ÅSIKT

Den goda människan i Simrishamn

1 av 2
Medelmedborgaren Marianne.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

ULRIKA STAHRE om Måns Wrange - och konsten att förändra världen

Att förändra världen. En bruksanvisning har Måns Wrange valt att kalla sin stora samlingsutställning på Lunds konsthall. Fyra stora projekt från det senaste decenniet samsas om ett luftigt utrymme - Medelmedborgaren, Den goda människan, Hobbyns underbara värld och Misslyckandets encyklopedi.

Själv är jag svagast för det sistnämnda. Alla verk i projektet har en mild humor som lyckas klara sig utan ironins tasksparkar, och väcker identifikationen med den blödande bitterheten, med kreativitets- och prestationskrav, och med varje människas insikt om sin egen medelmåttighet.

Slutpunkt. Samlade oavslutade verk I-IV står som svarta blommor på sina podier, skulpturala omarbetningar av kraftigt uppförstorade punkter som inte innebar ett slut. Vad nu ett slut är - en fulländning eller en tomhet?

Slutet, den samlade summan, resultatet. Måns Wrange arbetar som en forskare men är fri att ta vidare grepp. Det största och nyaste verket på utställningen är Medelmedborgaren. Med hjälp av statistik från SCB uppenbaras en ensamstående kvinna som bor i två rum och kök i tätort, 40 år, utan barn, gymnasieutbildad. Denna medelmedborgare har också spårats, blivit staty i Simrishamn och intervjuats om sina politiska åsikter och sina idéer om förändring. Idéer som sedan lobbyats in i flera sammanhang.

Hela projektet bär en intressant korsning av representationstänkandet i sin mest konsekvent utdragna form och demokratins nuvarande utseende där lobbying och påtryckningar utanför de gängse politiska rummen blivit gängse vapen. Vapen som borde kunna användas av egentligen vem som helst.

En medelmedborgares åsikter skulle kanske kunna utgöra ett rättvist snitt av allas. Samtidigt är tanken förstås omöjlig - att ett samhälles mångfald skulle kunna koncentreras till en person (vad händer med minoriteter?), medelmedborgaren Marianne. Att i någon mån förändra världen är i alla fall inte omöjligt, vilket visar sig. Både i en dagstidningsledare, en reklamkampanj och i en tv-serie har Mariannes åsikter nått opinionen. Det exempel som finns med på utställningen, en replik i tv-serien Skärgårdsdoktorn skildras i hela sin utdragna process: från medelmedborgarens tanke till Samuel Frölers replik och vidare till en publikundersökning där några människor faktiskt hade diskuterat avsnittet på sin arbetsplats.

Konstverks stora fördel gentemot annan politisk förändring är att de inte behöver vara "sanna". Om Marianne finns eller inte finns hör inte hit.

Någonting pågår i ett offentligt rum och detta något är att bevisa konstens möjligheter. Rättvisan, solidariteten och folkhemmets alla kompromisser arbetade Måns Wrange med redan i projektet Den goda människan. Här återfinns både det monetära systemet INDI, ett individuellt betalsystem grundat i arbetad tid, och det fina monumentet över Folkhemsutopin, ett i evighet och fullständig jämlikhet pågående kafferep. Precis som mellan dessa två verk pendlar Wrange oavbrutet mellan individen i kollektivet och kollektivet i individen. Hans konst är social, ofta både i sin tillkomst och i sitt uttryck, sin förmedling.

Vi är ingenting utan de andra. Vi är heller ingenting om vi inte, som på Lunds konsthall, får dra oss tillbaka och i enslighet beskåda konstverk genom små hål i en vägg. För att momentet efter befinna oss i ett stort, gemensamt och offentligt rum. Lika lite som bitterhet tycks vara en väg till förändring, lika mycket är det misslyckandena som krävs. Som provocerar oss själva och andra.

fakta/konst

Ulrika Stahre