ÅSIKT

Vems är ditt liv?

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Pia Bergström-Edwards om kön, klass och hat i Elsie Johanssons nya roman

Elsie Johansson kommer med en ny bok i sin svit om arbetarfamiljen TåPelles på uppländska landsbygden.
Foto: Per Björn
Elsie Johansson kommer med en ny bok i sin svit om arbetarfamiljen TåPelles på uppländska landsbygden.

Starka, nästan förbjudna känslor; oidipala begär, syskonagg och systerdyrkan, både rodnande klasshat och envis strävan att lyfta mot synnerligen egna "blåa drömmar" komplicerar och djupladdar Elsie Johanssons annars så rättframma och talspråksdrivna romansvit om TåPelles, en arbetarfamilj på uppländska landsbygden. Berättelsens jag, yngsta flickan Nancy, växer upp i en fattigdom under trettio- och fyrtiotalen som är av den materiella och absoluta sorten.

Glasfåglarna (1996), Mosippan (1998) och den sista som kommer nu, Nancy, skulle vara ganska beskedliga historier om vardagsslit och dagligbekymmer, skam och värdighet, is på slaskhinken och rara ängsblommor om Elsie Johansson begränsade sig till tidsskildring och social upprättelse. Nu blir Nancys barndom och uppväxt tätt intill "morsan" i den vedeldade torpstugan, den häftiga tillgivenheten och beroende av modern och samtidigt det svåra avskiljandet också till en starkt undervärkande existentiell utvecklingshistoria. Nancy vill bli något annat, något bättre än den underkuvade modern, inte bara gift och mor. Men hon vill också bli bättre än den underkuvade fadern, halt kroppsarbetare, utsliten i förtid, begabbad på bygden. Inte undra på att texten vibrerar av både lusten att beskriva bristen, fulheten, torftigheten hos TåPelles och av det motsatta: lusten att höja, att vackergöra och ära.

Men detta är inte bara en historia om frihet och val. Vems liv är det? Alla Nancys tycken och drivkrafter hålls inte upp i ljuset men det kanske inte är så konstigt att porträttet av den närmaste systern Betty är det enda riktigt oförsonliga. Betty har "valt" den väg Nancy väljer bort. Moderns väg, den självklara kvinnovägen. Äldsta systern, den vackra Dora, dog ung efter en köksbordsabort, i Nancys minne är Dora närmast ett helgon, men Betty och Nancy rivaliserar, svårt, om moderns omsorger, om symboliskt arvegods, kanske egentligen om vem som är värd mest " systrar kan ju vara varandras obarmhärtigaste mått.

Betty som är 22 och redan har tre snoriga ungar tål inte att Nancy gör sig märkvärdig med sina korrespondensstudiebrev, hon tål inte att systern fortfarande bor hemma och "lever på morsans bekostnad" fast Nancy arbetar på Posten på dagarna och betalar för maten. Betty personifierar den underklassiska avunden, den nerdragande hätska jantelagen: "Akta så du inte möglar mellan bena!" Betty och Nancy rivaliserar också på ett värre vis, som jag inte vill avslöja här, men Elsie Johanssons fina hantering av den saken ger en extra dimension åt romanen, och åt Nancys öde. Vid vissa skiljevägar tycks tvånget att försaka spela lika stor roll som längtande vekhet. Vissa val är stört omöjliga, andra inte.

När TåPelle

hastigt dör i början av den avslutande romandelen säljs den kära råttgnagda stugan i Dalängen, och Nancy blir tvungen att följa med till Uppsala, där modern får jobb i disken på Tempo. Efter bara något år flyttar hon ihop med Birger i charken. Att modern, nu femtio, agerar som en könsvarelse upplever Nancy som ett sorts svek. Hon är fylld av ambivalenta känslor, både inför modern och inför sig själv och sina vågade framtidsförhoppningar. Men det är just den här dubbelheten, de här sjudande öppningarna mot det som är helt motsatt: mindervärdigheten och högfärdigheten, blygheten och den taggiga självhävdelsen, iakttagerskan i hörnet och den ömhetshungriga ursinnliga som gör Nancy så lätt att tycka om och liera sig med som nutidsläsare. Studerad eller emanciperad är det ju där man oftast är: knuffad och väljande, omväxlande kall och varm, bunden och frivillig.

Pia Bergström-Edwards