ÅSIKT

Det är den vanliga inledningen med självklarheter om vind och vatten och en och annan miljökatastrof.

KULTUR

(Göran Hägg ger geografiböckerna betyg, forts...)

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Konkurrensen har ökat

på sistone. Men nyproduktionen är snarast ännu värre. Puls 7–9 med delarna Jorden vår värld, Jorden våra resurser och Jorden vår framtid (Natur och Kultur) är uppföljare till en av de innehållstommaste och rörigaste mellanstadieserierna. Det låter som ett hån när man i förordet betonar att man bör veta ”hur olika platser och områden ligger i förhållande till varandra” för att kunna ta del av boken. Det har barnen i varje fall inte fått veta i mellanstadie-Puls. Och man får inte veta det här heller.

Det är den vanliga inledningen med självklarheter om vind och vatten och en och annan miljökatastrof. De båda följande delarna inriktas på miljökamp, brist och föroreningar. De sista 20 sidorna ägnas åt ”regioner”: Sydostasien, Nordamerika och Mellanöstern. Sen vet vi allt en svensk behöver veta om världens folk och länder.

Ännu tunnare men något bättre är Geografi Kompakt (Gleerups). En ensam skribent, Göran Andersson, har iallafall åstadkommit en någorlunda logisk struktur. Efter den sedvanliga inledningen om naturkrafterna besöker vi Norden, Europa, Ryssland och de utomeuropeiska världsdelarna i tur och ordning. Det är inte roligt. Det är väldigt magert. Det är inget om språk, religion och andra kulturförhållanden. Men heller ingen alltför störande propaganda.

Om möjligt ännu textfattigare är Gränslös geografi för grundskolans senare år (A&W). Men utan de fördelar som Kompakt ändå hade. Det är den vanliga röran och det vanliga opportunistiska floskeltugget, från första meningen ”Boken är flexibel” till den sista manande uppgiften att ”Arbeta med miljön”. Enorma frågebatterier håller eleverna väl sysselsatta, men man letar förgäves efter någon sorts struktur och plan i det hela.

Lite mer omfångsrik och genomtänkt är SO Direkt Geografi 1–3 (Bonniers). Här börjar vi, efter vind och vatten, faktiskt med att hastigt gå igenom världsdelarnas natur och näringar. Andra delen ägnas åt Norden ur samma perspektiv. Trean ser däremot åter ut som de övriga. Först några rejäla doser miljövånda och ekologisk romantik i kapitlen ”Männi-skan – miljövårdare eller miljöförstörare” och ”Problem i världen”. Det har aldrig slagit tillverkarna av den här sortens självrättfärdiga pamfletter att det finns en god portion hemmablindhet och nedlåtenhet i den ständiga bilden av andra folk som ”problem”. Det slipper man faktiskt om man i stället försöker lära ut lite fakta, som ungdomarna sedan kan använda som underlag för egna ställningstaganden. Sen följer snabba nedslag på platser som Japan, Tyskland, Kina och ”Afrika – en kontinent med problem”.

Lite liknande

men mindre inriktad på modefrågor och mer faktarik är slutligen Rondo Geografi 1–3 (A&W). Efter klimat och geologi går man i del ett åtminstone hastigt igenom Europas länder. Tvåan behandlar staden, skogen och sådant, och därpå Asien och Afrika, medan trean behandlar industri, energi och handel, och därpå Amerika, Australien och Oceanien. Det är tunt och tabellartat men åtminstone sant och strukturerat. Kartorna över naturtillgångar och industri är nästan lika kusligt tråkiga som de var i min ungdoms geografiböcker. Men där finns iallafall någon sorts vilja att förmedla kunskap utöver dagsdebatten.

Men ingen i hela utbudet av geografiböcker håller egentligen måttet. Att länderna är befolkade av människor med språk och kultur som styr deras handlande har helt förbigått författarna. Likaså att det är ett av målen med ämnet att man ska kunna orientera sig rent konkret i omvärlden. Likaså att detta behov inte alls tillgodosetts av böckerna i föregående årskurser. Likaså att skolans mål inte är att uppfostra miljöaktivister. Likaså att även unga läsare har lättare att förstå strukturerad kunskap än allmän röra av åsikter, fiktion och lösryckta fakta.

Numera har

geografiämnet som sagt också efter en tids frånvaro återkommit i gymnasiet på vissa program. Några läser en kortare ”A-kurs”. Några kan dessutom fortsätta med en ”B-kurs”. Av de fem böcker jag hittat vänder sig två till A, en till B. Två är avsedda för skolor där man redan från början medvetet bryter mot läroplanen och skiljer ut dem som ska läsa B och gör en speciell AB-kurs för dem. Det är den pedagogiskt bästa metoden, men ändå lite märkligt.

