll. De fundamentala anspråken - konstens unika förmåga att omfamna allt, konstnärens allsmäktighet - känns samtidigt glädjefyllda och desperata.

Sida vid sida med denna sparsmakade och finurliga, högt flygande utställning visas just nu den av Virserums konsthall producerade Dreamworld. Fenomenet tv, bruksvaran och livsstilen, har granskats och stötts av sex konstnärer tillsammans med lika många familjer. Resultatet är sex stycken separata "tv-rum". Ibland är det oväntat, ibland utan överraskningar. Det är en konstutställning som tangerar både antropologi och journalistik. Några av konstnärerna är också scenografer, en är filmare. Men ingen släpper riktigt taget, vilket kanske inte heller är möjligt med en så starkt bunden utställningsidé.

Skillnaden mellan dessa utställningar borde självfallet inte betyda något - de har aldrig varit avsedda att kommunicera med varandra. Men sedda så här tätt inpå går det inte att undvika att reflektera över hur konst kan förhålla sig till sociala fenomen. Föränderligheten i Taking Over - utställningen skiftar oavbrutet uttryck beroende på var man själv befinner sig, var man själv vill lägga tyngdpunkten - motsvaras av en konserverande statiskhet i Dreamworld.

Även om det inte alltid är det redan självklara som skildras, så består det stabila: scener för handlingar och icke-handlingar. I Dreamworld skildras den vanliga medborgarens maktlöshet i mediasamhället, i Taking Over tas makten själv omhand. Skillnaden kunde inte vara större.

Ulrika Stahre