ÅSIKT

Javisst, precis så här ska det vara på operan

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

CLAES WAHLIN ser El Niño i Paris - och blir omskakad

I "El Niño" bjuds på storartad sång, utsökt dans och sceniska bilder.
I "El Niño" bjuds på storartad sång, utsökt dans och sceniska bilder.

Hur många regissörer blir censurerade av teater- eller operahus? Hur många ser på sin teaterverksamhet som ett sätt att skaka om publiken och söker sig därför till prestigefyllda festivaler och institutioner för att nå samhällets inflytelserika? Mig veterligen bara en, Peter Sellars, som säger att han fortsätter tills han blir utkastad. När han i samarbete med en rad operahus iscensatte John Adams opera The Death of Klinghoffer 1991 drog sig flera av institutionerna ur när de såg resultatet. Detta moderna mästerverk om ett gisslandrama mellan palestinier och israeler visade sig vara ett alltför laddat ämne, naturligtvis tenderar också laddningen att explodera under Sellars ledning, som har förmågan att skapa en sällan skådad närvaro, att verkligen utsätta publiken för det som han rör vid.

När Peter Sellars nu sätter upp Adams tredje opera, El Niño, (Barnet), för Théâtre du Châtelet i Paris (i samarbete med Barbican i London och Lincoln Centre i New York) är kanske innehållet inte lika politiskt. Men som musikalisk och teatral upplevelse finns få motstycken. John Adams är inte bara den mest intressanta amerikanska nu verksamma kompositören, utan också en av västvärldens stora. Tonspråket har rötter i sextiotalets repetitiva estetik med en rad trådar bakåt till inte minst Bach. I El Niño hörs också emellanåt Bruckner-liknande körpartier och antydningar till Wagner-bleck.

Denna opera - eller detta oratorium - bär ett religiöst ämne, men fjärran från den institutionella kristendomen. I stället riktas fokus på invandrande mexikaner i Kalifornien. Librettot består av bibeltexter, även apokryfiska, och framförallt av kvinnliga (eftersom Jesu födelse annars ofta berättats av män), spanskspråkiga poeter som Rosario Castellano, Gabriela Mistral och Sor Juana Inés de la Cruz. Ursprungligen var namnet på operan "How could this happen?" med syftning på Jesu födelse och det är just avlelsen som operan centrerats kring.

På en stor videoskärm rullar en film där ett ungt mexikanskt par, Josef och Maria, lever ett synnerligen vardagligt liv i Kalifornien. Det är där undret sker, i dag, bland de marginaliserade. Filmen äger en förhöjd, nästan mystisk realism som till stor del beror på att Sellars utgått från den mexikanska konstnärinnan d"Yreina D Cervántez bilder, en teknik han tidigare med framgång använt i Hindemiths opera Mathis der Maler. På scenen nedanför finns tre dansare, tre sångsolister och tre countertenorer i Paul Hilliers Théâtre du Châtelet, samt kör. Vi får alltså historien berättad i tre skikt: på film, som operasång och som dans.

Med exakta

och harmonierande rörelser, ofta långsamma och med en stilla gestik som tycks föda ett nytt språk för det heliga, uppstår en koncentration och ett slags stolt ödmjukhet som förvånande nog känns absolut samtida. Undret sker i dansen, i musiken och mitt ibland alldagliga mexikanska immigranter - men liksom i alla tider, med storartad sång (

Dawn Upshaw

och

Lorraine Hunt Lieberson

äger närvaro som få), utsökt dans och med sceniska bilder som stannar kvar lika starkt som Adams magnifika musik, aktualiserar Peter Sellars inte bara operan som en självklar konstform, utan också den tro och kraft som delas av miljoner människor, på ett sätt som får det mesta på andra scener att framstå som konstgjort och annekterat. Det är helt enkelt så här som opera ska göras.

Claes Wahlin