ÅSIKT

Enastående allvarligt och mest desperat

1 av 2 | Foto: Roger Stenberg
En scen ur "Se dig om i vrede" av John Osborne.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

BARBRO WESTLING ser en fulländad och en busig engelsman

Sedan några år tillbaka har en ny ung brittisk våg av uppstudsig och socialt förankrad dramatik höjt temperaturen på teatern. Nu då de rasande går loss på trumpet, trumset och mikrofon i ett slags jazzfri form på temat "sweet home". Jimmy och Alison är gifta men alla är kåta och fysiska och vrålar, klänger, dansar, slåss, leker, angriper och kysser varandra utan att diskriminera någon.

Magnus Krepper som bråkmakaren Jimmy Porter ser farlig ut och säger alla sina klassmedvetna repliker men det är betecknande att hans arbetarklasstillhörighet förankras i att han inte spolar och släcker efter sig på toaletten. Det är som sagt på känslan och det fysiska och ironiska utspelet man satsat på Dramaten.

Sören Brunes scenografi är ett bygge med höga vindsfönster och vackert strilande regn men skärblommiga och grönmönstrade tapeter, soffor, handfat och tekoppar gör ändå inte rummet naturalistiskt. Det är snarare en vild blandning av zoo och scen. Musiken går från smäktande 40-tal till ensam elgitarr, men Jacob Erickssons Cliff, med sina oklanderliga mörka byxor och ljusa skjorta, från vilken tid kommer han? Tomner har valt bort det historiskt specifika och före paus blir det mest en hektisk uppvisning i vad de fysiskt virtuosa skådespelarna kan.

Efter paus tätnar dock konflikten, då Alisons överklassväninna dyker upp i Nadja Weiss eleganta skepnad. Nu gäller inte bara dräkt och duk på bordet utan att göra skillnad på vad som är rätt och fel, att skilja värld från värld. Tanja Svedjeströms Alison, som tidigare mest bara uthärdat sin mans monomana klagande på hennes härkomst och familj under evigt strykande, blir här tydligare. Därmed får också föreställningen den skarpare form som får det att bränna till om den tröttsamme provokatörens fråga om varför vi inte bråkar utan bara vill ha lugn och ro.

Det är just där, i det stilla och lugna, som Harold Pinters dramatik alltid utspelar sig och Thommy Berggrens uppsättning av Pinters Fastighetsskötaren (1960) lyckas på ett makalöst sätt förmedla den djupare meningen med denna stillhet. Föreställningen på Stockholms stadsteater är på samma gång tidlöst skön och obevekligt drabbande i stunden. Den sociala kontexten är osäker men Fastighetsskötaren visar oss människor, genom hur de talar, hur de lägger sig under varandra eller trampar på.

Aston har tagit med sig luffaren Davies till sitt rum där han får bo. I själva verket har Aston räddat Davies ur ett bråk, något som Davies emellertid inte vill kännas vid. Istället riktar han in sig mot Astons bror, Mick, som han nosar sig till är en vinnare till skillnad från den elchock-behandlade Aston. Luffaren blir i sin tur en möjlig öppning för Mick att nå sin inåtvände bror men istället inleds ett spel om styrka och svaghet.

Johan Rabaeus som Aston rör sig som en gammal man i Akke Nordwalls mörka rum, besjälat av glimmande ordnat skrot och ett dunkelt blänkande golv. På gränsen till orörlig, väntar han tyst in, ser och uthärdar, då Ingvar Hirdwall vränger hit och dit och vänder ut och in på sig själv i sina haranger. Så fördragsam är inte den statuariske Peter Andersson som leker ett slags katt och råtta-lek med Davies. Återhållet exakt och samtidigt gåtfullt är spelet och man får den underbara känslan av att ingenting är onödigt eller kunde vara på ett fullödigare sätt än just i denna gestaltning.

Försent bekänner Davies den som såg och ville honom väl. Berggrens tolkning öppnar dock inte bara för det nihilistiska "sådan är människan" utan dess tydlighet får oss tvärtom att se möjligheten till förändring.

fakta/Fastighetsskötaren

fakta/Se dig om i vrede

Barbro Westling