ÅSIKT

Dagens Ivar Lo - är filmare!

1 av 4
Fares Fares och Torkel Pettersson i Jalla! Jalla!
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

GUNDER ANDERSSON om den nya svenska filmen

Ifjol, när jag såg den underbara engelska filmen East is East, efterlyste jag något liknande från Sverige. Även hos oss finns ju samma sorts kulturkrockar. Man är sällan så nytänkande som man tror. Sedan dess har vi fått filmer som Jalla! Jalla!, Vingar av glas, Före stormen, tv-serien Det nya landet (som senare klipptes om till biofilm) och Bastarder i paradiset.

Det talas om '"en ny svensk filmvåg", om "Moodysson-effekten", om "bort från Bergman-eran" och liknande. Det finns framför allt en likhet som är slående: när arbetarförfattarna invaderade den svenska litterära scenen på 30-talet.

De införde nya teman i svensk litteratur, nya miljöer, nya spänningar och konflikter. Det fanns de som tidigare försökt, som kommit utifrån och nosat på dessa sociala erfarenheter. Martin Koch var den som lyckades bäst. Men den konkreta upplevelsen måste gestaltas av dem som varit med, som hade den under huden.

Det är just detta som ger filmer som de två rätt likartade Vingar av glas (regi Reza Bagher) och Jalla! Jalla! (regi Josef Fares), vidare den innehållsligt mer intrikata Före stormen (regi Reza Parsa) och den mer politiskt korrekta Bastarder i paradiset (regi Luis R Vega) deras påtagliga autenticitet. Här rör det sig om regissörer som vet vad de talar om, som har en erfarenhet att förmedla.

Nu utelämnar jag medvetet Det nya landet, eftersom den egentligen är en tv-serie. Biolanseringen får mera ses som en taktisk uppföljning. Olikheter mellan de andra fyra finns givetvis. Mest avvikande är Bastarder i paradiset, vara dramatiska kulmen inspirerats av skottdramat utanför en kändiskrog häromåret. Man får följa ett antal ungdomar, med svensk eller invandrarbakgrund, från uppväxt i Rinkeby via småkriminalitet till dramats blodiga kulmen. En av flickorna i gänget blir polis men står inte ut med den mekaniska uppdelningen mellan ond-god, och slutar som lekisfröken i sin barndoms gamla sandlåda.

Den chilenskfödde Luis R Vega gjorde sin första svenska långfilm på 80-talet. Hans senaste film skäms av att vara didaktisk på ett lite tråkigt vis, en 50-talistisk "ungdom-på-glid-rulle" i 90-talsmiljö. Det finns t o m en skäggig Skå-Gustav-figur som lägger ut texten om det sociala arvet. Det var onödigt. Rotlösheten, invandrarföräldrarnas och nästa generations, gestaltas tydligt nog ändå.

Både Jalla! Jalla! och Vingar av glas är en sorts Romeo och Julia i förorten. Det bärande temat är den unga flickan som enligt traditionen ska giftas bort efter en central förhandling mellan två släkters överhuvuden, och att umgänge med svenska killar är en vanära för släkten. Det finns andra sidoteman, t ex brodern eller kusinen som slagit sig fram och blivit affärsman, videouthyrare och liknande och som utifrån den positionen vill fixa allt för alla andra. Släktrelationer spelar central roll, precis som inom den gamla adeln eller bondesamhället.

Det är teman som hela tiden funnits, fast annorlunda, i arbetarlitteraturen. Alltså hur man slår sig fram ur ett underläge, vinner respekt och självrespekt. Klassvandringens olika traumata. Den stora skillnaden ligger i kvinnans ställning. Här finns traditionens förtryckande struktur så mycket naknare och kräver våldsammare motstånd. Verkligheten har som bekant uppvisat blodiga exempel.

Före stormen är en dubbelsidig historia om förtryck och moraliska krav. En mobbad pojke tar blodig hämnd på sin vedersakare, samtidigt som en taxichaufför från gamla Jugoslavien hinns ifatt av sin tidigare historia. Med hot om vedergällning mot familjen ska han mörda en industriledare som exporterar lastbilar som används som avskjutningsramper. Det är en film som på ett förtätat vis gestaltar svåra moraliska frågor och som tyvärr försvann alltför fort från biograferna.

Det finns en filmisk energi och ett tematiskt nytänkande i dessa nya filmer som lovar gott för framtiden. De har i några fall nått en stor publik. Kvalitetsfilm behöver alltså inte vara smal. Det krävs bara att den berör och känns angelägen.

Gunder Andersson