ÅSIKT

Helt hopplöst att heta Marx

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Alla vet att det behövs en revolution för att världen ska bli bättre. Ändå är det som om folk inte bryr sig. Man kan förstås rädda grisar och äta grönsaker. Men kan man verkligen äta sig fram till fred och frihet?

Det finns drömmar men de är hemliga. Man märker det av nervösa blickar på t-banan eller medelålders män som står och snackar för sig själva på gatan. Säkert hoppas de på ett uppfriskande blodbad.

Frågan är: Var ska man börja? LO lägger ner sina tidningar. Göran Greider skriver dikter åt Stenbeck i Metro. Det mest radikala verkar vara Villaägarföreningen.

Historien förväntar sig att vi ska göra något. Men vad?

Samma problem hade Karl Marx. Jag fattar det när jag läser Francis Wheens nya biografi. "Arbetarna är obotligt försvagade av borgerlig smitta", skrev Marx. Enligt en samtida iakttagare ville de engelska arbetarna hellre pyssla med trädgårdsskötsel, sällskapsdjur och fiske än att riskera en batong i skallen för frihetens sak.

Ändå vimlade det av revolutionära rörelser på 1840-talet. Särskilt tänker jag på den legendomsusade tyske skräddaren Wilhelm Weitling som kom till London 1844, en av grundarna till De rättvisas förbund. Inför jublande radikaler brukade han visa ärren efter fångvaktarnas kedjor och ropa att "vi vill vara fria som fåglarna i skyn och pila genom livet som de".

Enda sättet att få i gång revolutionen, menade han, var att rekrytera en 40 000 man stark armé" av dömda tjuvar och rövare. Deras hat mot privategendomen skulle leda till uppror, de mäktigas fall och en ny era av fred och glädje.

Karl Marx fick huvudvärk när han lyssnade. Vem vill ha Bostonstryparen som justitieminister?

Men Weitling fortsatte att fånga de frihetstörstandes längtan. I framtiden, menade han, skulle man äta i gemensamma matsalar och gå klädda i likadana kläder (utan tvivel designade av honom själv, påpekar Wheen).

Problemet med de gemensamma matsalarna var dock besticken och inom Weitlings förbund diskuterade man länge frågan om hur knivarna och gafflarna skulle se ut.

Så blev revolutionen praktisk. Utan knivar och gafflar kan man inte bygga det kommunistiska samhället.

Sådär höll man på år efter år. I Tyskland framträdde Ferdinand Lassalle, som grundade den tyska och indirekt den nordiska socialdemokratin. Han slöt ett förbund med Bismarck för att störta den progressiva borgerligheten och i gengäld fick han agitera fritt.

Inte undra på att Karl Marx fick huvudvärk. Lassalle fick inte bara agitera fritt, mänskligheten belönades också som bekant med två världskrig och Hitler.

Första Internationalen föll sönder och flyttades till USA där många av dess grenar övertogs av två damer, Victoria Woodhull och Tennesse Claflin, som förespråkade spiritism, fri kärlek, helnykterhet och ett enda världsspråk.

I dag är Karl Marx helt ute inom vänstern. Den sysslar i likhet med Weitlings förbund fortfarande med frågan om besticken. Den brittiske premiärministern Harold Wilson skröt till och med att han bara hade läst första sidan i Kapitalet. Han hade slutat därför att fotnötterna var så långa. Hur är det med Göran Persson?

De enda som intresserar sig för Marx och hyllar honom i dag är kapitalisterna, enligt Francis Wheen. Vill man begripa det minsta av globaliseringen så är det bara att börja läsa.

"Ju längre jag vistas på Wall Street, desto mer övertygad blir jag om att Marx hade rätt", sa en förmögen direktör till tidskriften New Yorker. "Jag är helt övertygad om att Marx sätt att se på kapitalismen är det bästa."

Helt hopplöst att heta Karl Marx, alltså.

Doktor Gormander