ÅSIKT

Som i en skrattspegel

1 av 3
Ur Vezzolis verk "The Embroidered Trilogy"
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

John Peter Nilsson gläds åt melankolin

Finns det ett recept mot melankoli? Visst, åk till Edsvik Konst och Kultur. Bra mot melankoli är en grupputställning med 13 konstnärer från framför allt Norden och Baltikum, sammanställd av Anders Kreuger och Evaldas Stankevicius, båda bosatta i Vilnius. Det är en bra utställning, faktiskt riktigt kul.

"Utställningen hävdar [dock] inte att konstnärer alltid lider av melankoli, eller att de konstnärer som deltar i den vore melankoliker. Faktiskt är det tvärtom; här lämnas utrymme för konstverk som är bitska, humoristiska, lätt ironiska och luftiga", skriver Kreuger och Stankevicius.

Deras anslag märks genast i foajén. Richard Cuerdens video The Mechanics of Performance från 1999 visar en sekvens med närbilder på en som steppdansar. Man ser bara skorna och väldigt snabbt förvandlas rörelserna till något absurt, till något både meningslöst och komiskt. Det gäller också Barbara Vissers video X/M från 1994. Med ett tvåloperaliknande soundtrack ser man en bil som kör omkring i olika miljöer. Videon förefaller ha en handling, men vilken? Snart upptäcker man dock att det inte finns någon handling. Videon spårar ur och som i en skrattspegel ser jag mig själv framför teverutans tvåloperor vars handling man glömt i samma ögonblick som det avslutats.

Bra mot melankoli rör sig i gränslandet mellan det komiska och det meningslösa. Många av verken är självutlämnande och kryddade med bisarra skratt av både hopp och förtvivlan. Det är en skrattspegel gentemot en absurd värld. Men också en attityd att inte låta sig fångas in, ringmärkas eller kontrolleras.

Många misstror i dag de stora kollektiva rörelsernas förmåga att tillfredsställa individens särpräglade behov, vare sig det gäller politik, mode eller medier (eller konsten i sig själv, för den delen). Man vill skapa sin egen värld, fast inte utifrån någon universell vision.

Francesco Vezzoli är ett underbart exempel på detta. I hans The Embroidered Trilogy har tre kända regissörer ( John Maybury, Line Wertmüller, Carlo di Palma) fått i uppdrag att regissera tre italienska divor från Vezzolis uppväxt på 70- och 80-talet som framför tre olika mer eller mindre kända poplåtar från samma tid. Vezzoli medverkar genom att tyst betrakta divorna samtidigt som han broderar olika porträtt.

Resultatet är bitterljuvt. Det är en fantasivärld som Vezzoli drömmer sig till när han djupt försjunken sitter med sitt broderi. Det är som man måste ha tråkigt för att kunna få kul.

På andra sidan

Edsviks gårdsplan visas samtidigt No title fights av

Martin Sjöberg

. Han har gjutit av sin egen kropp och visar en serie av dem invecklade med varandra i olika kombinationer. Det är en brutal serie skulpturer som på sitt sätt skulle kunna visas även i Bra mot melankoli. Sjöberg förefaller ta fasta på klichén "att brottas med sig själv", något som Kreugers och Stankevicius konstnärer också gör. Fast Sjöberg gör det på ett mera klassiskt melankoliskt vis.

konst

John Peter Nilsson