Aftonbladet
Dagens namn: Bartolomeus
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

En salig entonighet

Johan Widerberg har en huvudroll i   Johan Widerberg har en huvudroll i "Dorian Grays porträtt". Foto: ANDERS MATTSSON

    Det är ett stort maskineri som regissören Johanna Garpe tar till då hon gör teater av Oscar Wildes Dorian Grays porträtt i Malmö. Hon har möblerat om bland läktarna så att publiken befrias från stirrandet mot en punkt. Men samtidigt är Maja Ravns scenografi ett bygge som knappast bjuder blickarna att vandra. Omgiven av vatten skjuter den långsmala spelplatsen ut och på denna åker den konstbetonade rekvisitan fram på band medan rollerna poserar och artikulerar sig utan att det blir något egentligt ensemblespel av.

Garpe kommer från operan och det är inte utan att det märks. Hennes bearbetning av Wildes roman är nämligen frikostig både med omtagningar och med att dröja vid de stora gesterna. Ofta känner man att det just är musik som saknas, till exempel då en liten båt länge förs fram över det blombeströdda mörka vattnet. I föreställningen ljuder dock ingen skön musik utan pianodrillande C-dursvariationer över ett och samma Mozart-tema.

Dorian Gray, den unge och sköne gossen som bedårar alla men som bara kommer att älska sig själv, eller rättare, bilden av sig själv, som evigt ung. Johan Widerberg i rollen är ljusare än ett oskrivet ark papper men han kämpar med en besvärande entonighet, såväl i gestaltning som i diktion.

 

Med hans höga och tydliga röst är det ingen fara att man inte uppfattar replikerna, faran ligger snarare i att man slutar lyssna när varje replik sägs på samma sätt. Likt en från början själlös docka gör denne Dorian Gray entré och saligt leende blir han blomsterprytt objekt för konst eller allas kvillrande lilla sångfågel.

 

Lyckligt offer för sin egen tomhet men också för sin förfarne vän Henrys påverkan. Med hans estetiska dandyperspektiv förvandlas den unga Sybils ( Johanna Sällström) död till en underbar upplevelse och Dorian blir i första akten Henrys egen lilla läraktiga Monster-Pygmalion. Rikard Wolff kan konsten att bära upp den glittrigaste kostym och hans lätt deklamatoriska tonfall ingår här lyckosam förening med Wildes syrliga aforismer och beska sidokommentarer. Efter paus, då alla utom Dorian Gray åldrats så det syns, blir allt mer utdraget.

Överraskande nog, med tanke på alla insatser, lider föreställningen på Hipp av en förlamande händelselöshet. Det är på tok för långt och för lite tilltro till publikens förmåga att dra egna slutsatser.

Barbro Westling
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet