ÅSIKT

Mao i går - Stenbeck i dag

1 av 2
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

OLLE SVENNING läser Régis Debrays senaste bok och tecknar en svart bild av den multinationella medieindustrin - och den svenska

Régis Debray har reducerat Dödssynderna till fem. Syndarna lokaliseras till en mycket bestämd krets: intellektuella och journalister. Straffpredikan gäller särskilt den kår, eller som Debray föredrar kalla den, "den kast" som på en gång vill upprätthålla båda rollerna.

Debray ger oss ett antal nycklar till den värld han vällustigt föraktar: I.o. som reducerats till I.f. för att försumpas i I.t.

I tur och ordning ska förkortningarna översättas så här (I.o): "Ursprunglig intellektuell", (I.f) "fransk intellektuell" och så då (I.t) "avvecklings- eller terminalintellektuell". I huvudsak går det att bortse från det lilla tillägget "fransk". Sorgesången är generell, fast bör översättas och göras tydligare med hjälp av nationella exempel.

Debrays första roman hette Den ovälkomne. I det sinnestillståndet granskar han den medievärld som var så nedlåtande till hans Kosovoreportage, i bästa fall tänkta som provokationer. Läget var lugnt, kioskerna öppna, folket vänligt, skrev Debray och såg ingen folkfördrivning. Han valde en annan tonart än den privatdominerade medieindustrin. Och "den som betalar för orkestern bestämmer också musiken". Murdoch, Bertelsmann och Stenbeck har samma musiksmak och föredrar det lättsmälta, icke-problematiserande.

Här finns en av dödssynderna inom medievärlden: ytligheten, omedelbarheten, avsaknaden av analys, "L"instantanéisme". Den har sällskap med "de usla framtidsprognoserna", "det storvulet uppblåsta", "den moraliska narcissismen" och "den kollektiva autismen". Tunga kors att bära på, också om man skulle läsa Debrays bok som en bitter självbiografi.

Dödssynden "omedelbarhet" kallas också "actuocentrism", att ständigt vara fångad av nyheterna, att inte hinna reflektera över egna hållningar och tolkningar. Nyheter är till för att dölja verkligheten, skrev Debray en gång i tiden.

De verkliga intellektuella, de som likt André Gide fanns på 30-talet, tog sig tid att grubbla, göra återbesök och redovisa omprövningar, till exempel av det sovjetiska systemet. Numera byter den intellektuelle/journalisten från Mao till Walesa eller Nietzsche utan att på nytt besöka de tidigare favoritländerna eller

-texterna och utan några redovisade argument. Åsiktsbytaren gör anspråk både på att bli tagen på allvar och på att än en gång, fast från ett helt nytt perspektiv och med helt nya lojaliteter, sitta inne med sanningen.

Debrays exempel har många svens-ka kusiner, ofta verksamma på konservativa kultursidor eller hos den store tv-magnaten. Elitism som elitism. Ordförande Mao i går, den store rorsmannen Jan i dag.

Omedelbarhet, instantismen, hör nära samman med synden att blixtsnabbt berätta om framtiden. Journalisten/den intellektuelle som spåman eller spågumma. Till den kategorin räknas krönikörer, som med Debrays fina formulering, "förväxlar sin egen personliga historia med världens". När de jagar från politikens yttersta vänster till salongernas självbelåtna borgerlighet, tror de sig se verkligheten. Den som gitter kan läsa dessa tidsanpassades ytligt enfaldiga kolumner i ett flertal stora tidningar, i Frankrike, i Sverige, lite överallt: Historien är slut, säger en. Rasproblemen i USA är lösta, förkunnar en annan.

Prognoserna är ett slags instant food, snabbförbrukade, snabbt bortglömda. Debray citerar några klassiker från den gamla kristallkulan. Serge July (Libérations chef) förutsåg på 70-talet "det förestående inbördeskriget", och filosofen Glucksmann betraktade den fryntlige presidenten Pompidou och såg i honom den nya fascismen. Jag påminner mig liknande hemmaproducerade skräckbilder, pretentiöst anslagna i mondäna medier. Till exempel hur Sverige var eller är på väg att förvekliga det som DDR aldrig hann fullborda. Samma skribenter såg senare (eller var det samtidigt?) folkhemmet som en variant av nazismen.

