ÅSIKT

En krake vid namn Skrake...

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

PIA BERGSTRÖM-EDWARDS om en magisk roman av Kjell Westö

Kjell Westös nya roman känns lite som blues.
Foto: CATO LEIN
Kjell Westös nya roman känns lite som blues.

"För var börjar historien om en människa? Var börjar förälderns berättelse, var berättelsen om sönerna och döttrarna?"

Frågorna ställdes i starten på Kjell Westös Drakarna över Helsingfors (1996), en slags finlandssvenskborgerlig generationsroman om efterkrigstiden, särskilt åttiotalet, där tidsrekvisitan och rockmusiken, "the soundtrack of our lives", spelade en stor, nostalgisk (?) roll. Boken blev kallad "Finansvalparnas epos".

Ja, var börjar vi? Hur mycket bestäms vi, låter oss bestämmas av familjen, släkten, "folkets" tidsinställda myter, av den historiska epok där vi råkar födas? Finns det någon flyktväg, någon frihet för en relativ kulturprodukt?

Vådan av att vara Skrake är ett nytt försök att fånga samtiden genom att följa rötterna och grenarna hos en finlandssvensk familj. Eller att skriva historien om en människa genom anfäderna; morbröder, kusiner, grannarnas döttrar, lärare" anslaget är dock mindre pretentiöst än i den förra släktkrönikan, tonen inte så anspänt patetisk. Om Drakarna över Helsingfors var rockmusik, så är det här mer som, ja" blues. Rösten tillhör i alla fall en något brusten man på andra sidan livets mitt, på andra sidan egots segrar. ("För mig är reflexion lika med smärta")

Han har just klivit av den branta karriären som journalist, reklamman och såpaansvarig på tv och flyttat ut till det tomma barndomshemmet, en villa med havsutsikt i en förort till Helsingborg. Hans drastiska, vemodiga, i rumtiden lekfullt skruvade livshistoria, eller snarare lappverk av minnen och färglagda anekdoter, tar avstamp i femtitalet, då hans far, den 18-årige Werner Skrake fick äran att köra en av de stora röda Coca-Cola-bilarna den stolta dag drycken lanserades i Finland. Olyckligt nog kraschar Werner mot ett träd.

Faderns tendens att misslyckas, eller kanske hans vägran att bli "lyckad" enligt de gängse framgångsnormerna i den krets han fostrats, är nog romanens levande åder. Werner inkarnerar problemet social deklassering. Hans far Bruno har genom driftighet och hårdhet, inte minst i krig, blivit en av Helsingfors mäktiga och förmögna.

Men sonen är inte road av det ekonomiska. Han kastar slägga, men når inte dit han vill, han skriver tre böcker om sportfiske men kan inte sätta ord på det som så snart blir till en besatthet, jakten på de stora nyckfulla havsöringar som ibland låter sig fångas utanför Råberga, på djup eller grund, alltifrån årstid. Werner är också en kännare av svart R&B, och dricker i perioder. Sonen snurrar ofta kring den döde fadern, hans oförmåga att skriva, hans flykt ut till havet, hans rastlöshet.

Är Werner ett svart får, en looser, eller en utmaning? En annan "misslyckad" Skrake är onkel Leo, en överlevande sjuttiotalsradikal och egensinnig lärare som på sin ålders höst förbjuds att undervisa just för sina okonventionella metoders skull. Är Leo en hjälte och förebild? Bara en långhårig anakronist?

Det finns säkert andra infallsvinklar till denna faktiskt trivsamma och i gammeldags mening underhållande roman. Kjell Westö, född 1961, kan konsten att liksom pumpa upp säkert rätt ordinära finländska dagar och stunder till historiskt avgörande och magiska ögonblick. Det finns många såna i romanen.

Han skarvar också fram några män (och några mer statistiska kvinnor) som bär tidens olika attityder som medaljer, som offrar sina liv för dem, som offrar andras. Men vad säger oss Werner och Leo? Är det svaghet som drivit dessa "outsiders" att bryta mot familjens förväntningar, eller är det styrka?

Pia Bergström- Edwards