ÅSIKT

Den moderna fascismen

JOHN PILGER om Blair, Clinton och demokrati som töms på innehåll

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Efter att ha

utsatt civilbefolkningar på flera kontinenter för bombningar och sanktioner, och fördubblat den amerikanska fängelsepopulationen samtidigt som han ökade antalet avrättningar av företrädesvis svarta fångar genom att begränsa rätten till federala överklaganden, avslutade USA:s förre president Bill Clinton sin presidentgärning med att benåda en samling brottsmisstänkta och svindlare, däribland en dömd bedragare från Wall Street som ska skänka 135 miljoner dollar till Clintons presidentbibliotek. Det blev ett smidigt överlämnande av makten till president Bushs administration.

I Storbritannien skrev liberalerna vid Tony Blairs hov servila avskedstal till Clinton, som de älskade. De avskyr Bush, och hånar honom. Han är en apa. Att framställa det som om det fanns någon skillnad mellan de två presidenterna är lika viktigt som de inrikespolitiska reportrarnas betungande uppgift att försöka pressa in ett frimärke mellan Blair och oppositionsledaren William Hague, och därmed påstå att det föreligger ett demokratiskt val när det inte gör det.

Följaktligen

gjordes det till en stor politisk nyhet att Nordirlandsministern Peter Mandelson tvingades avgå. Han påstås ha ljugit om att han hjälpt till att skaffa ett brittiskt pass åt en rik indisk affärsman. I verkligheten var hans avskedande ett utmärkt tillfälle för regeringen att låtsas att den inte accepterar lögner. Den verkliga politiska nyheten inträffade en vecka tidigare. Det var när Blair skickade två av sina närmasta medarbetare till Washington, däribland Jonathan Powell, Blairs stabschef och en ledande medlem av det frimurarliknande British American Project. ”Premiärministern ligger på intensivt för att bli den första europeiska regeringschefen som reser till Washington för samtal med den nye amerikanske presidenten”, rapporterade The Guardian. ”Blair vill visa både den inhemska och den internationella opinionen att han kan ha ett lika nära samarbete med republikanen George Bush som han hade med demokraten Clinton.”

Förklaringen till att allt fler människor har slutat rösta i Storbritannien är densamma som i USA. Det finns ingen som för deras talan. Båda partierna företräder storföretagen och den USA-ledda ekonomiska maktens fortsatta dominans. Resten är Monica Lewinsky, Peter Mandelson och andra lögner.

En lögn som just nu sprids av försvarsministern Geoffrey Hoon är att regeringen ännu inte skulle ha beslutat sig för att stödja Washingtons ”missilförsvarssystem”, fortsättningen på stjärnornas krig-galenskapen, i vilket Fylingdalesbasen i norra York-shire ingår som en avgörande komponent. ”Det är för tidigt”, säger Hoon samtidigt som det inte råder något som helst tvivel om att regeringen har klargjort för amerikanerna, men inte för det brittiska folket, att de kan lita på sin ”närmaste allierade”, som alltid.

Detta är ett

projekt som stöds av det brittiska utrikesdepartementet, inte därför att de tycker om det, utan därför att servilitet gentemot USA är en gudomlig lag och därför att de tror att det förstärker en brittisk ”strategi” som går ut på att föra fram ”Storbritannien som en brobyggare mellan Europa och USA”. Utrikesdepartementets inflytande över den brittiska regeringens politik är oförändrat sedan kalla kriget. En av departementets ministrar, Peter Hain, degraderades till biträdande energiminister häromveckan, inte därför att han hade avvikande åsikter om den politik som förs utan därför att hans självförhärligande offentliga svammel till försvar för barnamord och förolämpande av afrikanska regeringar höll på att bli en belastning.

