ÅSIKT

Skammen lever kvar

Koncentrationslägret i Belsen. Hur ett folk hanterar det minnet och den skulden undersöker Gitta Sereny i sin nya bok.
Koncentrationslägret i Belsen. Hur ett folk hanterar det minnet och den skulden undersöker Gitta Sereny i sin nya bok.Foto: AP
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

ANITA GOLDMAN läser Gitta Serenys analys av hennes egen - och det tyska folkets - skuld

Gitta Sereny
Gitta Sereny

"Ett folk kan inte separera sig från sin egen historia. Man kan inte säga ja till att Beethoven är en del av en, men inte Hitler", skriver Gitta Sereny i sin nya bok The German Trauma. Experiences and reflections 1938-2000 (Allen Lane). Sereny - som kanske mer än någon annan modern skriftställare har ägnat sig åt ondskans natur och onatur under det gångna seklet - har här samlat sina texter och reflexioner om den nation som kommit att bli synonym med det absolut onda. Vad var det som fick tyskarna att lyda order, vad föregick i förövarnas inre, hur har tyskarna bearbetat eller förträngt sitt ansvar och finns det egentligen något vi kan lära av alla fasans vittnesmål?

På de nära fyrahundra tättskrivna sidorna får läsaren igen stifta bekantskap med de förövare som Sereny tidigare ägnat egna monografier. Då dessa blivit omskrivna på denna sida vid böckernas utkomst på svenska - Albert Speer och sanningen, 1997 och Vid avgrunden: från barmhärtighetsmord till folkförintelse (om Frank Stangl), 2000 - skall jag fokusera på det som för mig var nytt eller obekant. I en mycket personlig introduktion får vi möta Sereny som ung societetsflicka i

Wien. Hon studerade vid den legendariska Max Reinhardts dramaskola vid

Anschluss 1938 och tillbringade en stor del av ungdomsåren i Paris, där hon rörde sig bland en intellektuell, välbärgad elit. Här skildras hur en politiskt aningslös ung Sereny vid elva års ålder av en tillfällighet närvarade vid det ökända Nuremburg-rallyt 1934. Ärligt skriver Sereny hur hon hänförs av "de marscherandes symmetri, många av dem barn likt mig själv, av de glädjestrålande ansiktena runt omkring mig, av rytmen och ljuden""

Skammen över att hon lät sig entusiasmeras av Hitler lever kvar i henne, men är också en drivkraft i hennes livsprojekt: att tränga in i och analysera de totalitära rörelsernas makt över människornas sinnen. Kanske ligger henne denna personliga erfarenhet i fatet när hon intervjuar Nuremburg-rallyts legendariska skildrare. Trots att Sereny träffat långt värre förövare än den världsberömda filmaren Leni Riefensthal - av Sereny utsedd till seklets största dokumentärfilmare - är det endast i detta möte som en personlig animositet och avsmak lyser igenom.
Hon ser auktoritetstron och den ideologiska indoktrineringen från 1933 som de två huvud-

ingredienserna i den "okritiska lydnaden i nazistaten".

En annan erfarenhet som djupt påverkat Sereny är när hon efter kriget arbetade i de tyska flyktinglägren (displaced persons camps). Här skildrar Sereny en märkligt okänd, men inte desto mer hårresande "detalj" av nazisternas krigsförbrytelse och en som hon blev direkt involverad i. Det gällde stölden av kanske en kvarts miljon östeuropeiska barn. Dessa kidnappades av "bruna systrar" från sina hem i det ockuperade Östeuropa (till föräldrarna sades att barnen skulle läkarundersökas), sattes i speciella Lebensborn-institutioner, där de observerades av nazisterna ("rasexperter" mätte och vägde, kontrollerade hälsa, ögonfärg, hudkvalité och så vidare). De barn som bedömdes ha "goda raskvalitéer" exporterades helt sonika till Tyskland, där de fick genomgå ytterligare "germanisering" (politisk indoktrinering, tyskundervisning etcetera) för att sedan placeras i "goda" tyska hem.

Serenys och hennes kollegors fruktansvärda uppgift efter kriget blev att spåra upp dessa bortrövade barn och återbörda dem till deras biologiska föräldrar. I "rättvisans" namn måste man alltså åter traumatisera dessa barn, som redan en gång i livet utsatts för det oerhörda i att i ett slag berövas sin familj, sina omgivningar, sitt språk och sin kultur. Att barnen skulle återbördas till ett av stalinisterna ockuperat Östeuropa gjorde inte den ytterst känsliga hanteringen av dessa öden lättare.

