ÅSIKT

Barndom som experiment

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

MARIA BERGOM LARSSON läser om Ericastiftelsens terapeutiska sandlåda

Bild: EDWARD DERKERT
Bild: EDWARD DERKERT

När jag var fem skickades jag till Ericastiftelsen för lekterapi. Som jag minns det hade jag klöst en liten fräknig gosse på kinden uppe på Malmen så att det började blöda och försökt dölja såret med ett blad. Och dessutom knyckt pengar ur Mors portmonnä för att köpa godis i kiosken nere vid Drottningholms ångbåtsbrygga. Under vintern hade jag jumpat på isflaken nere vid bryggan och blivit uppdragen av en arg busschaufför som Mor måst betala 50 kronor till för den blöta uniformen. Jag blev lagd över barnsköterskans knä och fick stryk på bara baken. På nätterna drömde jag mardrömmar och skrek i sömnen. Jag minns att jag ofta satt uppe i tamburen i nattlinne och väntade på att Mor och Far skulle komma hem från någon fest sent på natten.

Jag krävde för mycket av dem. Mitt starkaste minne är känslan av skuld. Alltså fick jag tillbringa en vår i Ericastiftelsens sandlåda tillsammans med en terapeut som satt och iakttog mina lekar och skrev ner vad jag företog mig.

På sommaren blev jag bortskickad till ett barnpensionat i Gästrikland. Terapeuten på Ericastiftelsen hade rekommenderat det varmt. Mor och Far var på semesterresa i Frankrike och vår kokerska orkade inte ta hand om fler än mina två äldre syskon. Här fanns en sträng föreståndare, tant Anna, med ett stort rött tandkött. När barnen kom hit fick de ligga till sängs i två dygn för att lugna ner sig och sluta gråta. Jag minns särskilt de två syskonen som bet sig i läpparna av återhållen hemlängtan så att de blev svullna, mörkblå och såriga.

Genom de långa korridorerna ekade alltid något barns sorgsna och ilskna vrål. På kvällen fick vi stå i kö till handfatet för att tvätta oss. När tant Anna kom för att inspektera tvätten brukade hon säga högt: Här luktar stjärt! Vem har inte tvättat sig? Tystnad, skuldfyllda blickar ner i golvet, kunde det vara jag?

Alltså: föräldrar som lämnade sin femåring på ett barnhem för en semesterresa till Frankrike. Det är inget att bli sentimental eller självömkande över. Det finns säkert ingen barndom som inte lämnar sina sår. Jag har kommit runt sorgen och vreden för länge sedan, men den satte sina spår. Framför allt i känslan av skuld, jag var den som kunde bli övergiven när som helst.

I dag är det också ett intellektuellt problem: hur var det möjligt att vuxna visste så litet om utvecklingspsykologi att de fyrtio år efter Freuds Drömtydning till exempel kunde låtsas som om barn inte fanns när sommaren kom? Var barnen skulle placeras var en praktisk och pekuniär fråga. När jag för femton år sedan försökte få fram min journal från Ericastiftelsen fick jag svaret att den inte längre fanns bevarad.

Mina egna upplevelser speglas i en nyutkommen bok av Staffan Lamm (B oken O m M ig, BOM. En självbiografisk berättelse om tid och tokighet, Norstedts). Men han går grundligare tillväga, han gör sin barndom till ett forskningsprojekt. Och hans öde är på sätt och vis intressantare än mitt därför att hans föräldrar var pionjärföräldrar djupt förankrade i trettiotalets modernistiska projekt.

Staffan Lamm är född senvåren 1937. Från första andetaget granskar honom en iakttagande blick: hur han knyter och öppnar sina små händer, hur han vänder på huvudet, blickens rörelser, amningsperiodernas rytm, allt blir detaljerat nedskrivet i en svart anteckningsbok av en känd spädbarnsforskare. Hon samlar material till en kommande studie om barnets tidiga utveckling. Staffan är en av modernitetens nya progressiva experimentbarn. Allt skall genomlysas av forskningens och den sociala rationalitetens blick.

En annan som utsattes för samma blick var Jan Myrdal. Också han uppvuxen i ett av trettiotalets progressiva experimenthem. Vem hör inte Alvas raspande reservoarpenna när hon iakttog och skrev ner lilla Jans lekar? Allt skildrat med hatisk frenesi i romanen Barndom.

