ÅSIKT

Rena vulkanutbrottet!

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lars Olof Franzén dras med i Maja Lundgrens lavaström

Maja Lundgren blandar olika stilar och nivåer i sin nya roman "Pompeji". Resultatet blir lysande.
Foto: ULLA MONTAN
Maja Lundgren blandar olika stilar och nivåer i sin nya roman "Pompeji". Resultatet blir lysande.

Man måste vara spränglärd i latinsk historia för att rikta några sakliga invändningar mot Maja Lundgrens roman Pompeji. Det är inte jag. Därför får jag nöja mig med att konstatera att författaren verkar så förtrogen med sitt material att hon kan släppa fantasin loss, avlyssna samtal i skådespelarnas loger, grälen på gatan och höra stönen inifrån bordellernas avbalkningar. Och även om hennes kunskaper imponerar så skymmer de inte den konstnärliga avsikten: hon rekonstruerar inte historien utan hämtar liv ur den.

Den marmorvita antiken från Winckelmanns dagar är sedan länge avfärdad som en romantisk renhetsdröm. Fascinationen inför Pompeji skapas av det vulkanutbrott som kvävde staden under åtta meter aska och fixerade ett ögonblick. Vardagen överlevde just genom att den dog. Graffitin på murarna berättar om lust och förakt. Krogar, barer och glädjehus finns kvar fastän människorna har förångats.

Maja Lundgren använder denna miljö med en frihet som bryter ner väggarna mot nuet men också mot myten. Här finns

etniska och sociala konflikter som utlöser misstro, våld och övergrepp. Lustan knegar på mot sina billigt inhandlade orgasmer medan kärleken får vänta på sitt tillfälle.

Från stadens larm går Lundgren ut i fantasi och dröm. Därför kan den från amfiteatern förlupna tigern bli samtalspartner med vulkanen och förebåda katastrofen. Venus besöker jorden, statyetter blir stulna och smeksam tröst botar ingen passion. Enstaka individer träder fram och bär på lidelser och krämpor. De är som groteska drömspeglingar av nuet och av tjattrande kärleksbesvär.

Också i sitt språk blandar Maja Lundgren stilar och nivåer - hon släpper till och med in amerikanska uttryck - som motsvarar den blandning av språk och folk som fanns i staden. Det tidsmässigt oförenliga, anakronismerna, blir en del av gestaltningen.

Berättelsen i Pompeji är förvisso inte glasklar men man dras med just av dess oreda och gränslöshet.

Det är ett mycket stort avstånd mellan denna roman och Maja Lundgrens första bok, Sprickan i ögat, som kom för åtta år sedan. Där berättade hon om ett ungt bokhandelsbiträdes blyga kärlek till en poet. Känslan präglades av tillbakahållen lust och ängslan, besvärad kyskhet. Den bråkiga och trolösa vuxenvärlden hölls på avstånd. Också berättarsättet var försiktigt och återhållet, Sprickan i ögat kisade bara försiktigt mot yttervärlden.

I Pompeji är båda ögonen uppspärrade på vid gavel, språket forsar fram och vältrar över sig självt och läsaren. Det är faktiskt rena vulkanutbrottet. Och vad som händer med författarskapet när askan lagt sig är underbart oförutsägbart.

Lars-Olof Franzén