ÅSIKT

En kvartett längre än livet

1 av 2 | Foto: DET NORSKE TEATRET
I Lars Noréns pjäs "November" möts fyra människor i ett stängt rum. Två av dem som medverkar är Bjørn Floberg och Britt Langlie.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Döden är hemsk. Det krävs kanske en Lars Norén för att inbilla oss något annat. I sin nya pjäs November har Norén låtit fyra personer gå över till den andra sidan, en dystermunter plats där talandet fortsätter, lika oförtrutet som någonsin förr. Och där förväntningarna på livet, närvaron i det, också i besvikelsen, alltjämt bränner genom den opersonliga hinsidestillvaron.

Om än den är sotig och bränd känner man igen rollistan. Ett borgerligt par, mannen och kvinnan i övre medelåldern, en flicka och en yngre man. Kanske har de en gång känt varandra, kanske inte. Liksom i andra pjäser av Norén har den hängivna flickan (som begått självmord) haft ett förhållande till den äldre mannen vars hustru (de har omkommit i en bilolycka) hanterar sin besvikelse med att vara skoningslöst drastisk och den unge invandrarmannen (som bränt sig till döds) spelar, som vanligt, en underordnad roll. I November är de inkapslade, var och en i sitt öde, medan orden uteblir eller maniskt forsar ur deras munnar. Auschwitz, Armani på Biblioteksgatan, Primo Levi, namndroppas fram men den medelålders mannen, som Norén på ett märkvärdigt sätt alltid lyckas skapa speciellt intresse och sympati kring, kan däremot varken komma på vad han heter eller arbetade med i livet. Alla befinner de sig mycket påtagligt på andra sidan om såväl det timliga som det köttsliga.

Ensemblen på Det Norske teatret spelar med en distanserad lätthet som bara glimtvis fokuseras i verkliga anklagelser och raseri. Lättast är

Ole Skjelbred-Knudsen

som den yngre mannen men även

Bjørn Floberg

hanterar sina repliker från ett avstånd. Kvinnorna går mera in i Noréns text, genom att som

Britt Langlie

ge uttryck för den sorg som ligger bakom orden. Norén, som också står för regin, har framhävt det fragmentariska och lekfulla då scenerna klipps fram ur den nakna scenens mörker. Bara några klädställningar med enstaka plagg, några stolar och fyra stråkinstrument som ligger vackert på det solkiga masonitgolvet. Det går utmärkt att på den stora scenen springa några varv, som

Kirsti Stubø

gör eller bara tumla runt i en enda stor gemensam klump. För att lätta upp lite?

Det är ändå något djupt egendomligt att lämna en föreställning som utspelas bland de döda och som handlar om döden i livet, om svek, barnlöshet, utestängdhet och självmord, med en känsla av att inte vara berörd.

Barbro Westling