ÅSIKT

Vad kan Göran göra för EU?

En hel del - det gäller bara att våga, anser OLLE SVENNING, nu när Sverige tar över ordförandeklubban
Foto: AP
En hel del - det gäller bara att våga, anser OLLE SVENNING, nu när Sverige tar över ordförandeklubban
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En hel del - det gäller bara att våga, anser

OLLE SVENNING

, nu när Sverige tar över ordförandeklubban

Opinionsmätningarna må vara fyllda av aldrig så mycket Europa-skepsis och EU-missnöje, från och med det nya året reser sig i alla fall Europas huvudstad i Stockholm och små EU-filialer byggs i hela landet. EU:s ordförandeskap, som det heter, utövas från Rosenbad och Arvfurstens palats. Göran Persson förkroppsligar för ett halvår Europa och talar i dess namn.

Tajmingen är strålande. Sällan har F-ordet, federalismen, lyst så svagt. Ett federalt Europa visar komplett fel, om man vill förstå EU:s utveckling, skriver statsvetaren Larry Siedentop, som nyligen publicerat en inträngande analys om EU:s författning, Democracy in Europe (presenterad i Aftonbladet den 3 december).

Göran Persson nickar instämmande: "EU är inte - och skall enligt min mening inte bli - en federation och kan därför inte ha en grundlag som nationalstater har", säger han i en klargörande intervju i tidskriften Tiden.

Endast folkpartiledningen och en handfull debattörer säger emot. Mellanstatligt samarbete har vi haft i Europa i 200 år och det vet vi ju hur det gick, påstår federalister väl enkelt. Europa har aldrig någon gång under 200 år haft ett mellanstatligt samarbete mellan demokratier.

Demokratifrågorna står inte på det svenska ordförandeskapets dagordning, utom på en enda, men viktig punkt: offentlighets- och öppenhetsfrågor. Här finns få framgångar att vänta. EU:s förvaltningstradition, som fött så mycket korruption, lär förbli sluten och byråkratisk, nära det sämsta i den franska statstraditionen.

EU:s stormakter är betydligt mer intresserade av att garantera eget maktutrymme än att ena sig om en författning: Skulle de välja det tyska, franska eller brittiska systemet? En gemensam författning förutsätter rimligen en gemensam europeisk offentlighet, ett forum där gemensamma angelägenheter kan diskuteras av medborgarna. Denna självklarhet bortser federalister från. Medborgarna kan kanske träffas på torget, men ytterst få förstår varandra. Språken skiljer, liksom kultur, historia och traditioner.

Ett annat praktiskt hinder: i dag avsätter länderna 1,27 procent av nationalprodukten till EU. Med den procentsatsen byggs ingen gemensam stat; siffran behöver ungefär femtondubblas. Medlemsländernas medborgare har säkert kritiska synpunkter på sådana väldiga resursöverföringar till Bryssel. Kanske anser de sig också ha överfört alltför mycket ekonomisk makt till centralinstitutioner. Den europeiska centralbanken, oavsättlig och därmed befriad från demokratiskt ansvar, styr redan penningpolitiken och övervakar tillämpningen av EU:s ortodoxt liberala ekonomiska politik. Märkligt nog tror EU-entusiaster att denna bankmakt ska balansera det internationella kapitalet.

Den enda gång EMU-systemet prövats folkligt och demokratiskt blev svaret ett massivt nej - Danmark i september. EU måste minska, inte vidga, klyftan mellan elit och medborgare.

Decembertoppmötet i Nice har beskrivits som fiasko och de programmatiska EU-entusiasterna har läxat upp de oansvariga politikerna. "Nonsens", sammanfattar näringslivstidskriften Economist den sortens kritik. Nice gjorde slut, tills vidare, på federalisternas önskedrömmar, fick dem i bästa fall att inse att demokrati inte betyder "beslutseffektivitet" utan "folkstyre". Nice bekräftade det mellanstatliga samarbetet. I själva verket handlade de olika stats- och regeringschefernas inbördes kamp om att så mycket som möjligt begränsa den centrala europeiska makten och maktutövandet, än så länge främst i händerna på byråkratin i EU-kommissionen.

En illa skriven och relativiserande rättighetskatalog antogs, dessvärre utan debatt - med undantag från fackligt mummel om att strejkrätten inte skyddas fullt ut.

Den store förloraren i Nice var EU-kommissionens ordförande Romano Prodi. Möjligen fick han sällskap av den tyske federalisten och utrikesministern Fischer.

Nice lyckades, även om politiker och tjänstemän snubblar på tekniska detaljer, skapa förutsättningar för utvidgningen, helt enkelt till ett enat Europa. Det postkommunistiska Europas fullkomligt avgörande uppgift.

EU kan inte byggas uppifrån, säger Göran Persson och tycks därmed vilja vända på unionens hela historia. EEC var en ovanifrån skapad gemenskap, utan demokratiska aspirationer, för att citera historiken Eric Hobsbawn.

Europa måste, menar Göran Persson, definiera sina konkreta arbetsuppgifter och ställa sig frågor om medborgarnas krav innan det ens funderar över att bygga Staten. Femton miljoner européer (ansökarländerna oräknade) är arbetslösa, femtio miljoner lever i fattigdom. EU har, senast vid toppmötet i Lissabon, lovat bekämpa detta sociala elände. Medlemsländerna fastställer vissa mål, exempelvis att halvera fattigdomen och arbetslösheten, och processen övervakas av EU-kommissionen. En mellanstatligt bestämd överstatlighet, förankrad i de folkligt valda nationella parlamenten. Varken marknad eller superstat, som Tony Blair uttrycker saken.

Den modellen bör kunna användas också inom andra områden som Sverige valt ut som särskilt viktiga: miljöfrågor och jämställdhet. Och, än viktigare, för socialpolitik och pensionssystem, som ska samordnas alltmer, enligt enhetsstatens obehagliga logik. Välfärdssystemet får inte säljas ut på Europamarknaden.

I motsats till det utslätat anpassliga ordförandeskap Finland ledde, så bör Sverige våga betona politik- och värdeområden som har starkt inhemskt stöd och som borde kunna vara normbildande för EU. Ordförandelandet har rätt till viss självständighet, som det betonas i ett väl genomarbetat temanummer av Utrikespolitiska institutets tidskrift. Med någon naiv optimism kan man hoppas att det brittisk-skandinaviska EU-perspektivet kan flytta in i EU:s centrum när nu det tysk-franska samarbetet börjar bryta samman.

Det svenska ordförandeskapet ska hantera vissa av de frågor som, på diplomatspråk, kallas utvidgningens substansfrågor, bland annat människors fria rörlighet. Fästning Europa ska demontera sina murar mot Öst- och Centraleuropa, samtidigt som människosköldarna mot andra delar av världen, exempelvis Nordafrika, ska göras än mer ogenomträngliga. Den politiska ekvation som ska lösas ser ut så här: förena respekt för mänskliga rättigheter, öppenhet och solidaritet med kamp mot främlingsfientlighet, arbetslöshet och inskränkt försvar av privilegier.

Hittills har EU misslyckats.

Sverige ska också utveckla den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. I värsta fall kommer det nya systemet att prövas ganska snart. Få vågar utesluta att ett nytt krig utbryter i Kosovo. Inom kort.

Varken Sverige eller något annat EU-land kan skriva sin egen dagordning

Olle Svenning