Sereny skildrar öppet och hjärtskärande ett besök i en sådan tysk familj där två mycket älskade adopterade syskon identifieras och hur hon sedan i FN-lägret tvingas konfronteras med dessa barn: den ena har svarat med regression och uppträder som en hjälplös baby, den andra attackerar Sereny med fysiskt våld. Var det "rätt" att åter rota upp och traumatisera dessa barn, frågar sig Sereny och har förstås inget absolut svar. De nazistiska krigsförbrytelserna var av en sådan exempellös art, så bortom mänsklig erfarenhet och begreppsapparat att traditionella kategorier om rätt-orätt inte räcker till när de skall åtgärdas eller dömas. Därför hävdar Sereny i den centrala frågan om bestraffningen av naziförbrytarna att "det finns inget straff i lagen proportionellt till dessa brott".

När allt kommer omkring så förringar vilket straff som helst brottet. Vad som är viktigt - nej, absolut nödvändigt - är att dessa handlingar äntligen accepteras av alla människor i Tyskland för vad de är: individuella mäns brott mot individuella människor. Det generella erkännandet av dessa mäns ansvar för sina individuella handlingar borde kunna leda till ett oumbärligt

accepterande i Tyskland - och kanske även på andra ställen - att varje människa kan och måste ta ansvaret för sig själv och sina handlingar.

Soldater måste, understryker Sereny, upplysas om att de, under militär lag, har rätt att vägra att utföra omoraliska order. Alla har rätt att säga nej.

Men trots att Sereny ger exempel på enskilda som vägrat lyda order, är det ändå en svart bild hon ger av den enskildas kapacitet att inse och ångra sina handlingar. Så argumenterar hon till exempel mot påståendet att gamla män (krigsförbrytare) bör lämnas i fred, eftersom de har fått straff nog genom de samvetskval de lidit hela livet och att bestraffningen därför bör lämnas till Gud:

"Jag har talat med många män som varit inblandade i sådana brott. Alla bekräftar rätt villigt att de tog plats och kan även privat, fast inte för publicering, erkänna sin del i vad som inträffade och hur med en nästan tvångsmässig precision. Men, och detta är den springande punkten, mycket få av dem känner verklig ånger. Med läpparna bekänner de ånger och har levt respektabla och nyttiga liv sedan dess. De har gått till kyrkan och har skapat respektabla familjer från vilka de nogsamt döljer sitt förflutna. Men inom dem - och jag har nästan aldrig sett motsatsen - lever deras fördomar kvar."

Det är intressant att Sereny här nämner "fördomar", för i en mer allmänt hållen diskussion om vad som fick så överväldigande många tyskar att lyda kriminella order, lyser en analys av fördomar, rasism och antisemitism med sin frånvaro. I stället talar Sereny - och här tar hon de största riskerna i sin bok - om "den tyska nationalkaraktären". Hon ser auktoritetstron och den ideologiska indoktrineringen från 1933 som de två huvudingredienserna i den "okritiska lydnaden i nazistaten" och hon fortsätter: "Tyskarna har i det förflutna helt saknat det inneboende medborgarmedvetande som i sin tur ger upphov till det civilkurage som är naturligt för folk i äldre demokratiska stater. Genom denna samma brist är det fria

accepterandet av medansvar för deras egna historia helt enkelt bortom deras kapacitet."

Detta är hårda ord, skrivna 1967, då Sereny undersökte hur den yngre generationen såg på föräldragenerationen. Eftersom tyskarna aldrig öppet har bearbetat det förflutna och erkänt sin skuld, lever de ständigt med det förflutna som ett öppet sår och just detta har i sin tur radikalt förändrat den tyska "nationalkaraktären".

Det hade varit intressant om Sereny i ett avslutande kapitel hade diskuterat de dramatiska förändringarna i dagens Tyskland; återföreningen, främlingsfientligheten och nynazismen. Som det nu är gör bokens underrubrik "erfarenheter och reflektioner 1938-2000" inte riktigt rättvisa för innehållet. Sereny når inte riktigt fram till det nya seklet.

Däremot är det svårt att ha invändningar mot att Sereny - när hon skall komma med recept på vad som bör göras för att förhindra historiens upprepande - blir lika tafatt som alla oss andra. "Ögonblicket har kommit när vi helt enkelt måste finna sätt att nära och skydda det potentiellt goda i människan och utplåna det onda." Men hur skall detta göras? Sereny föreslår en internationell tribunal i FN:s regi och när ett visst hopp om att den elektroniska tidsålderns genomskinlighet skall omöjliggöra de värsta övergreppen.

Att analysera det onda är och förblir lättare än att beskriva det goda.

Intervju med Sereney

Läs också Ingalill Mosanders intervju med Gitta Sereny på

Anita Goldman