ÅSIKT

Johnson lever!

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lennart Bromander om några höggradigt läsvärda essäer

Eyvind Johnson.
Eyvind Johnson.

Hundraårsminnet av en författares, konstnärs eller tonsättares födelse är ofta ett gott riktmärke på deras angelägenhetsgrad och på deras position i tidsflödet. Det går aldrig att dölja om firandet sker av plikt eller engagemang. Vinnarna för år 2000 torde heta Kurt Weill och Eyvind Johnson, övriga som fyllde hundra i fjol har vi väl så här i januari 2001 redan glömt.

Eyvind Johnson firades dessutom inte bara med vackra minnesartiklar, han väckte till och med debatt, vilket är ett suveränt erkännande för en hundraåring. Likt jämnårige Weill är Johnson fortfarande kontroversiell, åsikter om hans verk och om hans ställningstaganden bryter sig mot varandra, samtidigt som ingen ifrågasätter hans konstnärliga storhet. Värderingarna av hans författarskap är ännu inte kodifierade, och arten och graden av hans starka engagemang i samtidens avgörande frågor väcker fortfarande både frågor, tvivel, protester och applåder.

En särskilt het potatis har det så kallade Vårtalet för Uppsalas studenter 1951 visat sig vara ännu efter ett halvsekel, och när Artes ger ut en mycket fyllig Eyvind Johnson-volym som slutnummer för år 2000 inleds detta klokt nog av samma tal. Därmed blir den texten litet mer lättillgänglig för den nyfikne, och man kan ju samtidigt anropa Bonniers med en undran om det inte vore dags för en rejäl samlad utgåva av Eyvind Johnsons verk.

Litet förvånande är det, att detta tal ännu väcker så starka känslor. Att Eyvind Johnson i dessa Rajk- och Slansky-processernas dagar vände sig västerut och resolut tog avstånd från stalinismens Östeuropa är ju föga uppseendeväckande, fast med efterklokhet kan man också tycka att han väl okritiskt omfamnade McCarthyismens och CIA-diplomatins USA. Johnsons hållning är mer passionerad än intellektuell.

En tendens i Johnson-receptionens fortskridande utveckling är mycket tydlig i detta fylliga Artes-nummer, och det är uppvärderingen av Krilon-romanerna.

Det är en högst naturlig tendens. För samtiden var Krilontrilogin naturligtvis i första hand beredskapslitteratur, och som sådan mycket central. För den närmaste efterkrigstiden blev den av samma skäl perifer, bedagad och ointressant, men med den rätta halvsekellånga distansen upptäcker vi nu lättare rikedomen, komplikationerna, djupdimensionerna, humorn och den gestaltskapande fantasi som tycks åtminstone mig starkare i Krilon än i några andra av Johnsons romaner. De flesta av de nio essäerna i denna Artes-volym uppehåller sig helt eller delvis vid Krilontrilogin, och hela detta tidskriftsnummer blir, kanske oavsiktligt, till ett stadfästande av Krilonromanernas position som ett av 1900-talets rikaste verk inom svensk litteratur.

Kortast men avgjort mest substantiellt är Kerstin Ekmans bidrag om De levande utopierna. Med välformulerad precision förklarar hon vari verkets allmängiltighet ligger och var öppningarna ner mot dess djupare dimensioner befinner sig. Det är ett mästerstycke som litterär essä, även om hennes avslutande angrepp i johnsonsk femtiotalsanda på Jan Myrdal för hans åsikter om massakern på Himmelska fridens torg är litet missriktat. Myrdal har såvitt jag förstått endast ansett att den kinesiska militärens brutalitet var begriplig och förklarlig ungefär på samma sätt som en historiker kan mena att Hitlers ockupation av Danmark och Norge 1940 var begriplig och förklarlig, utan att han för den skull applåderar själva gärningen.

Även av Arne Ruth, Stig Ekman och flera andra författare finns här höggradigt läsvärda essäer, och endast omtryckningen av Ture Stenströms beskäftiga utredning om Eyvind Johnson och musiken ter sig onödig.

Och Eyvind

Johnson själv får som sig bör också vara med, bland annat med den hejdlöst roliga satiren Roddaren från 1944, om den gode politikern

Petrus Blarres

förståelse för den politiska utvecklingen i det stora grannlandet i söder. Här slår det mig för första gången, att ironikern och språklekaren Johnson faktiskt också är en föregångare till det sena 1900-talets främste svenske satiriker,

Tage Danielsson

.

Lennart Bromander