Aftonbladet
Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Fångad i ett öde land, bland eternit och kaprifol

    Åsa Beckman skrev i DN i somras om att "ditt-och-dattpoesin" var död och att nåt slags fragmentariserad storform hade tagit över. Hon hade delvis rätt: många yngre poeter arbetar med berättelser och andra övergripande formprinciper just nu. Men hon hade förstås fel i att detta är något nytt. Så har formerna böljat och brötat sig mot varann genom poesihistorien.

Om man vidgår att litteraturhistorien finns kan man se Pamela Jaskoviaks nya bok Suburbia eller Den röda kanoten som en mycket traditionsmedveten produkt och inte bara som ett exempel på att hon vet vilka varumärken som gäller i dagens tuffa poesiklimat.

Förorten är ett väl markerat poetiskt revir. Ragnar Thoursie såg den som "en öppen stad och ej befästad" med en rymdglans av gemenskap och framsteg omkring sig. Det var 1951. 60- och 70-talen innebar misär och långa avstånd mellan husen, få och glesa samtal. Skriet ekade i Hallonbergen. Det är Sonja Åkessons och Göran Sonnevis förort. I dag odlas förorten lite mera filosofiskt av Ulf Eriksson.

 

    I bakgrunden till Pamela Jaskoviaks bok finns också porträttdikterna hos Edgar Lee Masters och Stig Sjödin. Modernism så långt ögat når alltså.

Hon lutar sig väl mest mot Sonja Åkesson, men hon gör en självständig och mycket bra diktsvit utifrån de tröskade klichéerna. För visst känns det mesta igen. Staden nån mil bort är "kriminella gator" och "giftvit sol". I förorten finns både "blåvalshusen" och radhusens "eternit och kaprifoler". Landet och naturen har ingen egentligen sett. I förorten finns en konstgjord sjö med - det måste påpekas - "riktiga" fiskar och alger.

Det är i detta mellanläge bokens tre kvinnor rör sig eller inte rör sig. Den gamla krattar sina pionblad och minns sin askblonde make som dog för tiotusen år sen. Den unga mamman stirrar in i solen vid badplatsen. Den unga flickan kan inte hantera vare sig sin ungdom eller sig själv.

Och nu skall hon möta Mannen vid kanalen. Ofelia blir hennes skyddshelgon.

Tre inte fullt så underbara kvinnor vid ett fejkat vatten. Männen är mera skugg- och slöjlika, som i ett akvarium.

Det händer inte så mycket i Suburbia, men det är ändå mycket spännande. Rörelserna sker i "själen" - om nu den skulle finnas. Tankar och känslor kryper runt på människornas insida, människor som verkar bestå av ett skal omslutande ett stort tomrum. Om man vore kulturkonservativt lagd skulle man kalla detta den perfekta samtidsskildringen.

 

    Pamela Jaskoviak iakttar. Hennes blick är skarp och sorgsen. Hennes Suburbia är ett öde land - jodå modernismens storpappa T S Eliot finns också med - där människor lever utan att egentligen veta att de lever. Texten lever i deras ställe, den är empatisk och mycket vacker.

Det verkar som om en friare och mer fragmentarisk form passar Pamela Jaskoviak bättre än Den Stora Romanen. Förra boken Agadir my love var ett misslyckande i den genren. Suburbia ger hopp, efter en del trevande etyder, om ett intressant och angeläget författarskap.

Magnus Ringgren
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet