ÅSIKT

Så nära, så långt borta

CHARLOTTE BYDLER reste till Kuba - och hittade den globaliserade konsten

I Leandro Erlichs och Judi Wertheins verk "Turism" fotograferas publiken i vintermiljö.
I Leandro Erlichs och Judi Wertheins verk "Turism" fotograferas publiken i vintermiljö.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När jag såg skylten "Internetcafé Tredje Världen" på Havannabiennalen skyndade jag mig dit, glad i hågen över att äntligen få tillfredsställa datorbehovet. Men det var förstås ett konstverk. På Abel Barrosos charmiga datorer av trä använder man vev för att surfa på en bildskärm av papper. Mango (i stället för Macintosh Apple) tecnología kallar han sin karibiska lowtech.

Uno más cerca del otro, ungefär "närmare varandra", kallas biennalen. Kommunikation är temat, och Barrosos Internetcafé som bygger på Gutenbergs tryckteknik snarare än på integrerade kretsar sammanfattar detta på många sätt. Inte bara konsten kretsar kring kommunikation (och bristen på sådan), komiskt nog besväras utställningen av glapp i informationen om konstverk och hur man hittar dem. På Kuba är otakten i den postindustriella IT-revolutionen tydlig.

En utställning av denna storlek tar alla slags rum i staden i anspråk. Runt om i gamla Havanna, i de koloniala fästningarna la Cabaña och el Morro och i stadsdelen Vedado letar man efter konst och får samtidigt se stadens olika sidor. I San Isidro-området har konstnärer samarbetat med kvarterets boende, vars ledare Ernesto berättar om brasilianska Mônika Nadors muralmålning och om kulturarbetet i denna slitna del av Havanna.

Kommunikationen med lokala konstnärer och stadsbor är en stor del av behållningen. Sidoutställningarna, som i Havanna mest hålls i olika privathem, är minst lika intressanta som biennalen. Information om dem spreds från mun till mun och det var lätt att få en känsla av att befinna sig utanför kartan när vi letade oss fram i bostadsområden - tills en busslast amerikaner från några stora museer anlände, på jakt efter konst till lågpris av kubanska konstnärer som inte redan slagit igenom internationellt.

Antagandet att alla biennaler i världen är likadana är både arrogant och fel. Ytterst få kritiker, och än mindre den lokala publiken, har sett fler än tre olika biennaler. Havannabiennalens konst cirkulerar i ett system som inte nödvändigtvis inkluderar Europa. Det ger ett välgörande perspektiv på tal om globaliserad konst. Här dominerar inte videokonsten, kanske därför att strömmen inte är helt pålitlig, och former som jag är van att läsa på vissa sätt måste tolkas om. En flätad fångstsnara i växtmaterial, med Kubas karaktäristiska bananform, är Kchos bild av Kuba. Men svenska Magnus Wallins videoverk som nämns i en specialutställning såg jag aldrig till, och argentinsk-amerikanska Liliana Porters video dök upp först efter en vecka.

Trots låg budget har biennalen jämn kvalitet, och några verk fäste jag mig extra mycket vid. Gruppen Galería DUPP:s storslagna mikrofoner i järn på el Morros murkrön, Nalini Malanis innerligt romantiska skuggspel och Tania Brugueras performance på stinkande sockerrör i en becksvart tunnel, till exempel. Jorge Mennas hyllning till Felix Gonzales Torres och Susan Hillers mörka rum där små högtalare viskar fram berättelser på olika språk om möten med det övernaturliga framkallar båda en fin känsla av det relativa i "vi" och "de", människor och ufon, gemenskaper som kommer ur språk som jag talar och de jag inte förstår.

En biennal är en karnevalartad händelse, lika mycket ett tillfälle att träffas som att se på ny konst. Tusentals personer med någon yrkeskoppling till samtidskonst samlas och knyter kontakter med varandra och med lokalbefolkningen, som också passar på att tjäna pengar på konstturismen. Ur den vinkeln har Leandro Erlich och Judi Werthein från Argentina gjort ett mycket lyckat verk, exklusivt för Kuba: Turism där publiken fotograferas med skidor och låtsassnö så här i vintertid.

Charlotte Bydler