Råare redigerade vänsterextremistiska tidningar tittade runt hörnet och upptäckte klasskampen: den var på gång men behövde lite hjälp. Det mesta togs på allvar, i varje fall inom de kretsar som producerade ny ideologi.

Debray varnar för "messianism, moralism och anakronism" och drar slutsatsen att Tocquevilles barn gjorde klokare bedömningar om framtiden än Marx bror- och systersöner. Den liberala konservatismen tar färre risker och hade på den tiden inga frälsarambitioner. Marknaden hade inte hunnit bli religion och USA inte tilldelats rollen som Guds ställföreträdare.

Raymond Aron var en klokare analytiker än den ständige motståndaren och samtalspartnern Jean-Paul

Sartre, skriver Debray. Aron såg tidigare än Sartre hotet från nazismen och insåg det rättfärdiga i Algeriets befrielsekamp.

Aron såg igenom illusionerna, både de marxistiskt inspirerade, de nationalistiska och med sin skepsis skulle han säkert också kritiserat den kapitalistiska totalitarismen.

Debray avskyr den narcissistiska moral som enligt honom kletat sig fast vid såväl medier som den intellektuella världen. Modernismens narcissism kallar han den koketta, självupptagna längtan att spegla sin smärta i offren, att privatisera upprördheten över den fattigdom och den sociala misär som i så hög grad orsakas av den "oundvikliga moderniseringen". Indignation och självbespegling får ersätta ansträngningar att förstå och förklara samhälleliga processer och maktförhållanden.

De inkännande intar den massmediala scenen för att allt ljus ska falla över dem och deras själar och samveten, skriver Debray och leder läsaren fram till Bernard-Henri Lévy med utslaget hår och vit uppknäppt sidenskjorta på väg att blotta sin själ, gärna med Bosnien som kuliss. De förflyttar sig snabbt, dessa åsiktsförsäljare och posörer. De kan på några år rusa från proletariatets diktatur, till engagemang för båtflyktingar för att senare hamna i charity-business. Moralen är dock alltid den högsta och den goda viljan är godare än guld. Godheten befrias ofta från kunskapskrav, analys och de dilemman som är politikens, nämligen att välja, att fatta beslut, att ta ansvar, att tänka i konsekvenser.

Debray ger några särskilt tydliga exempel: De intellektuella stödde häftigt upproret och "frihetskämparna" i Afghanistan. Numera fördömer de eller håller tyst om talibanerna. De solade sig bredvid Solzjenitsyn, tills han ansågs oanvändbar. Man kan tillägga, de tog tjänst hos president Mitterrand, liksom Debray, för att senare behandla honom med förakt.

Moralismen, resonerar Debray, står ofta nära våldet, lögnen och demagogin. De samvetsömma frammanar de enkla, goda lösningar som självklart aldrig finns. Försök till förklaringar ersätts av enkla svart-vita berättelser om skurkaktiga ledare och ädla motståndskämpar: Kennedy mot Castro, Bush mot Saddam, frihandel mot inskränkta särintressen, EU mot välfärdschauvinister.

Den svenska debatten har snarare valt historien än framtiden som moralisk kamparena. Om jag då bortser från just EU, där varje skeptiker beskrivs som uppfödd i eller på Sjöbos feta mylla.

Osystematiskt som vilken pressforskare som helst bläddrar jag fram några aktuella exempel på historiekamp. Expressens ledarsida kallar kalla krigets svenska utrikespolitik för "sunkig". Sydsvenskan kallar Östen Undén en "svart" gestalt. För några år sedan ansågs Erlander jaga underklassen för att sterilisera den. Paret Myrdal kallades nazianstuckna. Dagens Nyheters nuvarande kulturchef Henrik Berggren uppfann, utan konsulthjälp, en egen svensk Ikea-nazism. Sverige var först lakejer till Sovjet, sedan till USA.

Det primitiva kombineras med det anakronistiska. Dåtidens svåra moraliska och politiska problem bagatelliseras, om de ens erkänns. Historiska strider och ställningstaganden reduceras till frågor om ledarmoral, om goda och onda. Om inte Undén varit en så usel människa, så skulle Wallenberg ha funnits mitt ibland oss.

