ÅSIKT

På distans

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En pjäs om ett barn som dödar ett annat litet barn, ett brännande starkt ämne för teatern men, framförallt, stoff som kräver sin gestaltning. Regissören Anna Potter har nog insett det då hon på Helsingborgs stadsteaters lilla scen gett sig i kast med australiensiska författaren Hilary Bells schematiska pjäs Ohörda rop, vars svenska titel åker snålskjuts på journalisten och författaren Gitta Serenys avsevärt mer djuplodande och skakande berättelse. Det går inte att ta miste på ambitionerna, varken de sociala eller konstnärliga, då de förklarande scenerna med den osedda, oälskade och ensamma flickan Lizzie ställs fram med flera utropstecken och i bildspel sammanklipps med intervjuer med skånska föräldrar, barn och experter, spelade av amatörer.

Men krutet slösas åt fel håll. De många förflyttningarna i scenografins uppbyggda klippformationer, betongfragment, rosa heltäckningsmatta och pyttelilla hemmascen spretar iväg, liksom den utpyntade 80-talskostymeringen. Det enda som man som publik vill ha, nämligen fokus och koncentration, motverkas. Kontakten med det brännande stoffet försvinner i ryckighet, förlöjligande detaljer och allmänljus.

Torbjörn Lindströms pappa och taxichaufför vill bara åka bort från allt och Annika Kofoeds ensamstående mamma och hårfrisörska är på väg åt samma håll med hjälp av tabletter och sprit. Rollgestaltningen bortom underklass och hockeyfrilla får publiken stirra sig blind efter. Med sin präktiga bruna hängselklänning och oeftergivliga blick sticker Cecilia Borsséns Lizzie onekligen av i familjen. Men det blir samtidigt orimligt lätt att "förstå" varför Lizzie blir den hon blir. Med sådana föräldrar...

Det är i spelet med Bo G Anderssons trägne polis, den ende som lyssnar på och samtidigt hårt bestraffar och förstår vem Lizzie är, som något mer komplicerat antyds. I övrigt förblir denna föreställning vad den heter, röster som inte förmår göra sig hörda.

Barbro Westling