ÅSIKT

ETT TV-PROGRAM

av Joakim Pirinen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vi satt och tittade på TV, frugan och jag. När det blev tyst i rutan, och det blev det ganska ofta, gick vi ut och ställde oss under balsampoppeln och såg på månen.

Programmet handlade mycket om växandet och processerna i naturen. Det var ett jäkla bra program. Tills dom tog upp det här med Trollgläntan. Plötsligt var kameran i Trollgläntan, sa man, och filmade. Inifrån en daggkåpedroppe.

Nu är ju inte jag så säker på att det finns daggkåpor därborta, för vi känner Trollgläntan ganska bra min fru och jag. Sedan följde en vistelse vid kullen där. Som jag inte orkade följa till slut, så förbannad blev jag.

Vi tog oss ner till TV-studion och klev in och började förklara allt som var fel. Trädet med dom svarta bären var naturligtvis hägg och inte liguster. Blåklocka blommade fortfarande hur mycket som helst och grässtjärnblomman snärjdes av kråkvicker och inget annat. Min fru försökte dämpa mig angående oleandern, men programledarna, en man och en kvinna, gav mig rätt i sak. Dom bad om ursäkt. Vi snackade vidare ett tag och kom in på det här med trädlösa landskap och bergskedjor med detrituskäglor. Sen vet jag inte hur vi kom in på det men vi diskuterade ordet Nej. Vi kom överens om att det är det vackraste ord som finns. Nej används ju för att stoppa något utifrån kommande, något som inte kommer inifrån en själv och har med ens egen vilja att göra. Man är ju som en väldig färggrann havssnigel på väg mot ett korallrev hägrande i fjärran och så kommer denna propå utifrån och tvingar en att ändra sina planer, ändra kurs över sanden – om man inte säger Nej. Friheten inleds med ordet Nej.

När vi var färdiga hade vi varit i sändning i över åtta timmar. Programledarna frågade om vi ville hänga med ut och äta. Det ville vi.

Efter middagen skulle dom lägga sig ner på gatan för att sova, med huvudena närmast refugen för säkerhets skull så att fötterna skulle bli träffade först, men vi drog upp dom intill oss på kantstenen. Sedan satt vi tillsammans i soluppgången och såg morgontrafiken komma igång. Dom frågade om vi inte ville vara med i fortsättningen också, men det ville vi inte. Efter det vart det inte så många fler program vad jag vet.

Fotnot:

Texten är hämtat ur Joakim Pirinens nya roman Den svenska apan som utkommer på Ordfront den 23 januari.