ÅSIKT

Då sprack drömmen om EU som en motvikt

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Per Garthon om Nice och EU-kritikens globalisering

Per Garthon
Foto: Tommy Mardell
Per Garthon

För några år sedan väckte två medarbetare i tyska Der Spiegel internationell uppmärksamhet med ett faktaspäckat angrepp på den nyliberala globaliseringen, "ett hot mot demokrati och välstånd" (Globaliseringsfällan, Symposion, 1997). Boken översattes till många språk och blev en sorts teoretisk bibel för globaliseringsmotståndet. Punkt ett i det avslutande tiopunktsprogrammet för globaliseringsalternativ löd: "En demokratiserad och handlingskraftig Europeisk Union". Åtta av de tio punkterna handlade om EU-åtgärder. Spiegelförfattarnas recept var en sammanfattning av drömmen om EU som den politiska motvikten mot kapitalets herravälde.

Den drömmens definitiva sammanbrott kan rums- och tidsbestämmas till Nice, december 2000. Då samlades 60 000 demonstranter för att protestera mot "marknadernas EU". Dagen före demonstrationen beskrev ordföranden i Attac, Bernard Cassen, läget i en intervju i Liberation (8 dec):

"Den stora skillnaden (mellan Nice och tidigare EU-toppmöten) som jag bedömer som historisk är att för första gången kommer EU att behandlas på samma sätt som WTO behandlades i Seattle eller IMF i Washington och Prag av medborgarrörelserna. Varför? Därför att det konkreta innehållet i EU:s politik inte är något annat än en lokal förlängning av den liberala globaliseringen".

Som exempel angav Cassen stabilitetspakten, Europeiska Centralbankens valutapolitik, de ekonomiska villkor som åläggs de länder som vill bli EU-medlemmar och allehanda liberaliseringsåtgärder, som han betecknade som EU-varianter av de strukturella anpassningsplaner som Världsbanken och IMF har påtvingat utvecklingsländerna, i de flesta fall med katastrofala sociala och ekologiska resultat.

Som redaktör för Le Monde Diplomatique har Cassen under senare år publicerat en rad analyser som hårt kritiserat den vänster som låtit sin dröm om EU skymma det verkliga EU.

I en ny skrift från ett holländskt forskningsinstitut, Europe Inc., påminns om att de allra flesta större EU-projekt, till exempel den inre marknaden, avregleringen av den offentliga sektorn, den gemensamma valutan, de transeuropeiska transportnätverken (inklusive Öresundsbron), är resultaten av intensiv lobbying från ett antal mäktiga storföretagargrupper som velat vidga sina marknader och minska den demokratiska kontrollen över sin verksamhet (däribland European Round Table, arbetsgivarorganisationen UNICE, bioteknologilobbyisternas EuroBio, bankernas och finansinstitutens Förening för en gemensam valuta).

Av särskilt intresse är den viktiga roll som Amerikanska Handelskammarens EU-kommitté spelat. I en intervju i franska veckomagasinet Marianne hävdar en av rapportförfattarna, Eric Wesselius, att "USA har modellerat EU", något som kan förklara varför USA:s ledning aldrig tycks ha fruktat ideologisk konkurrens från ett "vänster-EU" utan alltid entusiastiskt stött ett "förenat Europa".

Att bluffen om EU som storkapitalets motvikt håller på att genomskådas inte bara av Attac och antiglobaliseringsaktivister utan också av normalt betydligt mer avmätta bedömare, visas av att Björn Elmbrandt i sin nya bok Hyperkaptalismen nästan helt bortser från EU när han avrundar med fyrtio åtgärdsförslag mot kapitalismens makt över världen. Där Spiegelförfattarna satsar på "europeiska fackföreningar" kräver Elmbrandt ett "globalt fackligt handlingsprogram". Men överlag består Elmbrandts lista av lokala åtgärder, typ "demokratisera företagen".

Betydligt längre på det spåret går den brittiske globaliseringsmotståndaren Colin Hines som tidigare pläderat för "New Protectionism" och nyligen gett ut en bok om Localisation. I en rapport inför Nice-toppmötet tillsammans med den gröna brittiska EU-parlamentsledamoten Caroline Lucas sammanfattar han vad saken gäller: "Vi bör bygga ett Europa av starka regioner, satsa på mer lokal produktion, lokal konkurrens, och det gradvisa återinförandet av regionala skyddsåtgärder, där det är nödvändigt, mot import."

För den ohämmade frihandelns prästerskap är sådant förstås som att svära i kyrkan. Men allvarligt talat: varför skulle inte en svensk kommun ha rätt att välja en lokal producent av ekologiska grönsaker? Och varför skulle inte Malaysia ha rätt att skydda en spirande industrigren mot att kvävas i sin linda av import från i-länder? Som bekant förbjuds det förstnämnda av EU:s upphandlingsregler, medan WTO gör allt vad man kan för att sätta stopp för det sistnämnda.

Principen för EU och WTO är densamma: endast marknadens lagar skall gälla, alla andra hänsyn skall sopas åt sidan i den nyliberala globaliseringens namn. Det är det en växande folkrörelse vägrar godta. Och från och med Nice är EU definitivt flyttat från att uppfattas som en del av lösningen till att betraktas som en del av problemet, på samma sätt som WTO, IMF, Världsbanken, transnationella företag och så vidare.