Det möjliga samtalet ersätts därmed av högljutt moraliserande babbel och dumt självsäkra deklamationer, för att citera Debray. Ord som nazism, fascism och stalinism töms på sitt innehåll eller banaliseras genom att användas i fullkomligt harmlösa sammanhang. Framstående intellektuella, både till vänster och höger ( Bo Rothstein och Svante Nordin), associerar nuförtiden groteskt nog feminism med nazism. Per Albin har kallats vår Folkhems- Mussolini.

Debray diagnostiserar medievärldens särskilda åkomma: den lider av kollektiv autism. Den är sluten för omvärlden, skyddad av egna ritualer och koder, befolkad av personer, nöjda med sig själva och förtjust uppfyllda av sin egen makt. Korruptionen är stark och självklar: förlag, tidskrifter, kulturredaktioner, seminarier, allt är hopflätat och huvudrollsinnehavare som statister är desamma.

Ett inhemskt, aktuellt exempel: I en bok om journalistik utnämner den annars så skarpsinnige Göran Rosenberg sin vän Maciej Zaremba till en svensk Zola. Kritiker bugar. Herregud, Zola kämpade mot den katolska konservatismen, stod arbetarklassen nära och var ytterst noga med fakta. Zaremba pekade i en stort uppslagen, djupt okunnig, DN-artikel ut Léon Blum - koncentrationslägerfånge - och Roger Salengro - driven i döden av fascister - som ideologiska inspiratörer för den franska extrem- och rasisthögern. En formulering, som skulle blivit till makulatur i Frankrike och som till sin förljugna karaktär är likvärdigt med påståendet att Dreyfus var skyldig. Rosenberg täcker upp kompisen Zarembas omdömeslöshet.

Det är förstås inget unikt. Förmodligen står ingen av oss som befolkar medievärlden utanför den värmande vänskapskorruptionen. Självständighet och tillhörighet går säkert inte att förena. Och har förresten inte själve Marx sagt att korruption är livets laboratorium.

De offentliga debatterna är, menar Debray, starkt regisserade, det sociala perspektivet inskränkt. I hur många kulturtidskrifter finns det en arbetare, ens i ett reportage? Hur ofta skildras den nya ekonomins sociala offer? Alltfler LO-medlemmar väljer bort de massivt borgerliga morgontidningarna. Journalisternas medelklassperspektiv står i vägen.

Månadens debatt proklameras. Vem möter vem och vem vinner? Vem är beredd att avge ett vittnemål eller producera en åsikt på kortast möjliga varsel? Vi är ganska många som känner igen oss.

Ingrid Elam gör i senaste numret av .doc en viktig analys av kulturdebattens alltmer pressade villkor, mellan självständighet och anpassning, mellan

public service och kommersialism. Som i en grym komedi tilldelades Elam lägre publicistisk vikt än Anders Johnson, en middagskåsör från folkpartiet och Timbro. Mest ett exempel på publicistisk upplösning. Hittills har Elams text bara tagits på verkligt allvar av Yrsa Stenius. I radions Kulturnytt presenterades Elams text som en deckare. En röst läste en mening och i bakgrunden spelades stämningsskapande musik. "Ingen fara på taket", sa Kulturnytts röst.

Debrays bild av det franska medielandskapet är svart och, i vissa avseenden, onyanserad. Den dominerande verklighetsbilden blir tydligare så. Hans iakttagelser kan i huvudsak översättas till svenska, rentav såsom i en spegel.

Möjligen spelar det ingen roll längre. Förr kunde Balzac säga: "Sök inte makten i Tuilerierna, den har flyttat till journalisterna." Numera har, menar Debray, makten sökt sig nya boningar, nämligen i de medicinska laboratorierna, hos konsulterna, mediekonglomeratens försäljningsavdelningar och hos datagiganterna.

Snart får de intellektuella och journalisterna, de som är kvar, börja titta i provrören och läsa i den genetiska koden.

Annars väntar terminalen, slutförvaringen.

Olle Svenning