ÅSIKT

Vem, vad och var?

BARBRO WESTLING ser två pjäser av Lars Norén

1 av 2
Iwar Wiklander i en roll där han betraktar livet och dess små egenheter i Lars Noréns "Kommer och försvinner".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tätt inpå den trygga identitet som är knuten till namn, person och minne skaver medvetenheten om en bortträngd och oartikulerad identitet. I vardagslivet är den lätt att ignorera men på teatern lanseras det undanträngda och outsagda som det mer sanna. Samtidigt har teatern själv vid det här laget trampat upp rätt tydliga spår för hur denna sanning ser ut. I två nya entimmespjäser lämnar Lars Norén dessa välbekanta spår och sätter rejäl snurr på upplevelsen av att det mesta är, och förblir, ovisst. Det någon uppger om sig själv och sitt liv behöver inte vara sant bara för att det är sagt.

I Akt ska den korrekte läkaren genomföra en helt normal hälsoundersökning på den unga kvinnan i fängelset. Han är professionell och hon sitter med särade ben på hans besöksstol i det överbelysta vita undersökningsrummet. Johan H:son Kjellgrens formella ton svarar dramatiskt perfekt mot Annika Hallins ifrågasättande och råa röst. Han gör sitt bästa, hon är bara motstånd. Men snart har hennes provokationer fått honom att börja tala sig varm för nationen, renheten och historien och sväva ut i lyriska beskrivningar av sin sons modelljärnväg där vagnarna ständigt är på väg till de nazistiska utrotningslägren.

Akt spinner på samma laddningar av politiskt förtryck och psykologiskt maktspel som Ariel Dorfmans succépjäs Döden och flickan. Men hos Norén är den historiska fonden, av tysk nazism och terrorism, vagare och underordnad det rituella i avklädningsakten. Debuterande regissören Reine Brynolfsson har valt ett snabbt tempo och ett återhållet spel men det liknar icke förty en humanistisk kollaps när läkaren slutligen påstår, i rak motsats till vad han tidigare sagt, att inte heller han har något verkligt hem att vända åter till. Det enda sanna rummet är den cell han delar med den han föraktar och förtrycker.

Om Norén abstraherar

historien till svårsmält metafysik i Akt förblir han i det vaga i Kommer och försvinner. Här firar också den absurda språklogiken och det oförtrutna turnerandet av repliker sina komiska triumfer. Trion

Iwar Wiklander

,

Michalis Koutsogiannakis

och

Tobias Aspelin

jazzar in som glada gamänger men, som i

Sartres

pjäs, anar man att de kan befinna sig bakom lyckta dörrar. Röda glödtrådar lyser utmed golvmörkret och tre britsar fyllda med grönaktigt vatten för tankarna till ett kallt helvete. Men inte ens helvetet kan man vara säker på hos Norén. Rätt som det är försvinner verkligen Tobias Aspelin från scenen för att dyka upp igen, klädd i en lika oklanderlig kostym som de andra herrarna. Det tar slut och fortsätter, i

Lennart Hjulströms

regi med samma goda humör.

Norén fortsätter Becketts dramatiska övningar i att hålla ovissheten om vem, vad och var vid liv och med stor energi saboteras försöken till att skapa sammanhängande eller betydelsefulla beskrivningar. Iwar Wiklander är den som lekfullt driver på medan Michalis Koutsogiannakis mjukt bromsar upp och Tobias Aspelin ger tyngd åt sin förbryllning. Det är skådespelarnas teater, men på ett annat sätt än i Noréns tidigare dramatik. Med de nya enaktarna visar Lars Norén på sin fortsatta bredd som dramatiker och på sin ovilja att införliva det främmande med det välbekanta. Ändå är det som raffinerad stilövning som Riksteaterns föreställning möter sin publik, som ett steg in i abstraktioner som både svävar och syftar högre än pjäsernas roller.