ÅSIKT

Dubbelspelet kring Saddam

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Maj Wechselmann om västs generösa försäljning av vapen och kemikalier till Irak

Saddam Hussein, 1994
Foto: AP
Saddam Hussein, 1994

Det verkar vara

en tillfällighet att pappas pojke, George W Bush junior, inte fick träffa Saddam hemma hos sin far, president George Bush – så som han fick träffa en annan diktator – Mobuto.

De som bryr sig mindre om det lidande FN:s sanktioner medför för den irakiska civilbefolkningen har alltid en slående argumentation till hands: Eländet är den grymma diktatorn Saddam Husseins ansvar, han spelar med sitt folks liv.

Man glömmer i sammanhanget att påpeka att de västliga stormakterna visste allt om Saddams grymhet och ändå försåg honom med giftgas, atomvapen och de mest moderna konventionella vapen under hela 80-talet.

USA, Storbritannien och England gick så långt att de gav Saddam hel- och halvstatliga krediter för 113 miljarder dollar så att han kunde genomföra vapenköpen. George Bush, dåvarande USA-president, lyfte själv på luren för att Saddam skulle få krediter av USA:s lantbruksdepartement för kemikalier som kunde användas för ”dual purposes”, det vill säga civila såväl som militära syften (avslöjades av Washington Post och Los Angeles Times april 1992 under namnet Iraq-gate).

Det var väl känt att Saddam avrättade stora delar av den politiska oppositionen redan på slutet av 70-talet. Detta avskräckte inte det amerikanska företag som försåg honom med hans första giftgasfabrik l979: Pfaulder Corporation of Rochester, New York gjorde ritningarna till fab-riken. Maskinerna levererades av engelska Babcok & Wilson, italienska Montedisson och tyska Ferrostahl.

Redan 1982

visades de upp i Europa, de iranska soldater som skadats av irakisk giftgas under Iran-Irakkriget.

Precis efter att de stackars iranska soldaterna åkt hem började Saddam (1983) köpa upp mycket stora mängder kemikalier i Västtyskland, Holland, Belgien och USA. Tillverkarna visste mycket väl vad de sålde. Det var mycket specifika kemikalier (cyanid för cyangas, fosfor oxyklorid för nervgas dimetylamin, thiodiglykol och fosfortriklorid för senapsgas).

1983 ökade också Saddams vapenköp i Europa och USA. 1983 skrev president Mitterrand på ett avtal med Irak om köp av Mirages efterföljare, det då mest moderna stridsplanet, Superetendard. Affären ansågs så pinsam att den hölls hemlig. Irakiska piloter tränades i hemlighet på franska flygbasen Cuers.

Planen flögs från Korsika och mellanlandade på franska hangarskeppet Clemenceau i Medelhavet, där alla franska identifikationsmärken togs bort och flygplanen målades i irakiska flygvapnets färger. Etendardflygplanen med frans-ka exocetmissiler blev en avgörande faktor i Iran-Irakkriget.

departement till Irak på totalt

4 miljarder dollar.

Från mitten av 80-talet pågick Saddams ”arabiseringskampanj” mot kurderna i norra Irak. Kurder började fördrivas från 4 800 byar i norr. Befolkningen i ett antal av dessa byar dödades med cyanid- och senapsgas. 1988 fanns det 100 000 irak-kurdiska flyktingar i södra Turkiet, 20 000 hade flytt till Iran. Amerikanska ambassadstaben i Ankara fotograferade kurdiska flyktingar vars hud och andningsorgan förstörts av kemgas. CIA sammanställde en rapport om den irakiska användningen av kemgas mot irakiska kurder till det amerikanska inrikesdepartementet. I september 1988 skickade senatens utrikeskommitté två av dess medlemmar, Peter Galbraith och Christopher van Hollen till Turkiet för att skriva en rapport om Saddams ”slutgiltiga lösning” för kurderna. De två senatorerna intervjuade kurdiska flyktingar.

De fann ”överväldigande bevis på omfattande bruk av kemiska vapen mot civila”.

De skrev också i sin rapport: ”Den undfallande hållning som utvisats internationellt mot Iraks bruk av kemiska vapen under kriget mot Iran har utan tvivel varit det mest betydande skälet till att Irak fortsatt använda dem mot kurderna.”

Kort därefter (1988) beslutades enhälligt om en ny amerikansk lag mot folkmord. Om denna nya lag sade dåvarande ordförande i senatens utrikeskommitté, Clairborne Pell: ”Medan människor gasas ihjäl i Irak, ser världen på utan att reagera. För 50 år sedan, när Hitler började sin kampanj som resulterade i utrotningen av judarna, såg världen på utan att reagera.

Vi får inte än en gång förhålla oss passiva till folkmord!”

Men president George

Bush ansåg att det var en usel idé att genomföra sanktioner mot Irak. En lag om sanktioner fick majoritet i representanthuset men föll i kongressen, där arbetet just präglades av en hektisk valkampanj. George Bush hade på den här tiden mycket goda och personliga förbindelser med Irak. Som vicepresident hade han i hemlighet träffat Iraks FN-ambassadör Niza Hamdoon och gjort upp med honom om stora amerikanska vapenkrediter till Irak. Från 1988 utverkade Bush (enligt Los Angeles Times, Washington Post) krediter från USA:s lantbruksdepartement till Irak på totalt 4 miljarder dollar. Så sent som nio månader före ockupationen av Kuwait tog han ett personligt initiativ för att utverka ännu en miljard dollar till Saddam.

Komponenter till en irakisk atomvapenanläggning fortsatte att skeppas i väg från det engelska företaget Matrix Churchill så sent som en månad efter Iraks ockupation av Kuwait.

Fyra dagar före Iraks invasion i Kuwait, då CIA länge rapporterat om irakiska truppförflyttningar mot gränsen till Kuwait, sade amerikanska ambassadören i Bagdad, April Glaspie, i ett personligt samtal med Saddam Hussein att USA inte hade för avsikt att lägga sig i interna konflikter i Mellanöstern.

Var Saddam så

dum att han gick i fällan? Så ohyggligt dum att han trodde att han av vänskapliga skäl skulle få lov att sitta på den irakiska såväl som den kuwaitiska oljan?

Vad var egentligen avsikten med de allierades Operation desert storm? Att för alltid undanröja Iraks möjligheter att använda den giftgas vars komponenter man själv försett honom med? Eller att bomba Mellanösterns största militärmakt tillbaka till stenåldern genom att förstöra dess civila infrastruktur? Och därmed säkra det västliga inflytandet över oljan?

Om Saddam spelar med sin befolknings liv, vad finns det då för skäl för FN, vars roll först och främst är humanitär, att spela på samma sätt?

Källor:

? The Unholy Babylon/Adel Darwish, Gregory Alexander

? Cruelty and Silence/Kanan Makyia

? Los Angeles Times 1992–2–23

? Washington Post 1992–4–18