ÅSIKT

Andlig kamp och litterärt hundliv

1 av 2 | Foto: ULLA MONTAN
Vem kan berätta bättre om Lars Ahlins liv än hustrun Gunnel? De båda levde gifta tillsammans i drygt ett halvsekel.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

LENNART BROMANDER grips av Gunnel Ahlins biografi om sin make Lars

"Det som karakteriserar våra låntagare i biblioteken, är att när de skola läsa så läser dom endast för nöjes skull, för att få tiden att gå. För dessa människor har läsningen blivit ett osunt begär efter detta s k spännande och då man kanske känner sig liksom i en annan värld. När man skall läsa en bok eller böcker så skall man gå systematiskt till väga. Till exempel Viktor Rydbergs verk kan man hålla på minst två vintrar att studera."

Redan som trettonåring hade Lars Ahlin sin litteratursyn fast etablerad. Läsning handlade om liv eller död, varken mer eller mindre. Att han skulle bli författare visste han redan i tioårsåldern. Ändå kom han från en miljö utan konstnärliga traditioner och ambitioner, och han menade själv, senare i livet, att han måste ha varit något av en mutation.

Fadern var en älskansvärd men hopplöst alkoholiserad slarver till handelsresande, medan modern, likt Harry Martinsons mor, rymde bort från hela eländet. Lars Ahlins uppväxtmiljö var extremt fattig men ändå inte arbetarklass, och den genomsyrar hela hans författarskap utan att egentligen förklara någonting av hans exceptionella egenart som författare.

Ingen kan förbli opåverkad av Lars Ahlins märkvärdiga sätt att tänka och skriva, men man får också räkna med att det för en enskild bräcklig läsare är hart när omöjligt att förstå hans liv och konst i alla dess aspekter. Och samma omutliga allvar som den trettonårige skolpojken behöll Ahlin livet ut, och det allvaret drev honom ständigt mot nya komplikationer och bråddjup.

Någon huvudnyckel till fenomenet Ahlin finns inte, men när nu Gunnel Ahlin, som var gift med Lars i drygt ett halvsekel, ger ut en mycket fyllig och substantiell volym om makens liv fram till debuten med Tåbb med manifestet 1943, är det naturligtvis en stor händelse i Ahlin-receptionens historia.

Och det av flera skäl. Dels har Gunnel Ahlin självfallet unika kunskaper om sin make, även om sådant som hände innan de träffades, dels innehåller volymen mängder av texter, mest brev, av Lars Ahlin själv, och detta är dessutom inte någon vanlig minnesbok av en efterlevande utan en omsorgsfullt genomförd levnadsteckning, objektivt resonerande i förhållande till materialet men samtidigt personligt hållen och mycket välskriven.

Gunnel Ahlin smular inte sönder några myter om hur Lars Ahlins mödosamma väg till debuten gestaltade sig, men färden dit får en helt ny konkretion och detaljrikedom genom hennes skildring. Alla de plågsamma materiella bekymren finns registrerade, men det är Lars Ahlins andliga utveckling som dominerar, inte minst i de många och långa brevcitaten. Och den är lika fascinerande som svår att följa.

Efter en kort tid i en kommunistisk ungdomsförening i Sundsvall kastade sig Ahlin djupt in i ett teologiskt tänkande, där han mycket tidigt utvecklade den egenartade litterära förbönsestetik som sedan präglade hela hans författarskap. Här kan vi för första gången göra oss ett slags föreställning om hur Ahlin utvecklade denna teologisk-litterära estetik. Eller åtminstone under vilka omständigheter och under vilken art av andlig kamp den kom till.

En viktig roll tycks ha spelats av en viss Herman Hedberg, diakon vid Gävle lasarett, en karismatisk andlig ledare, som samlade yngre män omkring sig likt en krets klosterbröder. De bildade en liten sekt, där man höll sig med en rad absoluta och mycket högkyrkligt utformade krav på rituell andlighet. Till den kretsen drogs den unge Lars Ahlin, och i breven kan man följa hans fascination inför de extrema krav som denne märklige man ställer och den starka påverkan han medvetet utövar på den knappt tjugoårige Lars.

Men i denne Hedbergs religiösa värld var konsten och litteraturen utan värde, och det kan Lars Ahlin ändå inte acceptera. Han gör sig fri innan han blir totalt snärjd av denne andlige frestare, som sökt binda honom till sig i ett slags platonskt kärleksförhållande.

Lars Ahlin valde ett hundliv som oetablerad författare i Stockholm tillsammans med dioskuren Arne Jones framför klosterliv i en stuga i de djupa gästrikeskogarna eller ett liv som högkyrklig präst. Hans absolut egna form av litterär kristendom växte nu fram under envist kämpande med en romanform han länge var på kant med.

Hans mångåriga försök att få ut sina första romaner får en närmast tragikomisk karaktär. Hans anspråk och förväntningar är enorma, och man förstår att förläggare och lektörer måste skygga inför dessa besynnerliga blandningar av teologiska traktater och som det tycks hårt skruvade historier i ideell religiös anda. Georg Svensson på Bonniers var ändå imponerad och uppmuntrande, och med litet kompromissvilja och smartness från Ahlins sida hade säkert debuten kunnat ske flera år tidigare. Fast just avsaknaden av smartness och kompromissvilja är ju också numera något som man speciellt uppskattar hos Lars Ahlin både som personlighet och som författare.

Lars Ahlin växer upp är alltså en mycket rik bok, något tyngd av många och långa teologiska resonemang, men där finns ändå luckor. Länge hoppas man på utförliga kommentarer kring tillkomsten av Tåbb med manifestet, men något sådant material finns tydligen inte i Gunnel Ahlins stora arkiv. Tröstad blir man av att Gunnel Ahlin lovar att gå vidare med en skildring av den långa tid hon levde med sin märklige make, och det säger sig självt, att man ser fram mot den volymen med yttersta spänning.

Lennart Bromander