Aftonbladet
Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Plågsamt tätt, och övertygande

Lennart Bromander ser Otello i Köpenhamn

Stig Fogh Andersen och Irene Theorin i   Stig Fogh Andersen och Irene Theorin i "Otello". Foto: Martin Mydtskov Rønne

    Notbilden i Verdis två sista mästerverk, Otello och Falstaff, är den mest informationstäta i operans historia. Ur orkesterdiket myllrar det av olika dramatiska och psykologiska innebörder och gester för en lyhörd regissör att lyfta upp på scenen.

När Staffan Valdemar Holm på Det Kongelige i Köpenhamn för första gången sätter upp Otello har han också varit mer lyhörd mot musiken än jag tidigare upplevt honom. Varje gest och blick, varje inre övervägande, vacklan eller drabbande insikt hos scenens gestalter finns förankrade i en fras eller accent i orkestern, och Det Kongelige Kapel spelar dessutom alldeles lysande - Michael Schönwandt med sin fingertoppskänsla för den exakt expressiva nyansen är minst lika mycket föreställningens regissör som Holm.

Otello blir här alltså ett plågsamt tätt drama, inneslutet mellan Bente Lykke Møllers brutalgrå väggar, som liknar gigantiska kantställda gjutformar.

 

    Holm koncentrerar dramat på de tre huvudgestalterna men har litet överraskande låtit cyprioterna se ut som klichébilden av trasgranna karibiska negerslavar, och när de dessutom börjar bränna böcker i inledningsscenens glädjeeld är jag inte riktigt med längre. Moderna soldater med hjälm och automatkarbin har vi på senare år också sett smyga igenom de mest skiftande historiska miljöer på operascenen, att de slutat göra vederbörligt intryck. Men de övertygande inslagen överväger, extra stark pregnans har till exempel den när Otello kryper omkring bland bankettborden i paraduniform för att försöka tjuvlyssna på Jagos konversation med Cassio.

 

    Stig Fogh Andersen har en ovanligt lyrisk hjältetenorröst, och den saknar den glans som krävs för att gestalta den enorma fallhöjden från inledningens triumfala esultate-utrop till slutets förkrossade dödsrosslingar. Men Andersen gör en dygd av nödvändigheten, vänder rollen inåt, och särskilt slutscenen sjunger han sällsynt vackert.

Irene Theorins Desdemona är storartad och har både vokal expansionskraft och ljuv innerlighet, medan Per Høyers Jago visserligen smidigt följer Holms och Schönwandts intentioner, men hans baryton är för liten och trång för att ge Jagos ondska dess rätta dimensioner.

Lennart Bromander

opera/Otello

av Giuseppe Verdi

Regi: Staffan Valdemar Holm

Scenografi: Bente Lykke Møller

Dir: Michael Schönwandt

I rollerna: Stig Fogh

Andersen, Irene Theorin, Per Høyer

Scen: Det Kongelige,

Köpenhamn

Tid: 2 tim 50 min

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet