ÅSIKT

Har svensk film återfått självförtroendet?

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

GUNDER ANDERSSON om 90-talets svenska storfilmer - och några "one-night-stands"

Snabbt marscherat, måste jag säga: redan innan år 2000 är till ända kommer det drygt 900-sidiga uppslagsverket om svensk film under 90-talet.

Här finns alla faktauppgifter som tänkas kan om decenniets 288 svenska långfilmer. Ja, så många var det faktiskt, inräknat samproduktioner över nationsgränserna plus dokumentärfilmer på över en timmes längd. Och detta trots att Film-Sverige då och då stod stilla i väntan på nya filmavtal.

Är mängden imponerande kan inte detsamma sägas om den konstnärliga nivån, konstaterar Mats Weman i sitt förord. Han menar att svensk film förlorat självförtroendet, något som resulterat i en nästan total frånvaro på de stora filmfestivalerna. Några ljus i mörkret finns dock. Till de fem bästa filmerna utnämner han Lukas Moodyssons Fucking Åmål, Jan Troells Hamsun, Suzanne Ostens Skyddsängeln, Lennart Hjulströms Rusar i hans famn och Mikael Kristerssons dokumentär Falkens öga.

Om detta kan man förstås ha synpunkter och dra fram andra titlar: Troells Il Capitano, Widerbergs Lust och fägring stor, Ella Lemhagens Tsatsiki, morsan och polisen, Kjell Sundvalls Jägarna, Lisa Ohlins Veranda för en tenor, Kjell-Åke Anderssons Juloratoriet, Daniel Fridells Under ytan. För att nämna några. Men visst var det ett ryckigt filmdecennium, med en, två, i bästa fall tre konstnärligt mer framträdande produktioner per år.

Publikstatistiken är en intressant läsning. Två filmer sågs av mer än miljon, Lasse Åbergs Den ofrivillige golfaren (drygt 1,5 miljoner) och Colin Nutleys Änglagård. Två hade mer än 900 000 besök ( Stephan Apelgrens Sunes sommar och Nutleys Änglagård - andra sommaren), och ytterligare tretton passerade halvmiljonersstrecket (Fucking Åmål sågs av 867 584 personer).

Men intressantare är egentligen att av decenniets 288 filmer sågs över hälften, 156 stycken, av mindre än tiotusen personer, och 67 filmer lockade inte ens tusen besökare. I denna bottenliga hittar man filmer av så kända regissörsnamn som Kaurismäki, von Trier, Bille August, Maj Wechselmann, Stefan Jarl, Richard Hobert, Jonas Cornell, Lennart Hjulström, Solveig Nordlund, Staffan Olsson, Carl Johan De Geer och andra.

I sanningens namn ska sägas att de flesta i denna bottenkategori är samproduktioner utan mer omfattande lansering. Eller dokumentärer, som har andra visningskanaler än biograf och där tv-visning är en viktig del av publikkontakten.

Visst visar 90-talsfilmografin att det fanns något av en kreativitetskris i decenniets svenska film. Men, i sanningens namn, också på en bubblande entusiasm för filmmediet. Antalet regidebutanter var fler än någonsin, frågan är bara hur många som tillåts komma tillbaka.

Av debutanterna var Richard Hobert flitigast med sex filmer (och delar förstaplatsen med Colin Nutley). David Flamholc gjorde fyra, och förutom Jönssonligeregissörerna Hans-Åke Gabrielsson och Christjan Wegner var det fem som kom upp i tre: Daniel Alfredson, Peter Dalle, Daniel Fridell, Björn Runge och Ella Lemhagen - fast hennes Välkommen till festen (1997) är borttappad i regist-ret. I övrigt är det en ändlös rad av "one-night-stands".

Mats Weman ser två tecken på en ny självkänsla inom svensk film efter det också filmpolitiskt kaotiska 90-talet: Åse Kleveland på Filminstitutets vd-stol och Fucking Åmål. Låt oss hoppas han har rätt.

Gunder Andersson