ÅSIKT

Svenskt urberg och karelska ramsor

Det finns några

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

få av oss som är dömda till att bli poeter. De som inte har några alternativ.

Begåvningen sitter ju, gudskelov, inte alltid i händerna; Pentti Saarikoski visste det efter att ha sommarvikarierat i vaktmästeriet på Helsingfors rådhus: han måste haft ett helvete där, lärde sig aldrig att hissa flaggan – kunde inte ens hala den.

Han blev poet. Var bara nitton år när han både var nybliven far och nybliven poet – och förfärligt generad, inte över dikterna, utan över att han gick omkring på stan med barnvagn och därigenom avslöjade vad han hade gjort.

Framför sig hade denna skygga människa ett storslaget författarskap.

När han dog, 1983, var han bara fyrtiosex år. Jag minns dödsrunorna. Där stod en jävla massa skit om hur mycket han söp och härjade, ”Saarikoski garanterade ensam finska Alkos lönsamhet”, som en skribent så uppfinningsrikt uttryckte det.

Saarikoskis flit och mångsidighet och begåvning fick vika undan för alla parasitära anekdoter. Han skrev ett femtontal böcker, poesi och prosa. Dessutom dramatik. Och så alla översättningar: Joyces Ulysses till finska. Och Herakleitos , Aischylos, Euripides, Platon, Aristoteles, Aristofanes och Sapho och några till av de antika grekerna. Men också Calvino, Miller, Salinger, Heller, Roth . Och bland svenskarna; Sonnevi, Aspenström, Ekelöf .

Vilket livsverk.

En höjdpunkt är Saarikoskis Thiarnia-svit. Thiarnia, det är hans lekfulla latin för Tjörn. Och det var på Tjörn som Saarikoski skrev diktsamlingarna Dansgolvet på berget, Spela upp till dans och Den dunkles danser. Här lyckas han på ett mästerligt sätt – med en gåtfull metod som liknar magikerns eller alkemistens – väva samman livets alla motsägelsefyllda beståndsdelar. Här finns det ett språk, så befriat från alla förutfattade meningar, så friskt som Bohusläns alla vindar, ja så retfullt och lekfullt så att man blir seriöst uppiggad.

Saarikoski

förenar politik, klassisk bildning, civilisationskritik och vardagliga samtal. Samtalsparterna är en brokig skara; här gnäller Kierkegaard och Ezra Pound morrar och Herakleitos den dunkle slår sig i slang och börjar käfta med vanligt folk på parkbänken eller på kinakrogen. Lyssna här hur det låter när Pentti spelar upp till dans:

”Jag är så pass gammal att Euripides / inte roar mig längre / jag satt på kinakrogen i Stenungsund / och knuffade / Sofokles stenspröda verser / längs bordet med fingret / när Masa och Sepe störtade in / stör vi skriver du på en bok / det gör jag sitt ner / inte vill vi störa / den som skriver på en bok måste störas / annars blir det en dålig bok / Masa sa att han är så ensam / du har flyttat bort från Helsingfors / men min brorsa han flyttade från landet till Hesa trivdes inte / söp dagarna i ända / klockan fyra på morronen åkte han för att stycka kött / jag var på patologen för att identifiera honom / han hade kört mot en lastbil / ett fisförnämt pack de här svenskarna / här sitter vi då / tre arbetare från Finland / kalla nu inte Saarikoski en arbetare / han kan alla språk och är författare / håll käften Sepe sa Masa / när läste du senast en bok”

De tre

diktsamlingarna rymmer mycket; från det svenska urberget över karelska ramsor av hemlängtan till viskningar i Herakleitos öra. Ja, de är ett storslaget bidrag till ”världens totala mängd av bråte”.

Saarikoski ställer frågor, initierar oavbrutet olika resonemang, men hans dikter problematiserar också poesin, och dess speciella språk, i förhållande till andra språkbruk.

I sin nyutkomna memoar, Mina tolv politiska år, fäster Claes Andersson uppmärksamhet på en av språkets vanligaste försvarsmekanismer: anekdoten. ”Vi tror att vi är sanningsenliga och uppriktiga”, skriver Andersson. ”I själva verket förtäljer vi någonting som kanske har sin upprinnelse i en verklig händelse, men som vi format om och tillrättalagt enligt våra egna önskningar och behov. Det vi minns och berättar har sist och slutligen ganska lite att göra med den ursprungliga händelsen. Minnet är den stora retuschören.”

Claes Andersson har rätt. Språket är, i de allra flesta fall, ett falsarium.

Utom i bra poesi, höll jag på att säga. Bra poesi, som Saarikoskis, är höjd över allt tvivel. Hans dikter bär inte på några lögner – därför att poeten inte har något att tjäna på att ljuga; han skriver alltid utifrån någonting som är svårt eller omöjligt att förstå. Dikten blir på så sätt ett redskap, eller en process, för att ge ord åt en erfarenhet som ”inte låter sig sägas” men samtidigt pockar på att bli utsagd. En lyhörd poesiläsare inser att poeten inte har något tolkningsföreträde; det ”som står” i diktens text behöver inte sammanfalla med poetens intentioner utan utgör snarare ett underlag för läsaren att gå vidare med sina egna upplevelser, åsikter, minnen.

En bra dikt

”skrivs färdigt” av den som läser dikten.

Och därför kan poeten aldrig ljuga för sin läsare.

En bra dikt är heller inte anekdotisk, den är aldrig en ”bra historia”; den syftar inte till att tillrättalägga, retuschera, utan till att ge tillgång till komplikation. Ja, ibland till och med till något gudomligt.

Gudomliga är Saarikoskis dikter ibland. Här följer ett smakprov:

”Fågeln sitter i trädet / skogen är en färg / stenens sommar i min hand / trädens skugga på gräsmattan / antika gnomer / som vinden reciterar / du går genom den skugga / som kallas ansvar / utan att ens veta trädets namn / de töntiga tallarna / jag vet hur dom har det / de vill vara härskare / i trädvärlden där björken och granen är de vackra / mitt är himlariket på jorden / höstastrarna / min är himlahästen och jag rider”

Anders Paulrud