Liksom de flesta andra proamerikans-ka ståndpunkter går stödet till det nya stjärnornas krig stick i stäv med Storbritanniens verkliga intressen, som ligger i en fredlig och trygg värld, inte en som styrs av ekonomisk erövring och våld. En förelöpare till Bushs krigsplaner var det lagstiftningsförslag som skickades till kongressen av Clinton och som krävde de högsta militärutgifterna sedan Reagans dagar.

Farorna kan inte överskattas. Det amerikanska missilprogrammet kommer att utlösa en ny kärnvapenkapprustning. Det kommer att störa och förvränga de politiska prioriteringarna i stora delar av världen. För Washington kommer det att fungera som ett sätt att begränsa Kinas växande ekonomiska makt genom att det tvingar kineserna att kapprusta och, precis som ryssarna före dem, spendera sig till underkastelse.

Pentagons fixa idé är att skaffa sig kontroll över rymden. Satellitteknologi användes i stor omfattning både i Gulfkriget och i samband med Natos attack på Jugoslavien, vilket garanterade att luftrummet förblev relativt öppet. Det påstådda motivet, att det föreligger ett hot från ”skurkstater” som Libyen och Nordkorea, är naturligtvis struntprat.

Vi lever i

en surrealistisk tid. Tidigare betydelsefulla begrepp, som demokrati och mänskliga rättigheter, töms oupphörligt på sin ursprungliga mening; beslöjade diktaturer kallas demokratier, giriga företag tillerkänns de rättigheter som endast människor ska åtnjuta och när mörka idéer från ett icke avlägset förflutet dyker upp på nytt känns de inte igen. Umberto Eco förklarar varför fascismen ännu består i latent form, och varnar för att fascismen bara är en diffus form av totalitarism. Han definierar dess kännemärken: falska föreställningar som uppfattas som avancerad kunskap, förakt för rationella och humana principer, uppfattningen att staten bör vara stark och våldsbenägen, rasism, en allt uppslukande känsla av osäkerhet, televiserad populism och det utbredda användandet av politiskt nyspråk med dess strikta om än icke uttalade regler för vilka idéer som är tillåtna.

Den moderna fascismen består inte bara av skinheads och rasistiska gatugäng och en österrikisk politisk gangster. Det har länge funnits en slags geopolitisk fascism, övervakad av USA med Storbritannien som underhuggare. Den har orsakat mycket blodspillan: Vietnam, Chile, Nicaragua, El Salvador, Guatemala, Haiti, Irak, Palestina är några exempel bland många.

Globaliseringen, det giriga kapitalets framflyttande av sina positioner, innebär en ny fas, som också gett upphov till en ny militarism känd under namnet ”humanitär intervention”. Inom loppet av 18 månader använde Blairregeringen militärt våld tre gånger utanför FN:s kontroll. Efter kriget vid Persiska viken har brittiska regeringar spenderat 911 miljoner pund på att bomba Irak: tillräckligt med pengar för att köpa tillbaka de privatiserade järnvägarna två gånger om. Bara några timmar efter Bushs installationsceremoni dödade amerikanska och brittiska piloter sex civila i Muthannaprovinsen i södra Irak.

Allt fler människor blir nu medvetna om detta. Det världsomfattande motståndet mot den västerländska ekonomiska krigföringen växer sig snabbt starkare, dessutom har fredsrörelsen fått en ny start, och den sanna humanitära intervention som utförts av dem som försöker avslöja och avskaffa kärnvapen håller på att vinna erkännande i domstolar.

Den 18 januari frikände en jury i Manchester Crown Court två plogbillsaktivister för anklagelser om kriminell skadegörelse. Deras försök att avrusta kärnvapenubåten Vengeance ansågs motiverat eftersom regeringen bryter mot internationell rätt. Detta rapporterades knappt i media, vilket inte förvånar. I The Serpent, Marc Karlins film om Rupert Murdoch, uppmanas vi av en speakerröst att lyssna till ”demokraternas tystnad”.

John Pilger

Översättning:

Tor Wennerberg