ÅSIKT

Helvetet i hytten

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Gunder Andersson ser invigningsfilmen

I år var det Norge som fick inviga Göteborgs Filmfestival, med Mona J Hoels första långfilm När nätterna blir långa. Titeln osar litteraritet. Den låter som något av Eyvind Johnson från 1935. Mer träffande hade varit Helvetet i hytten.

För det är ju vad det handlar om. Ett julfirande i familjens hägn, med en alkoholiserad farsa och hans överslätande, förträngande hustru, ursinniga vuxna barn med ouppklarade föräldrarelationer, förbannade svärsöner och svärdöttrar, polska svärföräldrar, barnbarn (ett med astma), en hund. Allihop hoptryckta i en trång hytte "lang borti hellvitte", som det heter hos Helmer Grundström.

Klart det måste bli bråk. Det enda överraskande är att inte kåken brinner ned, detta med tanke på alla stearinljus, öppen eld och stora gester i fyllan och villan.

Hela temat vilar tungt på föregångare inom scendramatiken, alltifrån Ibsen och Strindberg, via O"Neill och Arthur Miller fram till Norén. Men nu är det alltså en Dogma-film (Norges första) och då går tanken självklart till den danska Festen. Hur klarar sig Hoels film i den jämförelsen? Illa, tyvärr.

Det beror på flera saker. En nervös inledning, där en hoppig MTV-klippning trasar sönder alla möjligheter att begripa något av karaktärerna, deras egenart eller inbördes relationer. En lika kaotisk fortsättning den första timmen, då uppmärksamheten slappnar och jag börjar ömka fotografen, som uppenbarligen har svårt med axelutrymmet i den trånga hytten. Sedan tar det mera fart, men då har man redan gäspat ihjäl sig.

Det centrala är att ingen karaktär utvecklas nog mycket för att man ska nå fram till den, i betydelsen intressera sig. Det gastas en massa okvädingsord hit och dit, men trots betydande skådespelarprestationer sitter man frågande, eftersom just inget är underbyggt. När man börjar fråga sig varför i himlens namn de alls åkte ut på denna tur till fjällhytten, då är det något fel på manus och dramaturgi.

Detta om invigningsfilmen, som ju inget säger om fortsättningen. Utbudet är rikt som vanligt. Främst vill jag framhäva ett spännande sjok med iransk film. I en dokumentär berättar fyra iranska regissörer om hur det är att arbeta under en auktoritär, misstänksam regim. Temat "double identity" gestaltas från olika håll i världen, till exempel Frankrike. Vad gäller överraskningar kan man mitt i natten i dag, kl 00.30, se en nyrestaurerad kopia av Öyvind Fahlströms herostratiskt ryktbara Du gamla du fria från den så kallade tokvänsterns höjdpunkt 1972. På torsdag landar vi i stor filmkonst i Jan Troells nya Så vit som en snö. Göteborgsanknutna har många högtidsstunder framför sig.

Gunder Andersson