Aftonbladet
Dagens namn: Brynolf
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Maktkampen om morgontidningarna

YRSA STENIUS om surdegar, redaktionella tuppar – och Sveriges andliga atmosfär

   Vad är det som sker i det som synes ske? På Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet där kulturavdelningarnas förut förhållandevis ointagliga domäner försetts med svängdörrar genom vilka kulturcheferna kommer och går? Inom dagspressens opinionsjournalistik överhuvudtaget när Arbetet lagts ned och huvudstadsregionens morgontidningar devalverat sina ledarsidor endera till formatet, kvalitén eller båda.


Det värsta är att jag misstänker att vi står rätt handfallna inför de här konflikterna eftersom vi inte är vana att argumentera kring dem.
I redogörelse för turerna bakom hennes sorti från Dagens Nyheter efter endast ett år som kulturchef där, publicerad i det senaste numret av tidskriften Doc, finns en dråplig faktauppgift.

Hon beskriver den väl kända konflikten med Carl Johan Bonnier som frångick sin utfästelse att ledaravdelningens chef vid nästa vaktombyte skulle fråntas chefredaktörstitel precis som nu hade blivit fallet med kulturchefen. Dagens Nyheter skulle i fortsättningen ha bara en chefredaktör, vilket var det arrangemang som gjorde det möjligt för Ingrid Elam att acceptera erbjudandet om att efterträda Arne Ruth utan att ärva alla hans titlar och befattningar.

När Elam påminner Carl Johan Bonnier om vad han sagt får hon till svar att tidningens styrelse nu funnit att Joachim Berner inte bör lämnas ensam som enda tupp på den redaktionella sophögen – han behöver en publicist vid sin sida. Det är en publicist man letar efter och när fyndet är gjort ska vederbörande ha chefredaktörstitel. Sade direktör Bonnier.

Och kom upp med från folkpartiets utredningsenhet! Plats för skratt!

Bortsett från

denna lilla tragikomiska episod finns inte mycket i Elams berättelse att le åt men en del att fundera över.

Som är välbekant: armbrytningen mellan kulturredaktionerna och allmänredaktionerna på svenska dagstidningar är en välkänd företeelse som växlar i intensitet över tiden. Ofta har man föreställt sig att det har stormat starkare på de mer kommersiella kvällstidningarna där försäljningsintresset kan tänkas ha starkare skäl att nafsa efter det ”finkulturella” än vad fallet är på de prenumererade morgontidningarna.

Ingrid Elams och Peter Lutherssons färs-ka erfarenheter i armbrytningsbranschen tyder på att den föreställningen är förlegad – om inte annat. Någonting har hänt med morgontidningarna.

 

  Det är inte många utanför den svenska tidningsvärlden som förstår hur unik och värdefull den förhöjda statusen hos dagspressens kulturavdelningar är i svenskt samhällsliv. Intellektualiteten, dialogen, det oberoende meningsutbytet, de fria konsterna har framhävts på offentlighetens arena – inte minst genom formell markering av deras position inom institutionerna. Det har märkts i den andliga atmosfären i detta land – särskilt när flammande ideologier svett förnuftet hos Europas folk i både när och fjärran.

 

Att man starkt betonar värdet av den svenska traditionen – som Finlands senaste bidrag till Sveriges publicistiska parnass, Hannu Olkinuora, inte begriper ett dyft av – betyder inte att kulturjournalisterna, i motsats till allmänredaktionernas murvlar, vore oantastliga varje gång internt bråk uppstår mellan avdelningarna på en dagstidning.

I Ingrid Elams

redogörelse för alla surdegar som puttrade och fräste längs rågångarna mellan olika redaktioner på Dagens Nyheter kan man känna igen både snorkighet och misstro mot kolleger som just kulturmedarbetare ofta håller sig med helt i onödan.

Även när man värnar om kulturredaktionens integritet ska man vara varse att en bra och framgångsrik tidning är ett samarbetsprojekt där olika journalistiska uppdrag mår bäst av att respektera varandra. Intressekonflikter mellan olika uppdrag uppstår ohjälpligt då och då. I sådana lägen är det bra att ha en organisation som befordrar konstruktiva försök att hitta gemensamma nämnare framom konstruktioner som lockar fram prestigestrider.

Därför tror jag att den ordning Ingrid Elam accepterade var OK och värd att arbeta för. Synd bara att herrarna i Dagens Nyheters ledning svek sitt ord till henne.

De ovan relaterade problemen med redaktioner som slåss om uppdrag, position och utrymme betraktar jag inte som allvarliga i meningen hot mot den seriösa journalistikens framtid.

Visst kan det uppstå besvärliga konflikter men journalisterna och publicisterna är rätt vana att hantera dem. Eller annorlunda uttryckt: Konflikter som utspelar sig kring vilken avdelningschef eller vilken chefredaktör som ska ha sista ordet i substantiella linjefrågor – vilken journalistik, vilken ståndpunkt som bör och får förfäktas – de konflikterna känner vi igen och förmår enligt mitt förmenande lösa så att kulturavdelningarnas integritet inte skadas.

Det är en annan sorts kvävning av opinionsjournalistiken jag oroar mig mer för. Den Mats Svegfors berör i en lätt alarmerad artikel i Dagens Nyheter på julafton: tidningsutgivningens långsamma reducering till rent och skärt företagande med uppskruvade vinstkrav som enda syfte.

I dag är

jag litet osäker på vart vi är på väg.

Just nu är Dagens Nyheters kultursida under Henrik Berggren alldeles utmärkt. Fyllig, mångsidig, vackert disponerad och omväxlande.

Svenska Dagbladet under Hannu Olkinuora är än så länge ingen kommersiell lycksökare utan en respektingivande tidning. Ledarsidan har tagit stryk på ett sätt som principiellt är betänkligt. Men med det urval skribenter som dominerar sidan i dag är det bättre ju mindre den är.

Kulturavdelningen står sig gott i vilken konkurrens som helst.

Men det är uppenbart att maktkamp pågår på morgontidningarna. Att det kommersiella trycket pressar fram organisationsförändringar som inte lämnar någon i osäkerhet om var sista ordet i alla frågor ligger och vem som bestämmer om hur apparaten trimmas och när.

I beslutsordningen finns inga undantag för värdefulla opinionsavdelningar att hävda sitt intresse mot kravet på ”ekonomi” i journalistiken.

Det värsta är att jag misstänker att vi står rätt handfallna inför de här konflikterna eftersom vi inte är vana att argumentera kring dem.

Att ilsket påpeka att folkpartiet må husera på ledarsidan men hålla tassarna borta från kultursidans linjebeslut, är ingen konst för en kulturchef på DN.

Men när Joachim Berner på uppdrag av Carl Johan Bonnier påpekar att det inte är någon som helst ekonomi i Henrik Berggrens aktningsvärda ambitioner.

Vad händer då? Bara för att ta ett exempel.

 

 

Yrsa Stenius var kulturchef på Aftonbladet 1979–1982 och chefredaktör med ansvar för kultur- och ledaravdelningarna 1982–1987.

Yrsa Stenius
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet