Aftonbladet
Dagens namn: Ellen, Lena
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Den falska idyllen

EDWARD W SAID om valfusket, korruptionen, marknadsdiktaturen och

ideologipropagandan i ett land där två procent av befolkningen äger 80 procent av de ekonomiska tillgångarna

Gore blåstes av Bush – och de avvikande rösterna och den verkliga demokratin har inte en chans.   Gore blåstes av Bush – och de avvikande rösterna och den verkliga demokratin har inte en chans. Foto: AP

    I över en månad hade hela världen blickarna riktade mot det icke avgjorda amerikanska presidentvalet, medan George Bush och Al Gore anlitade bataljoner av jurister för att försöka vinna ett mycket jämnt val i Floridas och USA:s högsta domstolar. Det första som uppenbarades tack vare stormen och vreden i denna kamp (som till slut avgjordes till Bushs fördel av en mycket högervriden högsta domstol) är att USA inte så mycket är ett samhälle byggt på lagar som ett samhälle byggt på lagvrängare.

Detta är det mest processlystna landet på jorden, där man kan göra nästan vad som helst om man har tillräckligt mycket pengar och makt, till och med vinna ett val som man uppenbarligen har förlorat. Mer än tre miljarder dollar spenderades under kampanjen, tillräckligt mycket för att återuppbygga och finansiera hela skolsystemet i en medelstor amerikansk stad.

Det som stod på spel, som Ralph Nader påpekade i sin beklagligt misslyckade kampanj, var rätten att göra politiska utnämningar i ett system grundat på belöningar och beskydd. För var och en av de två kandidaterna, den ene son till en tidigare president, den andre son till en tidigare senator, betydde den hägrande presidentposten i första hand makt, makten att ge tusentals människor, bokstavligt talat, kanske till och med miljoner människor, ökad makt och välstånd som politiskt utnämnda, som anställda och lobbyister, liksom miljoner andra inom näringslivet, militären, byråkratin och universiteten; alla dessa människor skulle vinna i det ena fallet, och förlora relativt sett i det andra fallet.

I och med

övergången till en republikansk administration i Washington kommer således det gamla Reagan- och Bush-gänget att återvända till staden, ledda av Dick Cheney och James Baker , som bara tycks ha bidat sin tid och spelat golf medan Bill Clinton och hans gäng styrde världen. Överföringen av rent ekonomiska rikedomar och prestige bör inte underskattas.

Men för att återvända till lagen och lagens väktare juristerna: efter att USA i flera år skickat sina observatörer för att övervaka val i tredje världen under antagandet att USA är bäst i världen på demokratiska processer, förvånas jag över att Kabila i Kongo och Mugabe i Zimbabwe inte föreslog att några av deras medhjälpare skulle skickas till USA för att övervaka och hjälpa till att manipulera valet här. Det som avslöjades under de ändlösa nyhetssändningarna från Florida var att amerikanska val bygger på ett skrämmande antikverat, orättvist och odemokratiskt mischmasch av regler och förordningar avsedda att utestänga det största möjliga antalet fattiga och missgynnade.

  Ännu viktigare är att det amerikanska ideologiska systemet – som var farligt nära att fullständigt störta samman – än en gång klarade skivan, genom att släta över och därefter avleda uppmärksamheten från den i grunden djungelliknande allas kamp mot alla som är den bakomliggande realiteten när det gäller makten och pengarna som står på spel i samband med presidentposten.

Och orättvisorna i Florida var bara Floridas. Hade röstomräkningar påbörjats i Iowa, New Mexico, Wisconsin och Maryland hade hela byggnaden mycket väl kunnat rasa och avslöjats som ett vacklande korthus utformat i syfte att få människor att avstå från att tänka alltför djuplodande och kritiskt. Vad innebär det således när en kandidat vinner majoriteten av folkets röster, och den andra kandidaten vinner valet till följd av ett beslut i en högsta domstol med nio medlemmar varav fem är högervridna republikaner som röstar till sitt eget partis fördel, medan de övriga fyra blott åstadkommer ett ljummet försvar för demokratiska principer och rättvisa?

Det kan sannerligen

inte kallas demokrati. Men det är inte allt. Vad jag inte kände till tidigare var att det inte finns några enhetliga federala regler som garanterar varje medborgare samma rättigheter och samma valprocedur. I Florida till exempel har delstatsmyndigheterna bestämt att alla som någonsin anklagats för ett grövre brott saknar rösträtt. Detta innebär att omkring en halv miljon människor, de flesta av dem fattiga och svarta, nekades rätten att rösta i presidentvalet. Dessutom har varje valdistrikt i delstaten sin egen valapparat och röstningsprocedur: här återfinns hela skalan från sofistikerade maskiner till primitiva, handräknade papperslappar. Avvikelser av alla de slag uppstår därför med säkerhet.

Plus ännu en sak. Framför allt från delstater i södern, där federala medborgerliga rättigheter och vallagar inte upprätthålls ordentligt, kom flera rapporter om svarta (familjer och individer) som hindrades från att rösta av vita poliser. Alla möjliga sorters falska anklagelser riktades mot dem, från att de skulle ha kört bil utan giltigt körkort till att de inte skulle ha registrerat sig för att rösta. Eftersom det demokratiska partiet drar till sig röster från fattiga och/eller minoritetsväljare som tror att demokraterna är mer progressiva än republikanerna, betydde detta att Gore förlorade ett stort antal presumtiva röster i förhållande till Bush. Detta utöver de 90 000 människor i Florida som hade röstat på Ralph Nader.

 


Den subtila frågan är huruvida det medvetna skapandet av samtycke är värre eller bättre än censur genom tvång

Som om detta

inte vore nog för att klargöra att George Bush absolut inte hade någon verklig chans att bli president förutom som ett resultat av valets fysiska och politiska oegentligheter i en föga progressiv delstat, Florida, (vars guvernör är Jeb Bush , Georges bror) så har vi också det odemokratiska elektorssystemet som är ett arv från oligarkins och slaveriets epok. Att det har kunnat bestå så länge är oförklarligt. Systemet utformades ursprungligen på sjuttonhundratalet för att skydda den privata egendomen och de vitas makt, så att folkliga val kunde genomföras som sedan skulle ratificeras (eller inte) av en liten grupp utnämnda elektorer som kunde anses bekräfta (eller inte) valresultatet. Det är denna grupp Bush vann över på sin sida, trots att de folkliga rösterna (en person – en röst) inte gick hans väg.

Är detta ett ovanligt utfall? Ja och nej. Det är sant att bara ett tidigare val i amerikansk historia har fått till resultat att en kandidat vann de folkliga rösterna medan en annan kandidat blev president, men det är också sant att hela systemet i allt väsentligt fungerar som ett kontrollsystem snarare än ett system för demokratiskt deltagande. Vi kommer aldrig att få veta hur mycket fusk som ägde rum i det förflutna.

  Två procent av USA:s befolkning äger 80 procent av de ekonomiska tillgångarna, och för att denna orättvisa ska kunna vidmakthållas måste majoriteten av väljare antingen kontrolleras ideologiskt eller hållas utanför systemet, i bästa fall både och.

Inte mer än 35–40 procent av de röstberättigade medborgarna röstar, eftersom de känner, med rätta, att deras röst inte har den betydelse som den borde ha. Det som betyder något är att rika kandidater kan manipulera både valproceduren och/eller medierna (helst båda) och säkerställa den frånvaro av förändring som har gjort att USA har förblivit ett land för de mycket rika – som stöds av en medelklass som strävar efter att förverkliga, eller tror att den kan förverkliga, den ”amerikanska drömmen”. Och det är denna dröms fortlevnad, och den bakomliggande tron på nödvändigheten av att bevara systemet, som har gjort detta samhälle så fantastiskt anakronistiskt jämfört med andra demokratiska industrisamhällen.

Det är således

föga förvånande att USA i praktiken har nedmonterat de flesta av välfärdsstatens kännemärken (frånvaro av sjukförsäkring, det offentliga pensionssystemet och fackföreningarna under ständig attack, ett undermåligt finansierat utbildningssystem, oupphörliga klagomål över ”statens utgifter” för socialbidrag samtidigt som försvarsbudgeten överstiger 350 miljarder dollar, den högsta siffran någonsin, ett extremt bestraffande fängelse- och polissystem). Marknaden härskar över allting utan att någon som helst hänsyn tas till den rättvisa och trygghet som varje medborgare borde ha rätt till.

Jag vill inte att detta ska missförstås som ett påstående om att alla människor i USA skulle vara hjärntvättade. Långt därifrån. Vad jag däremot vill poängtera är att:

  systemet gynnar de rika och mäktiga (en av anledningarna till att Bush vann är att han spenderade långt mer pengar än någon annan), och fungerar i praktiken så att deras maktposition säkras på ett flertal sätt, bland annat genom valsystemet och det ideologiska systemet, samtidigt som hela världen översvämmas av retorik om den amerikanska demokratin och friheten, varav det mesta är vilseledande och propagandistiskt;

  att det i själva verket pågår en konstant kamp i Amerika som missgynnade grupper, däribland kvinnor, etniska minoriteter och underbetalda yrkesgrupper som lärare och sjuksköterskor, försöker föra mot systemet, med varierande grad av framgång.

Men det är

för närvarande en mestadels nedslående kamp eftersom den ”fria” marknaden underminerar arbetarnas ställning till förmån för de största arbetsgivarna, som staten daltar med genom fördelaktig skattelagstiftning, kryphål i fråga om arbetsgivaravgifter och en orättvis arbetsrätt.

I mina ögon är det ideologiska systemet det mest intressanta av allt. Jag kom till det här landet när det mesta av min grundskoleutbildning redan var avklarad, och det slog mig omedelbart och har fortsatt att fascinera mig hur den påtagliga närvaron av konflikter och våld i detta samhälle rutinmässigt döljs och täcks över med hjälp av en överväldigande retorik och en ändlös ström av lugnande tankegods. Där betonas landets enhet och hur demokratin som praktik och teori har utvecklats till perfektion i USA, och det inspirerande och alltid välgörande inflytande som konstitutionen har (vilken trots att den är ett historiskt dokument som återspeglar uppfattningarna hos de rika, vita, slavägande, anglofila män som skrev den, behandlas med precis samma vördnad som alla goda fundamentalister runtom i världen hyser för den heliga skrift).

 


Inte mer än 35–40 procent av de röstberättigade medborgarna röstar, eftersom de känner, med rätta, att deras röst inte har den betydelse som den borde ha

Vidare framhålls

idealismens kompletta förverkligande i USA:s offentliga liv, liksom det ytterst välvilliga syftet bakom allt som Amerika företar sig, ett Amerika som alltid är det mest exceptionella land som någonsin existerat. Jag misstänker att allt detta inpräntas i skolbarnen, med den följden att från och med tolv eller tretton års ålder – såvida inte ett kritiskt tänkande börjar växa fram hos individen – så tenderar de flesta mogna amerikaner att tro på allt detta, eller så har de åtminstone små möjligheter att offentligt ge uttryck åt avvikande uppfattningar.

  Det står absolut klart att den politiska debatten i mainstreammedierna är hårt kontrollerad: alternativa eller radikala eller oliktänkande röster utestängs antingen helt eller förpassas till marginalerna där de inte har någon som helst möjlighet att påverka politiken.

Så var det också i diskussionen om valet under den senaste månaden. Omedelbart efter att Högsta domstolen hade fattat sitt skandalösa beslut började kommentatorerna slå fast att den amerikanska demokratin nu hade återupprättats, att nationen hade enats, och så vidare och så vidare ad nauseam. Som om felen i systemet bara var tillfälliga olyckshändelser, och därför inte värda att uppehålla sig vid.

Och i och med

detta har jag kommit till min slutpoäng, som handlar om det förakt för historien och för rationell förståelse som genomsyrar den ideologiska körsången, oavsett vilka uttryck den tar sig. Den subtila frågan är huruvida det medvetna skapandet av samtycke är värre eller bättre än censur genom tvång. Ideologiskt samtycke förutsätter förenkling av verkligheten, och den bakomliggande idén är att kunskaper i historia, det slags kritiska historia som förklarar hela sanningen om den amerikanska politikens våldsamhet, måste bekämpas till vilket pris som helst, eftersom det anses att de förstör vad Foucault och andra har kallat samhällets ”styrbarhet”. I samma ögonblick som ett stort antal människor utmanar inte bara aspekter av systemet som exempelvis presidentvalet utan systemet som helhet, tänds en röd lampa i de styrelserum i Amerika där de riktiga besluten fattas.

  Kom ihåg att CNN, Time Warner, Disney, NBC, Sky News och de andra är delar av samma ideologiska system, att de tjänar samma klientel, och att de ägs av samma relativt lilla grupp människor i vars intresse det ligger att saker och ting förblir som de är.

Historiskt minne är en hämmande faktor, ett potentiellt hot mot deras hegemoni, och på samma sätt är det farligt om kritiska röster gör kopplingar mellan å ena sidan föregivet opolitiska eller icke-politiska institutioner som Högsta domstolen och konstitutionen och å andra sidan simpla kommersiella intressen.

Det kan inte

ha varit en ren slump att den medlem av Högsta domstolen som var den huvudsakliga författaren av domstolsmajoritetens utslag till stöd för George Bush (och således mot en fullständig omräkning av rösterna), Antonin Scalia, också är en välkänd republikan på partiets högerkant som dessutom har två söner som arbetar som advokater på just den firma som anlitades av Bush. Eller att domaren Clarence Thomas , som också ingick i domstolens konservativa majoritet för Bush, har en fru som arbetade för den höger-think-tank i Washington som hade i uppdrag att undersöka de personer som var i åtanke för posterna i Bushs regering. Eller ta chefsdomare Rehnquist , också en Bush-anhängare, som en gång var en välkänd valkontrollant som hindrade tänkbara politiska motståndare från att rösta under valet 1964 i Arizona. Man inser omedelbart att systemet ska hållas igång oavsett hur svår uppgiften är eller hur stort antalet hinder.

  Huruvida Gore skulle ha blivit en bättre president än Bush är en fråga som ska besvaras med dessa fakta i bakhuvudet. De som röstade på Nader menade att bara en som stod utanför systemet, en kandidat som talade om att göra verklig demokrati till den stora frågan, skulle ha inneburit en genuin skillnad.

    Edward W Said. Professor i litteraturvetenskap vid Columbia University. Hans senaste bok är The End of the Peace Process(Pantheon). Hans memoarer, Utan hemvist kom på svenska i våras (Ordfront). Översättning: Tor Wennerberg

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet