Aftonbladet
Dagens namn: Signe, Signhild
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Gormander söker jobb som DN-chef

    Till Styrelsen

Jag vet att ni flera gånger har fört mitt namn på tal som chef för Dagens Nyheter. Men varje gång har ni tvekat med hänvisning till mitt förflutna.

Men när ledarkrisen på DN åter är ett faktum har saken kommit i ett annat läge. Mitt förflutna kan i detta sammanhang vändas till en fördel. Den person ni söker måste helt enkelt veta vad det innebär att på kort varsel bli entledigad.

Den erfarenheten har jag i rikt mått. Jag har nämligen fått sparken från alla tidigare anställningar och tror mig också känna DN:s speciella rutiner att avskeda medarbetare. Första gången jag fick sparken var nämligen från just Dagens Nyheter.

Nattredaktören, Carl-Ewald Holmqvist, hade för vana att köra med yngre medarbetare. Kollegerna tyckte att han var en skitstövel och detta framförde jag i lämplig form.

Vad jag inte visste var att Sten Hedman, den väldige redaktionschefen, stod gömd bakom ett hörn och råkade höra samtalet. Nästa dag blev jag inkallad till honom.

- Du passar inte på Dagens Nyheter, sa Hedman.

 

    Han hade rätt. Jag passade inte då, men nu gör jag det. Jag förstår vad det betyder att leva under hot, få tjänstebilen indragen och kreditkorten sönderklippta. Att kunna gå snabbt ses ofta som en svaghet, men i själva verket krävs det inre styrka att vara lyhörd och följsam inför en mäktig koncernledning. Jag vet hur man går med värdighet.

Efter jobbet på DN fick jag jobb på Stockholms-Tidningen. Den lades dock ner innan jag fick sparken och i stället fick jag sparken som krönikör på Aftonbladet.

Från denna tidning blev jag avskedad inte mindre än två gånger under samma vecka. Det var den alltid lika rättvisa ledningen som, för att inte själv få sparken, exekverade vad styrelsen hade begärt.

Jag tror alltså att jag uppfyller de grundläggande kriterier som krävs av en chefredaktör på DN. Att jag senare också berikade min erfarenhet med att få sparken från Fria Proteatern är väl i detta sammanhang bara ett plus.

Min bakgrund som maoist torde knappast vara något hinder. Som bekant var Olof Lagercrantz också maoist och uppträdde under DN:s storhetstid i maokostym.

 

    Arvet finns alltså. Storheten är möjlig att nå igen. Dessutom har jag ett folkpartistiskt förflutet, vilket jag tror kan vara en fördel. Mamma var visserligen sosse. Hon jobbade på barnavårdsnämnden och där skulle man ju vara sosse. Men pappa röstade på folkpartiet och jag har också en syster som med framgång har arbetat under en folkpartistisk chef.

Här växer ett politiskt program fram som väl torde kunna vara en god start för DN:s politiska redaktion. När det gäller rena samvetsfrågor har jag visserligen svårt att tänka mig att stjäla de sista besparingarna från änkor och pensionärer. Men om det, i linje med DN:s allmänna hållning, sker på ett snyggt sätt kan jag i likhet med mina företrädare tänka mig en försiktig reträtt ifall jag får lämplig kompensation för egen del.

Själva skrivandet torde inte behöva bli ett problem. Styrelsen har som bekant inte prioriterat denna färdighet, varken då det gällt min företrädare, Anders Johnson, eller tidigare chefer. Icke skrivkunniga tidningsledare kallas ju i dag för publicister.

 

    Jag skulle också vilja bli kallad för publicist. Det är en fin titel som leder tanken till högre uppgifter och bort från den grå och vardagliga produktionen av ord. I nödfall kan jag dock tänka mig att skriva artiklar själv när andra resurser och någon lämplig reklambyrå inte finns att tillgå.

Gormander alltså som DN:s chef. Ta chansen. Den kommer inte igen. Det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar möss.

Högaktningsfullt

Doktor Gormander

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet