ÅSIKT

Klappjakt på facket

KULTUR

LISBETH LINDEBORG om ett amerikanskt hyckleri

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Joe Hill, svensk fackföreningskämpe i USA under det tidiga 1900-talet. Hundra år senare är motståndet mot facket fortfarande hårt.
Joe Hill, svensk fackföreningskämpe i USA under det tidiga 1900-talet. Hundra år senare är motståndet mot facket fortfarande hårt.

För fyra år

sedan avskedades Marie Sylvain från sin arbetsplats på Palm Gardens sjukhem i Miami. I protest mot låg lön, godtycklig arbetstid och brist på försäkringsskydd hade hon tagit initiativet till Unity for Dignity-kampanjen, ett första steg till facklig organisation. En lokal domstol beordrade sjukhemsledningen att återanställa Sylvain, men hennes arbetsgivare vägrade. Nu ska fallet lösas av en högre domstol – med flera års väntetid. Under tiden är Sylvain arbetslös.

På Microsoft

Redmond campus nära Seattle är Marcus Courtney en av 20 000 högkvalificerade dataprogrammerare och ingår i en projektgrupp där alla utför samma arbete på samma arbetstider. Men till skillnad från sina kollegor är Courtney inte fast anställd utan en av företagets 6 000 så kallade perma-temps; alltså temporärt uthyrd till Microsoft av en agentur. Det innebär att han varken har samma lön eller förmåner som sina kollegor. Då Marcus och andra i samma situation tog första steget till en egen fackförening vägrade såväl agentur som Microsoft att infinna sig till förhandlingar. I stället införde Mic-rosoft hårdare regler för ”perma-temps”.

Marie Sylvain

och Marcus Courtney är bland de miljontals arbetstagare i olika branscher och i olika delar av USA som i dag hårdexploateras på den amerikans-ka arbetsmarknaden och som nu kräver respekt för sin arbetsinsats. I rapporten Unfair Advantage (aug 2000) i serien Human Rights Watch konstaterar Lance Compa, professor i arbetsmarknadslagstiftning vid Cornell University i New York, att det existerar en ”culture of near-impunity in much of US labor law and practice”.

Bara 13,9 procent

av hela arbetsstyrkan i USA (135 miljoner människor) är fackligt organiserad – mer än en halvering sedan slutet av 1950-talet. Men den avtagande fackliga verksamheten är inte frivillig. Trots att amerikansk lag, National Labor Relations Act of 1935 (NLRA) och flera av USA ratificerade internationella konventioner ger rätt att bilda fackföreningar är denna frihet begränsad i USA.

Under 1990-talet har cirka 20 000 arbetstagare per år – tendensen är stigande – utsatts för repressalier: förföljelse, hårdare arbetsuppgifter, hot (att flytta företagen till Mexiko), suspension, förlust av arbetsplats, deportation (gäller invandrare) på grund av facklig verksamhet. Under 1950-talet rapporterades bara 300–400 repressalier per år.

Enligt amerikansk

lag är det olagligt att avskeda en arbetstagare för facklig verksamhet, men många privata arbetsgivare betalar hellre några tusen dollar i böter och löneersättning för att slippa fackföreningar. Dessutom har lagen ännu en defekt: stora grupper av arbetstagare inom jordbruket, i hemmen, collegeprofessorer, statliga tjäns-temän och icke fast anställda definieras inte som ”employees”. Detsamma gäller för många arbetstagare inom den nya ekonomin, bland annat för kvinnor som utför datajobb i sina hem. Därmed befinner sig miljontals arbetstagare i en gråzon.

Inte minst mot

bakgrund av dessa missförhållanden i lagstiftning och på arbetsmarknaden framstår USA:s ultimativa hållning gentemot andra länder som bryter mot den mänskliga rättigheten att organisera sig som hyckleri. USA bryter ju självt mot bland annat International Covenant on Civil and Political Rights. Jämte El Salvador är USA det enda land i den västliga hemisfären som inte undertecknat ILO-konventionerna 87 (freedom of association) och 98 (skydd mot anti-facklig diskriminering), trots att USA är ILO-medlem. Sedan 1980 har flera regeringsutskott analyserat situationen – men hittills har det inte lett till något resultat.

År 1999 sa Ernst Duval, som avskedats 1994 för att ha velat bilda en fackförening: ”Jag vet att lagen ger oss rätt på papperet men hur ser det ut i verkligheten?” Det om något blir en testfråga för den nya Bushregeringens trovärdighet.

Lisbeth Lindeborg