ÅSIKT

Krig och lögn är syskon...

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

ANITA GOLDMAN om "collateral damage" - det senaste och mest sofistikerade sättet att dölja sanningen

Foto: AP

Collateral damage är sådant man får räkna med i krig. Om man vill bomba ett hus. Och några av dess invånare stryker med. Så är det collateral damage. Eller om man bombar ett hus och gifterna som bomben innehåller förgiftar marken. Så är det collateral damage. Det finns naturligtvis collateral damage av ett slag som inte kan mätas. Och som inte brukar benämnas så. Är en människas mardrömmar åratal efter att kriget har avslutats collateral damage? Eller en kvinna som är rädd att bli med barn, på grund av den giftiga strålningen som spridits av bomberna. Är det collateral damage?

"Hårresande är det att läsa om hur aningslösa man varit vid sprängandet av atombomben över Hiroshima. "A very big bang." Det var allt atombomben skulle åstadkomma, enligt "Little Boys" stolte "fader" Robert Oppenheimer." "Försvarsalliansen Nato är beredd att samarbeta med all expertis för att klarlägga om deras pansarbrytande uranammunition kan utgöra någon hälsorisk", försäkrade Natos generalsekreterare Georg Robertson i förra veckan, sedan västvärldens massmedia plötsligt upptäckt riskerna och effekterna av utarmat uran. Trots att denna typ av ammunition redan användes i Gulfkriget och rapporterna om de svåra hälsoproblem som drabbat såväl veteranerna som civilbefolkningen i Kuwait och Irak varit många, tvekade man inte att bruka samma vapen i Balkankriget. För fyra år sedan varnade arméläkare för ökad cancerrisk i samband med utarmat uran. Och redan 1966 klassificerades FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna utarmat uran som ett massförstörelsevapen. Endast efter ihärdiga mediapåtryckningar svarade Pentagons generalmajor Chuck Wald våren 1999 "ja" på frågan om utarmat uran används i kriget mot Serbien. Och enbart sedan massmedia nu fokuserat på farorna, skall krigsveteranerna - inklusive de svenska - läkarundersökas.

Rapporterna och informationen om riskerna med denna kärnvapenkrigets light version har varit tillgängliga i åratal. Att strålningsfarorna från uran fortfarande kan "förvåna" en upplyst värld är anmärkningsvärt. Men cynism, förnekande av fakta och lögner har följt experimenterandet med uran sedan man började gräva ut uran i indianreservaten i New Mexico på fyrtiotalet för det hemliga atombombsprojektet i Los Alamos. Det är inte endast "naturfolk" likt den amerikanska urbefolkningen eller Marshallöarnas befolkning ("Trots att det är sant att dessa människor inte lever som västerlänningar, civiliserade människor, är det trots allt sant att de är mer lika oss själva än möss", sade den amerikanske hälso- och säkerhetschefen för AEC, Atomenergikommissionen) som utsatts för kriminell hänsynslöshet, utan även USA:s "finaste unga män", de som tjänat landets "säkerhet".

Hårresande är det att läsa om hur aningslösa man varit vid sprängandet av atombomben över Hiroshima. "A very big bang." Det var allt atombomben skulle åstadkomma, enligt "Little Boys" stolte "fader" Robert Oppenheimer. Man trodde sig inte ha åstadkommit något annat bidrag till krigets konst än en "eskalerande destruktivitet". Norman F Ramsey, chefsfysiker på Tinian Island, den amerikanska flygbas från vilken planen till Hiroshima lyfte, blev "nervös och förbryllad" när han tre dagar efter att bomben exploderat i Hiroshima på sin kortvågsradio lyssnade på japanska rapporter om de strålningseffekter som drabbat de många överlevande. Detta var "quite a surprise". Till att börja med utgick man från att rapporterna rörande "kusliga effekter" utgjorde "japansk krigspropaganda". Ett halvt århundrade senare driver man fortfarande ett speciellt atombombssjukhus i Hiroshima, för de oräkneliga japaner som drabbats av cancer, leukemi, kromosomavvikelser.

"We are testing these bombs for the good of mankind and to end all wars", förklarade man för invånarna på

Marshallöarna när USA skulle testa sin vätebomb. Det var i juli 1946 och ännu fyrtio år senare födde kvinnorna där "manetbebisar". Så kallas de för att de inte har ögon och inte huvuden, inte armar och inte ben. De ser inte ut som människor alls. Inte ens som fiskar. De är mångfärgade, håriga ibland. Ibland lever de i ett par timmar. Man försöker ta bort dem innan mödrarna ser dem. Så att de inte skall bli vansinniga. Så vittnar Darlene Keju-Johnson, som själv fått två tumörer bortopererade. Hon vågar inte föda barn.

Målet för testbombningen i Bikini var inte öinvånarna, utan det åldrade amerikanska krigsskeppet Nevada och konfiskerade tyska och japanska krigsfartyg i lagunen utanför ön. Den amerikanska besättningen på Nevada flyttades över till andra skepp från vilka de kunde övervaka explosionen som återgav ett sken "tio gånger skarpare än solens". Ordern lydde "Titta ned mot däck. Blunda. Täck ögonen med böjd arm mot ansiktet." Efter explosionen gav man order till den militära personalen (42 000 män!) att sanera skeppen som översköljts av en miljon ton radioaktivt vatten. Matroserna sov på de förorenade däcken endast iklädda shorts. Skandalen kom i dagen fyrtio år senare, då veteranerna från Bikini fick tillgång till klassificerade dokument och kunde väcka åtal och begära skadestånd.

Den 1 mars 1954 var det dags igen. Trots att man nu inte kunde hävda okunskap om strålningseffekterna, sprängdes vätebomben BRAVO, som var tusen gånger kraftigare än Hiroshimabomben. Effekterna för såväl besättningen på Lucky Dragon som för befolkningen på Marshallöarna blev ödesdigra. Befolkningen varnades inte i förväg denna gång. När vindriktningen ändrades och det radioaktiva nedfallet nådde de befolkade öarna (där flyktingar från Bikinitesten levde) närmade sig ett amerikanskt skepp långt ute i lagunen och soldaterna skrek: "Get ready. Jump in the ocean and get on the boat because we are leaving. Don"t bring any belongings. Just go in the water." Befolkningen fick simma ut till skeppen, utan att kunna ta med sig några förnödenheter. Senare tilldelades de tvålar att tvätta av sig strålningen med! Och ingen förklarade vad som hänt, varför håret föll av och naglarna.

Redan 1947 summerade doktor Stafford Warren, som utsetts av den amerikanska administrationen att leda utvärderingen av effekterna av Hiroshimabomben, att det inte räckte med att förbjuda bomben "utan kriget självt måste förhindras". Warren begärde tillstånd att hålla en serie föreläsningar inför medicine studerande i Boston. Anhållan avslogs och Warren tystades.

Mörkläggningen och nedtystandet av farorna och skadorna har följt utnyttjandet av såväl civilt som militärt uran som en siamesisk tvilling.

Krigets främsta collateral damage har alltid varit sanningen. Krig och sanning är antiteser. Den moderna vapenteknologin har medfört collateral damage av ett nytt och tidigare okänt slag. Skador på framtiden, på vår genbank och våra förutsättningar att överleva på vår planet. Ju mer sofistikerade vapen, desto mer långsiktiga - och svårmätta - de skador som uppträder efteråt. Och desto mer utvecklad blir också lögnen.

Anita Goldman