Hon dog på väg till Europa

I måndags flöt

tio lik till en strand några mil väster om den sydspanska staden Tarifa.

De döda var nordafrikaner, en av dem ett tioårigt barn.

Fler har dött på vägen från invand fattigdom i sina hemländer till ny fattigdom i Spanien, folk från Maghrebländerna såväl som från det sönderslitna Ecuador.

Invandrings- och flyktingpolitiken har skärpts av högerregeringen. De som definieras som illegala invandrare ska kunna kastas ut med bara 72 timmars varsel. Massdeportation kan anas. För närvarande anges antalet illegala invandrare till 34 000, de flesta från Nordafrika och Ecuador. Den spanska regeringen för förhandlingar med flyktingarnas hemländer. Flyktingarna kan få gratis hemresa med flyg till och med, fast när de når Marocko väntar fängelse.

Hoten om deportation har drivit många att söka skydd mot polis och myndigheter. ”De illegala” samlas i kyrkor, ofta med skydd från prästerskapet och olika solidaritetsrörelser. De som hotas att jagas ut ur Spanien har genomfört hungerstrejker, några fortsätter. Flyktingarna möts av solidaritet från en del av befolkningen. Tiotusentals demonstrerade i söndags för ”de illegalas” rättigheter. Protesterna, uttryckta i Barcelona, kom från fackliga organisationer, vänsterpartierna och från mänskliga fri- och rättighetsaktivister.

Solidaritetsmanifestationen är dessvärre knappast representativ för breda folkliga stämningar. Rasismen är ett växande spanskt problem, visar opinionsmätningar.

Ett år har

gått sedan de rasistiska upploppen i staden El Ejido i Andalusien. En folkmassa gick då till våldsam attack mot nordafrikanska lantarbetare, sedan en mentalsjuk flykting mördat en kvinna. Europaparlamentarikern och forskaren Sami Naïr gjorde tillsammans med författaren Goytisolo omvärlden uppmärksam på övergreppen. (Aftonbladet 2 februari -00).

Naïr har liksom en reporter på El País återvänt till El Ejido: för invandrarna har det inte blivit mer av integration, snarare av rasism. Så skriver Naïr. I El País berättas om trakasserierna. Unga marockaner som inte serveras på barerna, transporter som exkluderar lantarbetarnas kvarter, polislikgiltighet inför rasistiska dåd. Av bortåt 700 anmälda sådana har bara två lett till prövning och undersökning. De härskande lokala högerpolitikerna är, visar reportage och intervjuer, komplett ointresserade av att förbättra marockanernas villkor. Högern, Partido Popular, vann väldiga lokala valsegrar på sin främlingsfientlighet.

El Ejido kan kallas ett mikrokosmos av EU:s flyktingpolitik, dock i förgrovad upplaga.

  Arbetsgivarna, de stora jordägarna, latifundistas, har inget emot illegal invandring eller för att uttrycka det mer korrekt, extremt billig och rättslös arbetskraft.

Marockanerna sköter frukt- och grönsaksodlingen; de arbetar ofta i plasttält och växthus där temperaturen kan vara runt 50 grader. De får återhämta sig i eländiga baracker. Ofta tvingas fyra man bo tillsammans i rum på tolv kvadratmeter. De kan inte organisera sig, de saknar alla elementära rättigheter. De kan tillåtas arbeta på korttidskontrakt, dock förutsatt att de accepterar att en del av lönen, den sista, betalas ut i hemlandet.

Motsvarigheterna till denna sorts slaveriarbete finns runt om i EU, i lantbruk och i sweatshops. Till de mer extrema inslagen hör förhållandena på de spanska besittningarna Ceuta och Melilla. Dit importeras marockanska barnarbetare i åldern 7–12 år. De får bli uppassare och städerskor, sköta hemmets alla bestyr.

Den spanska

invandrings- och flyktingpolitiken håller sig strikt inom EU-systemets regler. Kampen mot den illegala invandringen står högst på dagordningen. Några länder, exempelvis Holland, Italien och delvis Frankrike, har varit mer generösa med att legalisera dem som ”saknar papper”.

Den illegala invandringen är Europas särklassiga tillväxtindustri. Den omsätter minst sextio miljarder och den har sitt särskilda centrum i Sarajevo: i det bosniska spåret finns prostitution, knark- och människohandel, grov kriminalitet.

EU:s framtidspolitik, om man läser dokumenten och programuttalanden (senast av Tony Blair i söndagens Observer), går ut på att skärpa övervakning, kontroll och repression. Skyddsmurarna byggs mot den fattigare världen, inte minst i södra Spanien.

Undantag kan dock

göras. EU-politikerna tävlar om att vilja vara generösa mot högt utbildade från tredje eller fjärde världen. 20 000 datatekniker till Tyskland. Läkare och sjukvårdspersonal och åldringsterapeuter till alla oss EU-medborgare. Vi åldras.

  Invandringspolitikens medel är selektion och därmed också utplundring av en av den fattiga världens ofta knappa resurser, nämligen av högutbildade.

Som Harvardprofessorn Bruce R Scott skriver i senaste numret av Foreign Affairs: ett huvudskäl till att den fattiga världen blir allt fattigare är att dess låg- eller icke utbildade medborgare exkluderas från den rika världens arbetsmarknad medan den välutbildade eliten entusiastiskt hälsas välkommen.

FN:s generalsekreterare Kofi Annan kritiserade hårt den sortens segregationspolitik vid sitt senaste Stockholmsbesök. Göran Persson lovade att det svenska ordförandeskapet skulle försöka följa hans råd. Det vore ju bra om den uppfattningen åtminstone skymtade när EU:s invandrarministrar samlas i Sverige i morgon.