ÅSIKT

Konsten att säga NEJ

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

CLAES WAHLIN om kultur och pengar som förpliktigar

Redan den grekiske skalden Pindaros fick betalt för sina hyllningsoden i samband med de atletiska spelen för 2 500 år sedan. Han hyllade således sin sponsor i sina oden, men för alla parter stod det klart att det egentliga värdet av såväl spelen som odet inte gick att omräkna i pengar. Det fanns så att säga ett kulturellt mervärde, ett symboliskt värde som vida översteg den ekonomiska transaktionen.

Sedan åtminstone ett halvsekel är staten vår tids mecenat, en sponsor som pumpar in pengar i kulturlivet av ungefär samma skäl som forna tiders patroner: man vill inte sälja något, inte ens få sitt namn i neon. Bakgrunden är att söka i en tro att kulturen skapar människan i samhället. Marknaden skapar saker, ingenting annat. Volvo eller Sony kan aldrig göra individen till samhällsmedborgare eller bistå den enskilde i att skapa sig en identitet och plats i världen och historien. Att köra till Göteborg är just inte så mycket mer än en rätt enahanda bilresa. Din plats i världen blir inte ett dugg tydligare efter den resan.

Det är inte särskilt länge sedan som man i skolan fick lära sig ett och annat om de olika konstarternas historia. Att efter tolv år i skolan som vuxen gå och se en pjäs av Strindberg eller Shakespeare var ingenting nytt, det var snarast ett återbesök i en gemensam sfär, ett deltagande i allt det som inte produceras av företag för en marknad, ett deltagande i det som gjorde att man utan vidare kunde tala om ett "vi".

I dag har skolan gett upp kulturen. Läroböcker fylls med varumärkesannonser och teaterbesöken är kraftigt reducerade. Resultatet av denna urvattning är att också konsten tvingats göra sig till produkter. Att sälja en ny pjäs är i dag samma sak som att sälja en ny walkman. En konstutställning om, säg bildens historia sponsrad av ett känt tevemärke är inte längre en konstutställning, lika litet som en lärobok är en lärobok om den fylls av firmanamn. Hur garantera förutsättningarna när det finns någon som vill sälja bakom?

De första som måste lära sig att säga nej är kulturinstitutionerna. De futtiga villkorsmedel som våra största institutioner lyckas förhandla fram är ändå bara en bråkdel av den skatt som Volvo lyckas bokföringsundanhålla staten. Operan, Dramaten eller Moderna museet måste säga nej till att göra sig till varor. Kulturen är en sak mellan staten - oss - och konstnärerna och våra institutioner. Att staten av olika, oftast pinsamma skäl inte längre ser kulturen som en skapare av värden utanför marknaden är illa nog, men när kulturens egen självsyn inte längre går att skilja från vilken företagsprofil som helst, ja, vad har vi då för någonting?

Vi minns Pindaros - inte hans mecenater. Ur Pindaros oden går att rekonstruera häpnadsväckande mycket kring den hellenska identiteten, konstens plats i stadstaten och det som gjorde en grek till människa en gång i tiden.

Ur Sony kan vi utläsa att vi lever i ett ekonomiskt system som försöker ersätta konsten med varumärken: frihet är att ha bärbar musik i örat. Vem som skrev musiken du hör, att staten gjorde det möjligt för kompositören eller musikerna att lära sig sina konstnärliga yrken och en gång gav plats åt dem i samhället, ja, det är en annan historia, snart också någon helt annans än din och min.

Claes Wahlin