Staffan växte upp i kollektivhuset vid Marieberg där allt var ordnat med barnet i centrum. Storbarnkammaren på husets bottenvåning, alla möbler i barnstorlek, lek och kladdredskap överallt, vatten och lera att kladda med, målarfärger att måla med, trianglar och grytlock och köksredskap att ordna en skrammelorkester med. Barnen kunde röra sig fritt, kunde ringa på varsomhelst, öppna dörrar överallt. Här föds en generation pionjärbarn som skulle fostras i en anda av öppenhet och frihet, självkänsla och framtidstro. "Och omsluten av Kollektivhusets gemenskap, med mathiss, tvättnedkast, städpatrull, alla basbehov tillfredsställda. Kamp för fria amningstider, uppror mot stelnade köns- och föräldraroller, rätt till gratis sexualrådgivning och preventivmedel, kamp för fri abort och kvinnans rätt till yrkesarbete och eget liv. Börja med de minsta, detta projekt står och faller med dem." (Lamm)

Kollektivhuset ville vara en antinazistisk bastion som skulle skapa ett nytt samhällssystem och bana väg för en ny människotyp. Hur långt bort från sjuttiotalets kollektivexperiment där kaos, erotik och politisk radikalism blandades på ett mycket mindre välorganiserat och förutsebart sätt!

Senare kommer Staffan, liksom jag, till Ericastiftelsen, där han får leka i den terapeutiska sandlådan med en förstående terapeut som iakttog allt han företog sig och skrev ner hans lekar under flera år. Sextio år senare gräver Staffan i journalerna från fyrtiotalet på jakt efter ett svar: vad letade man efter? Varför denna oroligt granskande blick som följde honom genom hans barndom?

Staffan Lamm är barn till Esther Lamm, psykoanalytiker och dotter till Martin Lamm, berömd humanist, litteraturvetare och medlem av Svenska Akademien. Pappan var Gustaf Jonson, Skå-Gustaf, en inte mindre känd barnpsykolog långt ut på vänsterkanten med värstingar som specialitet och vars åsikter om uppfostran genom media fick stor spridning i landet.

Genom Staffan Lamms bok går ensamheten som en röd tråd. Var fanns de vuxna? De arbetade. Om de inte arbetade så hade de semester. I båda fallen var barnen i vägen och placerade någon annanstans. Föräldrarna var experter på barnets orala, anala och genitala faser men alldeles okänsliga för att deras egna barn behövde deras närvaro på semestern. I stället: en månad på bondgård på landet, eller en vecka här och en vecka där hos några bekantas bekanta.

Gustaf och Esther skilde sig snart och Gustaf gifte om sig och flyttade till Karlstad. Därmed försvann han ur barnens liv. Han var hela Sveriges Pappa men fanns inte för sina egna barn. Säkert inte ovanligt. Esther gör i smyg själv julklapparna från honom till barnen för att de ska tro att han bryr sig om dem och tänker på dem. På sin ålderdom berättar hon i ett brev till Staffan hur hon hade det dessa år. Bitterheten finns fortfarande kvar när hon berättar om Gustafs svek, han var en smitare, rädd för krav, rädd för känslor, rädd för närhet.

Men det fanns andra vuxna runt pojken, mormor Greta som under långa perioder tar hand om den förvildade pojken i skymningsdagern i den ödsliga våningen på Skeppsbron. Där finns också Martin, morfadern, förvirrad och sömnlös spridande sina vita lappar omkring sig med utkast till en text eller tankefragment, citerande de stora romantikernas dikter eller någon annan litteratur som just uppfyller honom.

Nu är Staffan Lamms självbiografi också fylld av försonande möten mellan den gamla Gustaf och den medelålders Staffan. De bittra omdömena är inte den slutgiltiga domen över Pappan. Och Staffan har i sitt vuxenliv funnit en annan Staffan än den ensamma, "krångliga" och rädda pojken från fyrtiotalet. En pojke som hade livslust och företagsamhet och värme. Och som själv så småningom kunde bli en pappa som var närvarande för sina barn.

Men BOM ställer naturligtvis frågor kring det moderna projektets människosyn. Det är lätt att bli hånfull och efterklok.

Kanske var det inget fel på deras teorier, deras vänsteråsikter eller deras psykoanalytiska kunskaper. Men när teori och praktik skulle förenas i vardagen så gick det isär.

Eller är det helt enkelt så att varje generation har sina blinda fläckar. Var vår generations blindhet tycks ha funnits avslöjas i filmen Tillsammans: föräldrar med tusen visioner och politiska ideal men utan känslomässig vuxenhet.

Hur det ser ut i dag kan bara de barn berätta som fått tillbringa tio timmar på överfulla dagis med för litet personal och för stora grupper. Och som säkert inte får plats på PBU när de börjar skolan för att köerna dit är alldeles för långa och skolorna sedan länge har tvingats skära ner på skolpsykolog och kuratorstjänsterna. Man hukar sig inför den dom som kommer att växa fram över detta samhälles perversa prioriteringar av lönsamhet och teknik framför omsorg om människor.

Vi fick i alla fall gå till Ericastiftelsen!

"

"

Maria Bergom Larsson