ÅSIKT

Som en kniv i pannan

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

TOMAS LAPPALAINEN läser demokraten och antinationalisten Nietzsche

Foto: Bild: EDWARD DERKERT

I en diskussion för länge sen satt jag fast i en helt orimlig position. Jag påstod att böcker inte påverkade historien särskilt mycket. Jag hörde mig själv tvingas försvara tanken att varken Rousseaus skrifter, Kapitalet eller Bibeln haft någon nämnvärd inverkan. Nu vet jag bättre. Nu vet jag att böcker kan förvandla människor och slunga hela civilisationer, också i deras finaste förnimmelser och upplevelsevanor, ut i helt nya historiska banor - om bara allmänna villkor och texten klickar in i varandra på rätt sätt. Detta lär man sig, om inte förr, av att läsa Nietzsche. Dels genom den kulturfilosofiska tes som är ett bärande inslag i hela hans produktion, men också genom den effekt med vilken han drabbar sina läsare.

En åldrad professor har berättat att han som 15-åring efter läsning av en enda sida

Nietzsche rymde hemifrån. En bekant läste Nietzsche som ung och färgade raskt håret grönt och började förakta sina släktingar. Själv kom jag som tjugoåring i så stark affekt vad gäller mitt eget handlande att jag såg det som en ödesfråga om jag skulle koka kaffe eller inte.
Ofta grubblar han i

darwinistiska banor, inte

minst när det handlar

om till synes

svårförklarade

mänskliga egenskaper,

som till exempel

fåfänga.

Det fantastiska bokförlaget Symposion har inlett sin utgivning av Nietzsches samlade skrifter! I den här artikeln ska jag koncentrera mig på Mänskligt, alltförmänskligt, som tillsammans med ungdomsskriften Tragedins födelse utkom för någon månad sedan. Mänskligt alltförmänskligt hör, liksom Morgonrodnad (som är under utgivning) och Den glada vetenskapen (som i

Carl-Henning Wijkmarks

översättning redan finns på svenska) till den så kallade mellanperioden i Nietzsches produktion.

Det är den mest avspända delen av författarskapet och den jag själv tycker allra bäst om. Här finns en nykter och saklig ton, en på vetenskapen och upplysningen (han dyrkar Voltaire och har under denna period till och med mycket gott att säga om engelsmännen) grundad framstegsoptimism och ett skarpögt genomskådande av nationalistisk dumhet i en tid då Tyskland hade mindre än tio år på nacken och följ-aktligen var besatt av att tillverka en nationell kultur. Mänskligt alltförmänskligt består av över 1 400 magiskt välskrivna aforismer. Det är ganska många kaninhål att (som Neo i filmen Matrix) försvinna ned i, för att sedan komma upp och inte riktigt veta om det är världen eller man själv som är förändrad.

Metoden är en sorts handfast realism - ett närsynt studium av det som ligger oss allra närmast och som det just därför är lätt hänt att man inte tänker på. Religionskritiken kan fungera som exempel: "Sedan urminnes tider har man fantiserat på områden där man inget kunnat fastställa och övertalat sina efterkommande att ta fantasierna på allvar som en sanning, till slut med den motbjudande trumfen: tro är mera värd än vetande." Han förordar likgiltighet inför de yttersta frågorna och manar människan att upptäcka sina egna händer. "Vi borde återigen bli goda [grannar med de närmsta tingen] och inte så föraktfullt som hittills stirra bortom dem efter moln och nattväsenden."

Men de moln och dimmor som han genom hela denna "positivistiska" period söker skingra till förmån för ren och klar luft är inte bara av religiös natur. De består lika mycket av hela svärmen av antaganden om världens konstruktion som bygger upp filosofihistorien. Alla metafysiska idéer om substanser, jaget, den fria viljan, logikens beskaffenhet är - hur verkningsfulla och till och med nyttiga de än kan ha varit - villfarelser.

I stället alltså en filosofi med avstamp just vid husknuten. Hur påverkas tänkandet av att det måste utspela sig i språket? Hur har filosofin påverkats av att halva livet behärskas av nattmörker? Vilka perspektiv betingar oss? Så här kan en psykologisk visdom låta: "Perspektivets fel, inte ögats - Man ser alltid sig själv på några steg för kort avstånd; och sin nästa på några steg för långt. Så kommer det sig att man alltid bedömer nästan för svepande och sig själv för mycket efter enstaka, tillfälliga och irrelevanta drag och egenskaper."

Ofta grubblar han i darwinistiska banor, inte minst när det handlar om till synes svårförklarade mänskliga egenskaper, som till exempel fåfänga, som han på ett ställe tillskriver stort överlevnadsvärde. I vildare tider är det nämligen mera vad man synes vara än vad man faktiskt är som avgör om man "i samhällets böljegång finner gott farvatten eller lider skeppsbrott".

Han tar förvisso också ställning i metafysiska frågor som ligger långt ifrån oss, men argumenterar sällan för sitt ställningstagande utan riktar här gärna uppmärksamheten mot de psykologiska omständigheter som han menar förklarar varför meningsmotståndarna så gärna omfamnar sina villfarelser.

Ta determinismen, om vars sanning han är övertygad, det vill säga tanken att alla skeenden i universum är entydigt orsaksbestämda (en stor intelligens som för en miljon år sedan hade kunskap om alla naturlagar och position och riktning för alla ting skulle med matematisk precision kunna förutsäga att just du just nu läser orden: KÄNSLAN ATT KUNNA VÄLJA FRITT ÄR EN ILLUSION: JAG ÄR LIKA MYCKET SOM REGNET OCH BILJARDBOLLENS RÖRELSER FJÄTTRAD I EN ORSAKSKEDJA.)

Varför känns det då som om vi har valfrihet när vi nu i stället går på räls? Ett av hans svar lyder: "Över den ene ruvar [nödvändigheten] i gestalt av hans passioner, över den and-re som en vana att höra och lyda, över den tredje som logiskt samvete, över den fjärde som ostadighet och lättsinnig lust att hoppa över skaklarna. Ändå söker dessa fyra sin viljas [frihet] just där var och en av dem är hårdast fjättrad: det är som om silkesmasken sökte sin fria vilja i att spinna. Varav kommer detta? Uppenbart av att var och en känner sig som friast på det område där hans livskänsla är störst, alltså som sagt än i lidelsen, än i plikten, än i kunskapssökandet, än i lättsinnet. Det som gör den enskilda människan stark, det som kommer henne att känna sig levande, upplever hon ovillkorligt också som sin frihets element: hon sammanför beroende och likgiltighet, oberoende och [livskänsla] till nödvändiga par."

Nietzsches reflektioner är lysande intressanta på nästan alla områden. Språk, religion, begreppsarkeologi, historia, konst, musik, dikt, psykologi (ofta sitter kniven där i läsarens egen panna). Han är till och med nyktert klarsynt när det gäller människans underliga och skoningslösa moral i förhållande till djur (veganrörelsen uppmanas härmed att foga aforism 57 i Vandraren och hans skugga till sina kanoniska skrifter).

Men hur är det med politik och samhälle? Ja, även här är han överraskande och fjärrskådande på ett sätt som inte framgått av vad som tidigare funnits på svenska. Frågan är om någon annan på 1870-talet såg demokratins ohejdbara marsch genom den europeiska politiken så klart som

Nietzsche ( Marx gjorde det inte), men intressantast är hans reflektioner kring demokratins effekter, vilket ofta får honom att på pricken beskriva den verklighet vi nu, 120 år senare, har omkring oss.

Jag nöjer mig med att citera hans förutsägelser vad gäller monarkin, både urholkningen av dess reella makt och den symbolpolitiska betydelsen av dess enorma popularitet, till exempel i Sverige: "Faran för kungar - Demokratin har i sin makt att utan alla våldsmedel, bara genom ett stadigt utövat lagmässigt tryck, urholka monarkin och kejsardömet: tills det bara blir en nolla kvar, om man så vill kanske av samma betydelse som varje nolla: att i sig inte ha något värde men placerad på den rätta sidan tio-

dubbla verkan av ett tal."

Med två världskrig och den antisemitism som ledde till förintelsen mellan oss och Nietzsche måste man också beundra hans analys av farligheten hos "den frambesvurna nationalismen" som till sitt väsen är "ett påtvingat undantags- och belägringstillstånd, som några få har utlyst över många, och som kräver list, lögn och våld för att bli åtlytt". Den judiska kulturen, med sitt "ackumulerade kapital av intellekt och vilja", hamnar i skottgluggen ju mera nationellt de europeiska folken beter sig. Nationalismen leder till "den litterära oarten att leda judarna till slaktbänken som syndabockar för alla möjliga offentliga och inre missförhållanden".

Vilken är då Nietzsches betydelse för historien? Knuffar han in den i nya förlopp, som Bibeln och Marx skrifter gjort? Inte utan vidare, i alla fall inte på ett distinkt och urskiljbart vis. Han kommer inte att alstra en epok med ett bestämt namn, därtill är han alltför mångbottnad och kalejdoskopisk. Dessutom tror jag det är svårt att få någon entydig verkan om man, så ofta som Nietzsche gjorde, väljer aforismen som uttrycksmedel.

Aforistik är en svår genre, men den som liksom Nietzsche kan navigera sina stil- och tankemedel förbi vissa grynnor (det pretentiösa, det löjligt anspråkslösa, det tomma, det estetiskt överförfriskade etcetera) vinner sedan ett hav av läsare, vilka emellertid med det lästa förstår helt olika saker. För den lyckade, sluga, aforismen utnyttjar det faktum att läsarna är olika. Aforismen berättar ingenting om sin ansats och överlåter därmed åt läsaren att avgöra hur långt hoppet blev: där någon hör en moralisk uppmaning ser en annan en hel religion, där någon finner en träffande psykologisk iakttagelse hamnar en annan i en brottningsmatch med renaste filosofi. Men att Nietzsche på detta sätt gjort sin egen verkan mångfacetterad och svåröverskådlig betyder inte att han inte skulle kunna ta en kultur med långsam storm och på några hundra års sikt göra den oigenkännlig.

Hur kommer Sverige att påverkas av att Nietzsches samlade skrifter efter drygt hundra år görs tillgängliga? Det är svårt att tänka sig att inte språket skulle ta djupa intryck, långsamt förvandlas och anträda nya vägar. För hur ska framtidens, säg, fyra hundra bästa författare kunna låta bli att gå i lära hos denna ljuvlighet? Och när språket förvandlas förvandlas också alla innebörder och alltet får en ny färgsättning, vilket Nietzsche kanske var den förste att klart och tydligt påpeka. Ingen kan nämligen som han övertyga en om att det är sant att alla våra värderingar, tankar och även förnimmelser är produkter av ett språkligt kulturbygge - och därmed hur djup och svår frågan om vad som är sant egentligen är.

Men vårt språk är naturligtvis redan starkt influerat av

Nietzsche. När Strindberg hade läst honom skrev han ju att han kände sig som en hynda med buken fylld av säd.

fakta

Tomas Lappalainen