I allt väsentligt påminner allihop om de nyss avverkade böckerna för högstadiet. Ungefär samma inriktning, faktamängd och textmassa hopträngd på mindre yta med smärre bokstäver. De som har inslag av B-kurs behandlar dock ganska avancerade områden kring industri och jordbruk som ingenting i tidigare undervisning kan ha gjort eleverna rustade för. A-kursens övningar kring kretslopp, resurser, energi, miljömedvetande och allmän snällhet är trots allt mindre elakartade än på högstadiet. Ämnet är ju frivilligt. Ungdomarna har bättre förmåga att säga emot.

Låt oss därför lämna dessa smala och sällsynta böcker och i stället tala om något mycket intressantare, som rör alla. Kartböckerna.

Jag har tittat på fem olika och haft glädje av alla. Om svenska skolbarn fick använda och behålla åtminstone någon av dem skulle en hel del brister och skadan från de egentliga geografiböckerna vara reparerad. En duktig lärare skulle antagligen kunna lära ut mer med hjälp av dem än med vilken som helst av de egentliga böckerna.

Till och med den allra enklaste, primitiva, Min första kartbok (A&W), antagligen avsedd för lågstadiet, berättar instruktivt vad kartan är, om tidszoner, geologisk utveckling och mycket annat. Och ger dessutom några utmärkta kartor över Norden, Europa och världen.

Av vanliga skolatlaser

är Nordisk skolatlas (A&W) tydligen avläggare till den som fanns under min egen skoltid på 60-talet. Namnet känns lite parodiskt, eftersom det är den minst nordiska av skolatlaser. Om det nu inte är typiskt nordiskt att inte vilja favorisera sitt eget hörn av världen med mer kartutrymme. Hela Nordeuropa i samma skala. Och absolut ingen del av Sverige orättvist större än någon annan. Min bilatlas kan visa Stockholm och Skåne i detalj, men inte skolatlasen. Här löser man faktiskt Skåneproblemet genom att visa Danmark i extra stor skala med Skåne i kanten! Men varför klaga? Här finns utmärkta vanliga kartor, ekonomiska kartor, tabeller och diagram som pedagogiskt visar allt det där intressanta som de vanliga böckerna inte vill syssla med.

Men ännu bättre i samma genre är Världen i kartor (A&W), framför allt på grund av mycket större och snyggare kartor över Sverige, som man inte skäms för att visa i topografisk pormaskförstoring skala 1:1 000 000 rakt över. Även här lite trångt i Skåne och Stockholmstrakten – åtminstone i jämförelse med inre Norrland där min mammas födelseby om tre numera nedlagda gårdar får namn och läge utsatt. Ett specialproblem i alla svenska atlaser är namn på utrikiska städer. På språk som engelska behåller de sina namn, som Gothenburg och Munich. Men hos oss vill vi gärna visa vår kunskap i främmande språk. På sin höjd inom parentes får vi veta att Praha och Roma också kan kallas Prag och Rom. Varför får vi inte i så fall Athinai med grekiska bokstäver? Eller MOCKBA med ryska?

Detsamma gäller Gleerups stora Skol-atlas (Gleerups), där trots lika stor skala mammas bondby inte heller finns med. Men betyget dras ändå upp markant av specialkartorna över olika regioner. Här kan man till exempel bättre än i någon bok för något stadium studera bakgrunden till den jugoslaviska tragedin i religiösa och språkliga termer. Kanske den allra bästa av dessa utmärkta kartböcker.

Slutligen har vi

Gleerups satellitatlas (Gleerups). Totalt obrukbar i undervisningen, eftersom den är en importprodukt med den internationella tyngdpunkten lagd i nordvästra USA och Europa främst representerat av Benelux och Balkan. Men ändå, vilket äventyr med dessa vackra detaljkartor att färdas i och fascineras av! Ett måste för skol-

biblioteket. Och privatbokhyllan.

Alltså, kära kommunpolitiker, och aktiva föräldrar, börja med att köpa en riktig kartbok! Där finns både Norrköping, Novi-Sad och Nagasaki. Och upplysningar om vad man tror och tillverkar där. Och sen får vi väl lov att mejla till något läroboksförlag och be dem skriva en modern bok som berättar lite om världens länder och folk med början i hemtrakten i fyran och slut ute i världen i nian där vi kanske rentav får veta något om det valsystem som gjorde att Bush vann. Sen är ungdomarna rustade för att själva välja om de vill skicka pengar till regnskogen eller attackera nästa EU-toppmöte och rentav hitta rätt till demonstrationen i Nice eller Norrköping.

Göran Hägg

är författare, litteraturdocent samt kritiker i Aftonbladet och Månadsjournalen. I höstas utkom hans Världslitteraturhistoria (Wahlström & Widstrand).