ÅSIKT

Dyr smak och dålig smak

1 av 2 | Foto: Lotte Fernvall
Jonas Bohlins betongstol ”Concrete” är svindyr, men inte särskilt skön att sitta i.
KULTUR

ANDERS PAULRUD

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

byter julklappar

Så var då

julen överstökad för den här gången.

Nä, inte riktigt.

För nu i mellandagarna ska jag, i likhet med miljoner andra svenskar, bege mig ut för att byta julklappar. Själv ska jag motvilligt försöka ta mig till Firma Svenskt Tenn på Strandvägen för att byta de förskräckliga Josef Frank-tabletterna som jag fick i julklapp.

Det är problematiskt. Ta bara en sådan sak som tabletter; små stycken av tyg eller vaxad duk som man ska ha under tallrikarna. Dessutom blommiga. Va fan ska man ha dom till?

Är inte detta långt ifrån funktionalism?

Nästa problem är estetiskt. Svenskt Tenn på Strandvägen i Stockholm utstrålar drömmen om det borgerliga hemmet; en stor trivsam våning med öppen spis i vardagsrummet, fåtöljer och soffor i olika blommiga tyger, gärna i en bjärt, nästintill epilepsiframkallande kontrast till varandra. Plädar, mattor, god konst, satsbord, taburetter, allt i en salig röra. Men det anses fint. Jag tycker det ser för djävligt ut.

Varför anses de där Josef Frank-tygerna vara tecken på god smak? Om samma blommönster dykt upp i en annan affär, och dessutom saluförts till anständiga priser, hade ingen tyckt att de var snygga. Men nu finns dom på Strandvägen i en affär där expediterna säger att de ”tyvärr inte fööör artikeln i fråga” samtidigt som de ger de flesta kunder en blick som vore de presumtiva snattare.

Formgivning. Design.

God smak. Och dålig. Vari består överenskommelserna?

Designen, den rätta logotypen, det rätta märket, erbjuder, på individualismens grund, ändå ett slags samhörighet och trygghet./ Samtiden har ett omåttligt, till besatthet gränsande, behov av design. Alla verkar upptagna med det, inte bara högavlönade innerstadsmänniskor. Lågpriskedjorna, som Ikea och Hennes & Mauritz, har extremt god näsa för rätt design. Också gamla marxister från sextiotalet tuggar habegärets fradga när de lyckas ropa in ett av borgerskapets allra nödvändigaste attribut, en komplett middagsservis av ”rätt” formgivare.

Ja, till och med politikerna talar om design. Först var , den tidigare mycket kreative franske kulturministern. Det var han som såg till att självaste François Mitterrand flanerade på lantegendomen iförd en rätt spejsad vinterjacka designad av Thierry Mugler. Även våran egen Göran Persson lär intressera sig för formgivning och talar mellan skål och vägg gärna om Sverige som ”ett land av slöjdare”.

Jag tror att det samtida intresset för design är analogt med tidens ointresse för politik och breda samförståndslösningar. Den ensamme, förvirrade och alltmer osäkre medborgaren som numera själv måste ta ansvar för allt mellan vilket elbolag till vilken pensionsfond han ska välja, kan då upprätta en egen relation till det designade föremålet. Designen, den rätta logotypen, det rätta märket, erbjuder, på individualismens grund, ändå ett slags samhörighet och trygghet i det att man har valt ”rätt” genom att ha råd att urskilja sig från dem som har det sämre.

Så har det inte alltid varit.

Om man ser

till den svenska formgivningshistorien är en sak klar: de tider då politiken har varit framåtblickande, seriöst syftande till förbättringar för de breda folklagren, har också formgivningen varit av hög kvalitet. Och tillgänglig.

När konsthistorikern, och sedermera direktören för Svenska Slöjdföreningen, Gregor Paulsson, 1919 publicerade skriften Vackrare vardagsvara framhöll han vikten av samarbetet mellan indust-rin och konsten. Industriell serietillverkning av vackrare vardagsvaror var stridsropet. I mitten av 20-talet bär denna ideologi frukt; då slår glaskonstnärerna igenom på världsutställningen i Paris. Några år ytterligare fram i tiden kommer funktionalismen då de främsta formgivarna och arkitekterna inriktar sig på produktion för kollektivet; detta går igen i allt: möbler, hus, stadsplanering. Under 40-talet togs krafttag mot trångboddheten. När välfärdsprojektet når sin höjdpunkt, under 50-, 60- och 70-talen, styrs också många av de estetiska idealen av en stark framstegs-

optimism.

Det är på

80-talet det börjar bli knepigt. Samtidigt som bubblorna går ur champagne-ekonomin och politikerna slutar tro på politiken för att i stället hänge sig åt besvärjelser, ritar Jonas Bohlin sin betongstol, Concrete, och har alltsedan dess inte lyckats producera en enda stoljävel som det går att sitta i. (Något som inte hindrade den uppfinningsrike smålänningen Sven Lundh att tillverka betongstolen i hundra numrerade exemplar, en pjäs som nu betingar ett värde av 170 000 kronor styck.)

Och därefter var designlavinen i rullning.

Det märkvärdiga med denna hausse för det designade, det formgivna, det logotypifierade, är att samtidigt som den antyder massrörelse bara syftar till att skilja ut den enskilda, privata människan från alla de andra.

Jag tar inte upp några estetiska och politiska resonemang med damen på Svenskt Tenn. Det är inte läge.

Nej, jag vill inte ha något annat ur firmans sortiment, vill inte ha tillgodokvitto heller. Jag vill ha pengarna tillbaka så att jag kan gå och köpa något riktigt smaklöst Made in Hongkong.

Anders Paulrud