ÅSIKT

Fram med saxen

Marziyeh Meshkini, 32-årig iranska, har gjort filmen "The Day I Became a Woman".
Marziyeh Meshkini, 32-årig iranska, har gjort filmen "The Day I Became a Woman".
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Gunder Andersson ser iransk film som tacklar tidigare tabun

Iran har varit

framgångsrikt på världens filmfestivaler de senaste åren, säkert till en del beroende på att statens grepp över filmmediet lättat. Det är i dag möjligt att tackla ämnen som var tabu för några år sedan.

Åtta nya iranska långfilmer, en intervjufilm och nio korta dokumentärer visas på årets filmfestival i Göteborg. En för mig ny bekantskap är den blott 20-åriga Samira Makhmalbaf, vars vackra och suggestiva Blackboards delade jurypriset med Roy Anderssons Sånger från andra våningen vid årets Cannesfestival. Det är en på en gång konkret och symbolladdad berättelse om ett antal lärare som efter ett bombanfall bär med sig ett antal svarta tavlor över de oländiga bergen i iranska Kurdistan. Förhoppningsvis hittar den en svensk distributör.

Det är nu inte Samira Makhmalbafs första film. Regidebuten skedde när hon var arton, med den prisbelönta The Apple. Hon har att brås på: fadern Mohsen Makhmalbaf är världsberömd filmregissör, och ytterligare fem regissörer ingår i släkten. Hennes 18-årige bror Maysam finns med på festivalen med en livfull dokumentär om den strapatsrika inspelningen av Blackboards. Även mostern Marziyeh Meshkini finns representerad, med triptyken The Day I Became a Woman.

Den senare gestaltar

ett tema som dominerar i festivalens iranska satsning: den iranska kvinnans utsatta situation. Hos Meshkini möter vi kvinnor i tre generationer, t ex flickan som på sin nioårsdag förklaras som kvinna och därmed förbjuds att leka ute och den unga kvinnan som anses skämma ut släkten genom att delta i en cykeltävling. Hon jagas av sina bröder och hotas av evig utstötning ur familjen.

Ett ännu värre straff hotar den kvinnliga läkarstudent från en bondby som vägrar godta det traditionen bjuder: att gifta sig med sin kusin. I Khosrow Sinais Bride of Fire är temat det omskrivna hedersmordet. Skam och vanära ska drabba alla parter om inte löftet uppfylls. Här är det mycket (alltför mycket!) prat om heder, ära etc.

Just längden

är ibland ett problem i dessa filmer. Man känner sig ihjälpratad ibland, som i Rafi Pitts Sanam, berättelsen om en ung gosse som ser sin far mördas och vägrar acceptera omgivningens dom att pappan var en hästtjuv och en skojare. Och ibland vill man fram med saxen, som i Jafar Panahis storstadsdrama The Circle, som fick guldlejonet i Venedig i fjol. Den visar kvinnan som skyddslös och utlämnad och utbytbar, och är intelligent turnerad. Men inför tre minuter långa tagningar genom ett bussfönster blir man lite otålig.

Mer om filmfestivalen i Göteborg

Gunder Andersson