ÅSIKT

Storslagen fest - för alla som orkar

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

BARBRO WESTLING ser Jan Arnald spränga alla gränser

Jan Arnalds skrivande vägrar underordna sig genrernas tyranni.
Foto: ULLA MONTAN
Jan Arnalds skrivande vägrar underordna sig genrernas tyranni.

Förföljda av vakter flyr bröderna Ion och Florian från ett av Ceausescus barnhem upp i Karpaternas bergmassiv. Året är 1988 och före detta poeten och socialisten, akademikern och heroinisten Ann-Marie är på väg att gå under i en knarkarkvart i Aten. Människoöden så oändligt fjärran och ändå ska de finna varandra i det otroliga pussel som Jan Arnald bit för bit lägger ihop med sin nya roman Barbarer.

Att pussla så kräver ett avstamp, såväl i som från det klassiska Greklands logiska bojor. Det är också genom att följa en inre ton och bege sig från Aten, över havet till Rumänien, som Ann-Marie börjar sin uppstigning från de döda. Likt en helt annan Odysseus färdas hon motsatt väg, in i barbarernas rike och mot Ion, den son hon adopterar och vars enda arv, ett lösrivet blad med handskriven text, hon tar som sin livsuppgift att tolka.

Barbarer är ett väldigt och välkalkylerat romanbygge vars hela vision växer fram som ett pågående forskningsprojekt. Ann-Marie reser med sin son genom ett Europa där Berlinmuren faller, diktatorer störtas och kapitalet får städer att byta skepnad och hon tränger med hjälp av arkiv, universitetsbibliotek och slumpartade kontakter närmare den fantastiska historien om sonens okända ursprung.

Fakta och spekulation länkas skickligt och lustfyllt samman i romanens civilisationskritiska intrig som formar sig till en hyllning av forskandet som livshållning. Inte som strikt akademisk disciplin utan som existentiell utmaning där kunskapen lika mycket är en produkt av det egna tänkandet som av träget umgänge med det stoff som ligger begravt under tidigare århundradens tolkningar.

Att Jan Arnald känner sig väl hemma med romantikens häftiga vilja att sträcka sig ut från det kända mot det främmande har han redan gjort klart på annat håll. Mot en bakgrund av natthimlens eviga stjärnor och dunkla korrespondenser mellan historia och fiktion spottar hans personer ut det ljumt lagom för att konsekvent följa sina inre visioner.

I romanen blandas höga och låga stilnivåer, det fordrande kryptiska med det sötat igenkännbara, dramatisk dialog, lyrik och epik i ett skrivande som vägrar underordna sig genrernas tyranni. Insprängt i den redan vindlande historien om hur Ann-Marie återvinner liv och kärlek och till sist kommer hem till sitt okända samiska ursprung finns Ann-Maries egna berättelser, tio skilda episoder som sträcker sig genom tider, legender och konstverk, från ursprungsmytens eller den bortglömda evolutionslärans leende

Gorio

, den romerska skalden

Ovidius

, franska revolutionens

Henri Laforgue

till rasbiologen och SS-mannen

Möller

som tror sig ha funnit en ras, mer arisk än tyskarna.

Att i en

enda gest skapa sammanhang och mening åt den vittförgrenande och encyklopediska berättarivern kräver dock en hög grad av Arnaldsk konstruktion och tro på skrivandets egen metafysik. Tror man på det är Barbarer en storslagen fest, tror man inte är romanen ett bitvis fängslande men framför allt krävande kostligt bygge.

Barbro Westling