ÅSIKT

Medeltiden - en gång till

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tommy Bengtsson läser "kanske den bästa bok som skrivits om talibanerna"

Foto: AP

De dekret och föreskrifter som "Departementet för sedlighetens bevarande och förhindrandet av synd" utfärdade månaderna efter att de afghanska talibanerna intagit huvudstaden Kabul i september 1996 är en studie i skräck.

"Kvinnor, ni ska inte gå utanför era hem." Det är huvudregeln. Eftersom den inte går att efterleva måste den följas av detaljerade regler för hur kvinnor ska bete sig när de trots allt måste lämna hemmet (vars fönster dessutom ska målas igen, för att hindra insyn).

De ska vara klädda i heltäckande slöjor, får inte måla sig, inte bära högklackade skor eller moderna kläder. Och de ska "gå lugnt och undvika att föra oväsen med sina steg".

Lyckas kvinnorna inte leva upp till de föreskrifter vars syfte är att utplåna alla avtryck av deras existens i offentligheten kommer de att bli "hotade, förhörda och hårt straffade av den religiösa polisen", enligt föreskrifter från november 1996.

De här reglerna prioriterade talibanerna framför utbildning och hälsovård, vilka drabbades hårt: dessa institutioner hölls uppe av en stor andel kvinnliga lärare och sköterskor som inte längre kunde sköta sitt jobb.

Talibanerna införde lagar och straffmetoder som de tyckte sig kunna härleda ur den islamiska lagen, sharia. Förutom prygling och stympning innebär det en märklig mix av urgamla avrättningsmetoder - stening - och helt nyskapade: man bygger en hög mur av tegel eller sten, ställer en dödsdömd på ena sidan av muren och låter en bulldozer från andra sidan välta muren över den som ska dödas.

Med talibanerna ser vi medeltiden återuppstånden, mitt i informationsåldern.

Det är bara krig som kan driva en nation utför ett sådant stup. Och krig har det historiskt och traditionellt toleranta multietniska och mångreligiösa Afghanistan fått nog och mer än nog av.

Under tio år, från och med 1979, drev motståndsrörelsen det krig som bidrog till att undergräva Sovjetstaten och påskynda dess sammanbrott. Sedan stred de mot den kommunistregim som satt kvar vid makten i tre år till. I två år besköt de sedan varandra, de fraktioner - till stor del uppdelade efter etniska grunder - som när fienden var borta inte längre kunde hålla sams.

Så när talibanerna dök upp, som ur intet, i november 1994 och på några månader tog kontrollen över södra Afghanistan, välkomnades de inte oväntat av en djupt krigstrött befolkning som längtade efter lag, ordning och fred.

Talibanerna kom från koranskolor i Pakistan, dit miljontals afghaner flytt undan krigen. Avskurna från hemlandet hade studenterna ("talibun" på arabiska) radikaliserats och influerats av en extrem islamism med mycket svag förankring i Afghanistans dittillsvarande historia.

De hör i stort sett uteslutande till en av två grenar av den största av Afghanistans många etniska grupper, pashtunerna. Muslimer runtom i världen, liksom icke-pashtuner i Afghanistan, betraktar deras krig som etniskt betingat och därmed anti-islamiskt, eftersom islam bekämpar all form av etnisk splittring. De hävdar också att talibanernas kvinnosyn och extrema tolkning av sharia snarare härrör ur pashtunernas stamregler, "pashtunwali", än ur islam.

Men de pashtunska talibanerna förde och för inte sin kamp på egen hand. De är djupt involverade i och utnyttjar skickligt det maktspel som pågår i regionen sedan Sovjetunionens kollaps - ett spel där nationer som USA, Ryssland, Turkiet, Iran, Pakistan och Saudiarabien tävlar om makten över handelsvägarna, inte minst för de ännu i stort sett oexploaterade olje- och gasfyndigheterna i de centralasiatiska före detta Sovjetrepublikerna.

Exakt hur insyltade de är utreder den pakistanske journalisten Ahmed Rashid noggrant i sin bok, kanske den bästa som skrivits om talibanerna.

Talibanerna delade USA:s ambition att hålla Iran och Ryssland utan inflytande över området. Det var utgångspunkten för USA:s stöd till det amerikanska oljebolaget Unocals planer på en gasledning från Turkmenistan till Pakistan genom Afghanistan, ledningar vars förutsättning var slut på kriget. Och eftersom USA lyssnade till Pakistans försäkringar om att talibanerna snart skulle ha beseg-rat den motståndsrörelse som fortsatt kontrollerar norra Afghanistan, gav USA Unocal fria händer att bygga goda relationer med talibanerna.

Inte förrän i november 1997, när tron på en total seger för talibanerna var slut och en inhemsk feministisk opinion högljutt krävde att oljebolaget Unocal bröt med talibanerna, tog USA:s regering officiellt avstånd från extremisterna.

Även om alla länder i regionen har haft ett finger i smeten har inget stuckit det så djupt och så länge som Pakistan. Och inget har bränt sig så dödligt.

Pakistan gav omedelbart ett aktivt stöd till talibanernas krig och gör det än i dag. Förhoppningen var att talibanerna skulle säkra handelsvägarna och öppna vägen för oljeleveranser från de centralasiatiska republikerna.

Resultatet blev i stället att Pakistans gränser öppnades för varusmuggling, heroin, kriminalitet och talibaninspirerad extremism. Varusmugglingen genom Afghanistan, under talibanernas beskydd och beskattning, kostade Pakistan sex miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter 1997/1998 samtidigt som den effektivt slår ut det inhemska näringslivet.

Afghanistan är världens största producent av opium till heroin, och talibanerna har inte försummat att profitera på trafiken, länge med Pakistans säkerhetstjänsts goda minne - med resultatet att Pakistan förra året kunde räkna sex miljoner heroinister. Över hälften av det afghanska heroinet konsumeras här.

Pakistan ligger i dag, enligt Rashid, öppet för ett islamistiskt maktövertagande. Det är en direkt följd av statens gradvisa sammanbrott.

Förutom kriminalitet, heroinmissbruk och islamistisk extremism drabbas hela Syd- och Centralasien av en politisk instabilitet som effektivt förhindrar all form av ekonomisk utveckling. Allt till följd av det nu 21 år långa kriget i Afghanistan, som mer än alla andra givetvis drabbat 20 miljoner afghaner.

Internationellt är Afghanistan ett bortglömt land. Under 1990-talet har det fått falla samman i skuggan av Irak och före detta Jugoslavien. USA skyfflade in vapen under kriget mot Sovjetunionen, men tappade intresset och givmildheten när det gällde att bygga upp landet igen.

Det tack västvärlden gav afghanerna för deras krig mot Sovjet var att utelämna dem till kaos och krigsherrars hittills tioåriga tyranni.

Men än är det inte för sent. I början av november meddelade FN:s speciella sändebud i Afghanistan, Francesc Vend-rell, att talibanerna och motståndsrörelsen kommit överens om att börja tala med varandra. Om USA och EU, bland annat, kunde lova substantiell ekonomisk hjälp till återuppbyggnad av det förödda landet skulle förhandlingarna vara framgångsrika.

Det är trots allt inte för mycket begärt av världens rikaste länder.

Tommy Bengtsson