ÅSIKT

Strejken vi väntat på

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

NAOMI KLEIN om hur fabriks- arbetare och studenter slåss tillsammans mot sportjätten Nike

Marion Traub-Werner befann sig i Toronto för att besöka sin familj när telefonsamtalet kom: 800 textilarbetare hade lagt ner arbetet vid en fabrik i Mexiko. Hon satte sig på nästa plan till Mexico City och träffade arbetarna bara några timmar senare.

För Marion Traub-Werner var detta inte en strejk vilken som helst. "Det var den strejk vi hade väntat på", säger hon. På den fabriken producerades tröjor med tryckta emblem från universiteten i Michigan, Oregon, Arizona, Indiana och North Carolina. Fabrikens största kund är Nike, som har kontrakt på sportutrustning med dessa skolor och många andra.

Under de senaste fem åren har Marion Traub-Werner varit en av de främsta organisatörerna bakom den växande studentrörelsen i Nordamerika mot svältlönearbete. Hon medverkade till bildandet av organisationen United Students Against Sweatshops (Förenade studenter mot svältlönefabriker), som nu är verksam vid mer än 175 universitet. Studenterna har hamnat i bitter konflikt med de företag som producerar kläder till deras skolor, och sina mest uppmärksammade sammandrabbningar har de haft med sportvarujätten Nike.

Det som nu står på spel är frågan vem som ska anförtros regleringen och övervakningen av hur produktionen sker för de amerikanska universitetens marknad för kläder, värd 2,5 miljarder dollar. Nike har hela tiden hävdat att företaget kan lösa problemet på egen hand: Nike har en detaljerad uppförandekod och är medlem av Fair Labor Association (Organisationen för rättvisa arbetsvillkor), som inrättades av förre amerikanske presidenten Bill Clinton. Företaget anlitar också utomstående övervakningsfirmor för att säkerställa att de 700 fabriker som producerar Nikes varor följer reglerna.

Studenterna har förkastat detta tillvägagångssätt, och menar att företag inte kan förväntas övervaka sig själva. De har i stället utövat påtryckningar för att få sina skolor att ansluta sig till Workers Rights Consortium (Sammanslutningen för arbetarnas rättigheter), en grupp som förespråkar verkligt oberoende övervakning, fri från företagens kontroll.

För utomstående har detta framstått som en svårbegriplig kamp mellan konkurrerande förkortningar: FLA versus WRC. Men vid textilfabriken Kuk-Dong i Atlixco i Mexiko har denna dispyt just fått ett mänskligt ansikte. Kuk-Dong var en av Nikes testfabriker, som vid flera tillfällen besökts av övervakare som anlitats av Nike. Studenterna har offentliggjort en avslöjande videofilmad intervju med en av Kuk-Dongs anställda, med bilder som enligt dem visar att fabriken bryter mot Nikes uppförandekod.

På videoinspelningen berättar en ung mexikansk kvinna om svältlöner, hunger, om att bli sjuk på jobbet och ändå tvingas arbeta. När hon tillfrågas om sin ålder svara hon: "Femton" (videon finns tillgänglig på www.behindthelabel.org).

Enligt Nikes uppförandekod ska företaget inte anställa textilarbetare som är under sexton. Nike hävdar att den unga kvinnan kan ha använt förfalskade dokument för att få jobbet. Dokumentförfalskning är i själva verket vanligt förekommande i Mexiko, men minderåriga arbetare hävdar ofta att de uppmanats att ljuga av de lokala företagens egna rekryterare.

Det finns andra inslag i fallet Kuk-Dong som sår tvivel rörande Nikes övervakningsmetoder. Nike påstår att de arbetare som producerar företagets varor åtnjuter föreningsfrihet, och när jag talade med Vada Manager, Nikes ansvarige för globala frågor, framhöll han: "Vi har ingenting emot fackföreningar."

Men arbetarna säger att när de bestämde sig för att kasta ut företagets officiella fackförening, som inte hävdade arbetarnas intressen, blev fem av deras mest frispråkiga representanter avskedade. (Så kallade "företagsfackföreningar", som är lojala mot företagsledningen, är mycket vanliga i Mexiko, där oberoende fackföreningar betraktas som hinder för utländska investeringar.)

Häromveckan gick arbetarna i strejk för att protestera mot att deras företrädare avskedades: 800 personer lämnade arbetet vid sina symaskiner och ockuperade fabriken. Josephina Hernandez, en av de avskedade fackliga aktivisterna, säger: "Vi begär att den korrupta fackföreningen upplöses och att en oberoende fackförening bildas av arbetarna själva."

Resultatet blev ännu en gång katastrofalt. Några dagar senare stormade kravallpoliser, under ledning av företagsfackets ledare, in i fabriken och satte stopp för protesterna. Arbetare misshandlades, femton av dem så svårt att de hamnade på sjukhus. Attacken var så brutal att omkring 200 arbetare beslutat att inte återvända till fabriken trots att strejken är över, av rädsla för företagsledningens repressalier.

Föreningsfrihet, som är en rättighet enligt mexikansk lagstiftning och Nikes egen uppförandekod, är uppenbarligen inte någon realitet vid Kuk-Dong-fabriken.

Vada Manager säger att den senaste beställning (fleecetröjor) som Nike lade ut på Kuk-Dong var färdig i december. Han uppger att Nike kommer att bestämma sig för om det blir aktuellt med fler beställningar på grundval av den rekommendation som ges av företagets "medlare på plats".

Fabriksarbetarna och studenterna, som agerar gemensamt i Mexiko, vill något helt annat. De vill inte att Nike ska lämna den komprometterade fabriken för att rädda sitt ansikte, utan stanna och bevisa att företagets uppförandekod innebär något mer än bara tjusiga ord. "Vi vill att Nike ska utöva påtryckningar på Kuk-Dong för att få till stånd direkta förhandlingar med arbetarna", säger Marion Traub-Werner. "Det är en långsiktig strategi, men vi tror att den ger mer bestående resultat."

Naomi Klein